Project Runeberg


Röda rummet

Skildringar ur Artist- och Författarlivet
August Strindberg

 

Rien n'est si désagréable que d'être pendu obscurément. Voltaire

 

FÖRSTA KAPITLET

Stockholm i fågelperspektiv

Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor. Gråsparvarne höllo på att samla upp skräp, som de sedan gömde under takpannorna på navigationsskolans hus; de drogos om spillror av rakethylsor från sista höstfyrverkeriet, de plockade halmen från unga träd som året förut sluppit ur skolan på Rosendal - och allting sågo de! De hittade barège-lappar i bersåer och kunde mellan stickorna på en bänkfot draga fram hårtappar efter hundar, som icke slagits där sedan Josefinadagen i fjor. Där var ett liv och ett kiv.

Men solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot öster; de gingo genom rökarne från Bergsund, de ilade fram över Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade sig över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarne på Skeppsbrobåtarne, illuminerade i fönstren på Stora Sjötullen, eklärerade Lidingöskogarne och tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran, där havet ligger. Och därifrån kom vinden, och hon gjorde samma färd tillbaka, genom Vaxholm, förbi fästningen, förbi Sjötulln, utmed Siklaön, gick in bakom Hästholmen och tittade på sommarnöjena; ut igen, fortsatte och kom in i Danviken, blev skrämd och rusade av utmed södra stranden, kände lukten av kol, tjära och tran, törnade mot Stadsgården, for uppför Mosebacke, in i trädgården och slog emot en vägg. I detsamma öppnades väggen av en piga, som just rivit bort klistringen på innanfönstren; ett förfärligt os av stekflott, ölskvättar, granris och sågspån störtade ut och fördes långt bort av vinden, som nu medan köksan drog in den friska luften genom näsan, passade på att gripa fönstervadden som var beströdd med paljetter och berberisbär och törnrosblad, och började en ringdans utefter gångarne, i vilken snart gråsparvarne och bofinkarne deltogo, då de sålunda sågo sina bosättningsbekymmer till stor del undanröjda.

Emellertid fortsatte köksan sitt arbete med innanfönsterna och inom några minuter hade dörren från källarsalen till verandan blivit öppnad och ut i trädgården trädde en ung herre, enkelt men fint klädd. Hans ansikte företedde intet ovanligt, men där låg en sorg och en ofrid i hans blickar, som dock försvunno då han, utkommen från den trånga källarsalen, möttes av den öppna horisonten. Han vände sig mot vindsidan, knäppte upp överrocken och tog några fulla andetag, vilka tycktes lätta hans bröstkorg och sinne. Därpå började han vandra fram och åter utmed barriären, som skiljer trädgården från branterna åt sjön.

Långt nere under honom bullrade den nyvaknade staden; ångvinscharne snurrade nere i Stadsgårdshamnen, järnstängerna skramlade i järnvågen, slussvaktarnes pipor visslade, ångbåtarne vid Skeppsbron ångade, Kungsbacksomnibussarne hoppade skallrande fram på den kullriga stenläggningen; stoj och hojt i fiskargången, segel och flaggor som fladdrade ute på strömmen, måsarnes skri, hornsignaler från Skeppsholmen, gevärsrop från Södermalmstorg, arbetshjonens klapprande med träskorna på Glasbruksgatan, allt gjorde ett intryck av liv och rörlighet, som tycktes väcka den unge herrens energi, ty nu hade hans ansikte antagit ett uttryck av trots och levnadslust och beslutsamhet och, då han lutade sig över barriären och såg ner på staden under sina fötter, var det som om han betraktade en fiende; hans näsborrar vidgades, hans ögon flammade och han lyfte sin knutna hand, som om han velat utmana den stackars staden eller hota den.

Nu ringde det sju i Katrina, och Maria sekunderade med sin mjältsjuka diskant, och Storkyrkan och Tyskan fyllde i med sina basar, och hela rymden dallrade snart av ljudet från alla stadens sjuklockor; men när de tystnat, den ena efter den andra, hördes ännu långt i fjärran den sista sjunga sin fridfulla aftonsång; den hade en högre ton, en renare klang och ett hastigare tempo än de andra - ty den har så! Han lyssnade och sökte utröna varifrån ljudet kom, ty det syntes väcka minnen hos honom. Då blev hans min så vek och hans ansikte uttryckte den smärta som ett barn erfar då det känner sig vara lämnat ensamt. Och han var ensam, ty hans far och mor lågo borta på Klara kyrkogård, därifrån klockan ännu hördes, och han var ett barn, ty han trodde ännu på allt - både sant och sagor.

Klockan i Klara tystnade och han rycktes ur sina tankar genom ljudet av steg på sandgången. Emot honom kom från verandan en liten man med stora polisonger, glasögon, vilka tycktes snarare vara avsedda till skydd för blickarne än för ögonen, en elak mun som alltid antog ett vänligt till och med godmodigt uttryck, en halvkrossad hatt, snygg överrock med defekta knappar, byxorna hissade på halv stång, gången både antydande säkerhet och skygghet. Det var av hans svävande yttre omöjligt att bestämma samhällsställning eller ålder. Han kunde lika väl tagas för en hantverkare som en tjänsteman och han syntes vara mellan 29 och 45 år. Nu tycktes han emellertid smickrad av den persons sällskap, som han gick till mötes, ty han lyfte ovanligt högt den bågnande hatten och tog till sitt godmodigaste leende.

- Häradshövdingen har väl inte väntat?

- Inte ett ögonblick; klockan slutade just att ringa sju. Jag tackar er för att ni var god och kom, ty jag måste erkänna att detta möte är av största vikt för mig; det gäller snart sagt min framtid, herr Struve.

- Hå kors!

Herr Struve klippte ett slag med ögonlocken, ty han hade endast väntat sig ett toddyparti och var mycket litet angelägen om allvarliga samtal, varför han också hade sina skäl.

- För att vi skola kunna tala bättre, fortfor häradshövdingen, så sitta vi ute, om ni inte har något emot det, och dricka en toddy.

Herr Struve drog ut den högra polisongen, tryckte varsamt ner hatten och tackade för bjudningen, men var orolig.

- För det första, måste jag bedja er icke vidare titulera mig häradshövding, upptog den unge herren samtalet, ty det har jag aldrig varit, utan endast extra ordinarie notarie, och detta senare har jag med i dag upphört att vara och är endast Herr Falk.

- Vad för slag?

Herr Struve såg ut som om han förlorat en fin bekantskap, men förblev godmodig.

- Ni som är en man med liberala idéer ...

Herr Struve försökte begära ordet för att utveckla sig, men Falk fortfor.

- I er egenskap av medarbetare i den frisinnade Rödluvan är det som jag sökt er.

- För all del, jag är en så obetydlig medarbetare ...

- Jag har läst era ljungande artiklar i arbetarfrågan, och i alla andra frågor som ligga oss om hjärtat. Vi räkna nu vårt Anno III, med romerska siffror, ty det är nu tredje året som den nya representationen sammanträder och vi skola snart se våra förhoppningar förverkligade. Jag har läst era förträffliga biografier i Bondevännen över de ledande politiska männen, männen från folket, som slutligen fått framföra vad de så länge burit tungt på sina sinnen; ni är en framåtskridandets man och jag högaktar er!

Struve, vars blick slocknat i stället för att tändas vid det eldiga talet mottog med nöje det åskledande anbudet och grep med iver ordet!

- Jag får säga, att det är med en verklig glädje jag hör ett erkännande från en ung och, jag må säga det, utmärkt person som häradshövdingen, men å andra sidan, varför skola vi tala om saker som äro av alltför allvarlig, för att icke säga sorglig natur, här, då vi äro ute i naturens sköte, här på vårens första dag, då allting står i sin knoppning och solen sprider sin värme i hela naturen; låt oss vara sorglösa och dricka vårt glas i frid.

- Förlåt, men jag tror att jag är äldre student - och - vågar - kanske därför föreslå ...

Falk vilken gått ut som en flinta för att söka stål kände att han huggit i trä. Han mottog anbudet utan någon värme. Och där suto nu de nya bröderna och hade intet att säga varann, annat än den missräkning som deras ansikten sade.

- Jag nämnde nyss för bror, upptog Falk samtalet, att jag i dag brutit med mitt förra och övergivit ämbetsmannabanan; nu vill jag blott tillägga att jag ämnar bli litteratör!

- Litteratör! Åh, kors, varför det då! Men det är ju synd.

- Det är icke synd; men nu har jag att fråga om bror vet vart jag skall gå för att få något arbete!

- Hm! Det är verkligen svårt att säga. Det strömmar så mycket folk till från alla håll. Men det ska du inte tänka på. Det är verkligen synd att du ska avbryta; det är en svår bana den här litteratörsbanan!

Struve såg ut som om han skulle tycka att det var synd, men kunde icke dölja en viss förnöjelse över att få en olyckskamrat.

- Men säg mig då, fortfor han, orsaken till att du lämnar en bana som ger både ära och makt.

- Ära, åt dem som hava tillvällat sig makten, och makten åt de hänsynslösa.

- Åh, du pratar! Inte är det så farligt heller?

- Inte? Nå, så gärna som vi tala om något annat, så. Jag skall bara ge dig en interiör ifrån ett av de sex verk, jag skrev in mig uti. De fem första lämnade jag genast av den naturliga orsak att där inte fanns något arbete. Varje gång jag kom upp och frågade om det fanns något att göra, så blev svaret alltid: nej! och jag såg heller aldrig någon som gjorde något. Och det, oaktat jag var i sådana anlitade verk som Kollegiet för Brännvinsbränningen, Kansliet för Skatternas påläggande och Generaldirektionen för Ämbetsmännens Pensioner. Men när jag såg dessa massor av tjänstemän som krälade på varandra, rann den tanken på mig, att det verk, som skulle utbetala alla dessas löner dock måtte ha något att göra. Jag skrev följaktligen in mig i Kollegiet för Utbetalandet av Ämbetsmännens löner.

- Var du i det verket, frågade Struve som började intresseras.

- Ja. Jag kan aldrig glömma det stora intryck, som min entré i detta fullständigt och väl organiserade ämbetsverk gjorde på mig. Jag kom upp klockan elva f.m. emedan verket vid den tiden skulle öppnas. I vaktmästarrummet lågo två unga vaktmästare framstupa på ett bord och läste Fäderneslandet.

- Fäderneslandet?

Struve som under föregående kastat socker åt gråsparvarne började spetsa öronen.

- Ja! - Jag hälsade god morgon. En svag ormlik rörelse efter herrarnes ryggar antydde att min hälsning mottogs utan avgjord motvilja; den ena gjorde till och med en gest med högra stövelklacken, vilket skulle gälla för ett handtag. Jag frågade om någon av herrarne var ledig att visa mig lokalen. De förklarade sig förhindrade: de hade order att icke lämna vaktrummet. Jag frågade om det icke fanns flere vaktmästare. Jo, det fanns nog flera. Men - Övervaktmästaren hade semester, förste Vaktmästaren hade tjänstledighet, andre Vaktmästaren hade permission, den tredje var på Posten, den fjärde var sjuk, den femte var efter dricksvatten, den sjätte var på gården, "och där sitter han hela dan"; för övrigt "brukade aldrig någon tjänsteman vara uppe förrän vid Ett-tiden". Därvid fick jag en vink om det opassande i mitt tidiga, störande besök och en erinran om att vaktmästarne även voro tjänstemän.

Sedan jag emellertid förklarat mitt beslut vara att taga ämbetsrummen i sikte, för att därigenom få ett begrepp om arbetets fördelning i ett så maktpåliggande och omfattande verk, fick jag den yngre av de två att följa mig. Det var en storartad anblick som mötte, då han slog upp dörren och en fil av sexton rum större och mindre lågo framför mina blickar. Här måtte väl finnas arbete, tänkte jag, och kände att jag träffat på en lycklig idé. Ljudet av sexton björkvedsbrasor, som flammade i sexton kakelugnar, gjorde ett behagligt avbrott mot ställets ensamhet.

Struve som lyssnat allt uppmärksammare letade nu fram en blyertspenna mellan västens tyg och foder och skrev 16 på sin vänstra manschett.

- 'Här är extraordinariernas rum', upplyste Vaktmästaren.

- 'Jaså! Är det många extra här i verket?' frågade jag.

- 'Åhja nog räcker de till.'

- 'Vad gör de då för slag?'

- 'De skriver, förstås, lite ...' - Han såg härvid så förtroendefull ut att jag ansåg det vara tid att avbryta honom.

Sedan vi genomvandrat Kopisternas, Notariernas, Kanslisternas, Revisorns och Revisionssekreterarens, Kontrollörens och Kontrollörsekreterarens, Advokatfiskalens, Kammarförvantens, Arkivariens och Bibliotekariens, Kamrerarens, Kassörens, Ombudsmannens, Protonotariens, Protokollsekreterarens, Aktuariens, Registratorns, Expeditionssekreterarens, Byråchefens och Expeditionschefens rum stannade vi omsider vid en dörr, på vilken med förgyllda bokstäver stod skrivet: Presidenten. Jag ville öppna dörren och stiga på, men hindrades vördsamt av vaktmästaren, som med verklig oro fattade min arm och viskade ett 'tyst!' - 'Sover han?' kunde jag, med tanken på en gammal sägen, icke underlåta att fråga. 'För Guds skull, säg ingenting; här får ingen komma in förr än då Presidenten ringer.' - 'Ringer Presidenten ofta då?' - 'Nej, inte har jag hört honom ringa, på det år jag har varit här.' - Vi tycktes återigen komma in på det förtroliga området, varför jag avbröt.

När klockan led emot tolv började de extra ordinarie tjänstemännen anlända, och jag blev ganska överraskad att i dem känna igen idel gamla bekanta från Generaldirektionen för Ämbetsmännens pensioner och Kollegiet för brännvinsbränningen. Men större ändå blev min överraskning då jag fick se Kammarförvanten från Skatternas påläggande komma inpromenerande och här sätta sig i Aktuariens rum och skinnstol och göra sig lika hemmastadd som jag sett honom på förra stället.

Jag tog en av de unga herrarne avsides och frågade honom om han icke ansåg lämpligt att jag gick in och uppvaktade presidenten. 'Tyst' var hans hemlighetsfulla svar, i det han förde mig in i det åttonde rummet! Åter detta hemlighetsfulla 'tyst!'

Rummet, i vilket vi befunno oss nu var lika mörkt men smutsigare än alla de andra. Tagelsuddar stucko ut genom de spruckna skinnen på möblerna; dammet låg tjockt över skrivbordet, på vilket stod ett utsinat bläckhorn; där låg också en obegagnad lackstång på vilken den forne ägaren textat sitt namn i anglosaxiska bokstäver, en papperssax, vars käftar gått i lås av rost, en datumvisare, som stannat midsommardagen för fem år sedan, en Statskalender, som var fem år gammal, och ett ark gråpapper, på vilket var skrivet Julius Cæsar, Julius Cæsar, Julius Cæsar, minst hundra gånger omväxlande med Gubben Noak, Gubben Noak lika många gånger.

- 'Det här är Arkivariens rum, här få vi vara i fred', sade min följeslagare.

- 'Kommer inte Arkivarien hit då?' frågade jag.

- 'Han har inte varit här på fem år, så nu lär han väl skämmas att komma hit!'

- 'Nå men vem sköter hans tjänst då?'

- 'Det gör Bibliotekarien.'

- 'Varuti består då deras tjänstgöring i ett sådant här verk som Kollegiet för utbetalandet av Ämbetsmännens löner.'

- 'Det består i att Vaktmästarne sortera kvittenserna, kronologiskt och alfabetiskt, och skicka dem till bokbindarn, varpå bibliotekarien övervakar deras uppställande på därtill lämpliga hyllor.'

Struve tycktes numera njuta av samtalet och kastade då och då ner ett ord på sin manschett, och då Falk gjorde en paus ansåg han sig böra säga något av vikt.

- Nå men hur fick Arkivarien ut sin lön då?

- Jo, den skickades hem till honom! Var det inte enkelt. Emellertid blev jag nu tillrådd av min unge kamrat att gå in och bocka mig för Aktuarien och bedja honom presentera mig för de andra tjänstemännen, vilka nu började anlända för att röra om elden i sina kakelugnar och njuta av glödhögens sista strålar. Aktuarien skulle vara en mycket mäktig och även godsint person, berättade min vän, och tyckte mycket om uppmärksamhet.

Nu hade jag, som känt Aktuarien i egenskap av Kammarförvant haft helt andra tankar om honom, men jag trodde min kamrat och steg på.

I en bred karmstol framför kakelugnen satt den fruktade och sträckte sina fötter på en renhud. Han var strängt sysselsatt med att röka in ett äkta sjöskumsmunstycke, vilket han sytt in i ett handskskinn. För att icke vara sysslolös hade han tagit ihop med gårdagens Posttidning för att få nödiga underrättelser om Regeringens önskningar.

Vid mitt inträde som tycktes göra honom bedrövad, sköt han upp glasögonen och lade dem på sin kala hjässa; högra ögat gömde han bakom tidningens marginal och lossade med det vänstra en spetskula mot mig. Jag framförde mitt ärende. Han tog munstycket i högra handen och såg efter huru långt det "slagit an". Den förfärliga tystnad som nu uppstod bekräftade alla mina farhågor. Han harklade och framkallade därefter ett starkt fräsande ljud i glödhögen. Därefter erinrade han sig tidningen och fortsatte läsningen. Jag ansåg mig böra repetera mitt andragande med någon variation. Då stod han inte ut längre. 'Vaffa-en menar herrn? Vaffa-en vill herrn i mitt rum! Får jag inte vara i fred i mitt eget rum? Va!? Ut, ut, ut, herre! Vaff-aen ser herrn inte att jag är upptagen! Tala vid protonotarien om herrn vill något! Inte vid mig!' - Jag gick in till protonotarien.

Där var stort materialkollegium, som pågick sedan tre veckor tillbaka. Protonotarien satt ordförande, och tre kanslister skötte protokollet. Leverantörernas insända prov lågo strödda omkring borden, vid vilka alla lediga kanslister, kopister och notarier tagit plats. Man hade ehuru med stor meningsskiljaktighet beslutat sig för 2 balar Lessebopapper och efter upprepade provklippningar stannat vid 48 saxar av Gråtorps prisbelönta tillverkning, (i vilket bruk aktuarien ägde 25 aktier); provskrivningen med stålpennorna hade fordrat en hel vecka, och protokollet över densamma hade slukat 2 ris papper; nu hade man kommit till pennknivarne och kollegiet satt just och prövade desamma på de svarta bordsskivorna.

- 'Jag föreslår Sheffields tvåbladiga n:o 4, utan korkskruv', sade Protonotarien, och tog en flisa ur bordsskivan, så stor att man kunde tända en brasa med den. 'Vad säger första Notarien?'

Denne som vid provskärningen tagit för djupt och råkat på en spik, vilken skadat en trebladig Eskilstuna n:o 2 föreslog nämnde sort.

Sedan alla yttrat sig och strängt motiverat sina meningar med bifogande av praktiska prov, beslöt ordföranden, att man skulle taga två gross Sheffield.

Häremot reserverade sig första notarien i ett längre anförande, som togs i protokoll, kopierades i två exemplar, registrerades, sorterades (alfabetiskt och kronologiskt), inbands och uppställdes av vaktmästare under bibliotekariens överinseende på lämplig hylla. Denna reservation genomandades av en varmt fosterländsk känsla och gick huvudsakligen ut på att visa det nödvändiga i att staten uppmuntrade de inhemska manufakturerna. Som detta innehöll en anklagelse mot regeringen, då den ju träffat en regeringens ämbetsman, måste protonotarien taga regeringens försvar. Han började med en historik över manufakturdiskontens uppkomst (vid nämnandet av "diskonten" spetsade alla extra ordinarierna öronen), kastade en blick på landets ekonomiska utveckling under de sista tjugo åren, varvid han fördjupade sig så i detaljerna, att klockan slog tu i Riddarholmen, innan han hunnit till ämnet. Vid det fatala klockslaget störtade alla tjänstemännen upp från sina platser som om elden varit lös. Då jag frågade en ung kamrat vad detta skulle betyda, svarade den gamle notarien, som hört min fråga: 'En ämbetsmans första plikt, herre, är att vara punktlig, herre!' Två minuter över tu fanns inte ett liv i de många rummen! 'I morgon få vi en het dag', viskade en kamrat till mig i trappan. 'Vad i Herrans namn blir det då?' frågade jag orolig. 'Blyertspennorna!' svarade han! Och det blev heta dagar! Lackstängerna, kuverten, pappersknivarna, läskpapperet, segelgarnet. Men det gick an, ty alla hade sysselsättning. Det kom dock en dag då denna skulle tryta. Då tog jag mod till mig och bad att få något göra. De gåvo mig sju ris papper att skriva rent hemma, för att jag skulle skaffa mig "meriter". Detta arbete utförde jag på en mycket kort tid, men i stället för att vinna erkännande och uppmuntran blev jag behandlad med misstroende, ty man tyckte inte om flitigt folk. Sedan fick jag aldrig något arbete mer. Jag vill bespara dig en plågsam beskrivning på ett år fullt av förödmjukelser, av stygn utan tal, av bitterhet utan gräns. Allt vad jag ansåg löjligt och smått behandlades med högtidligt allvar och allt vad jag vördade som stort och berömvärt häcklades. Folket kallades för pack och ansågs endast vara till för garnisonen att ha att skjuta på vid förefallande behov. Man smädade öppet det nya statsskicket och kallade bönderna förrädare.(*) Detta hörde jag på i sju månader; man började misstänka mig, då jag icke deltog i skrattet och man utmanade mig. Nästa gång man angrep "oppositionshundarne" exploderade jag och höll ett explikationstal som hade till resultat, att man visste var man hade mig och att jag blev omöjlig. Och nu gör jag som så många andra skeppsbrutna: jag kastar mig i armarne på litteraturen!

(*) Denna skildring är nu mera osann, sedan ämbetsverkens stora omorganisation blivit företagen.

Struve som syntes missnöjd med det avstubbade slutet stoppade in blyertspennan, drack ur sin toddy, och såg förströdd ut. Emellertid ansåg han sig böra tala.

- Kära bror, du har icke lärt dig livets konst ännu; du skall se huru svårt det är att få ett bröd först, och se huru småningom det blir livets huvudsak. Man arbetar för att få bröd och man äter sitt bröd för att kunna arbeta ihop mera bröd för att kunna arbeta! Tro mig, jag har hustru och barn och jag vet vad det vill säga. Man måste lämpa sig efter förhållandena, ser du. Man måste lämpa sig! Och du vet inte hurudan en litteratörs ställning är. Litteratören står utom samhället!

- Nå väl det är straffet, när han vill ställa sig över samhället! För övrigt avskyr jag samhället, ty det vilar ej på fritt fördrag, det är en vävnad av lögn - och jag flyr det med nöje!

- Det börjar bli kallt, anmärkte Struve.

- Ja, skola vi gå?

- Kanske vi gå.

Samtalets låga hade flämtat ut.

Emellertid hade solen gått ned, halvmånen hade äntrat horisonten och stod nu över Ladugårdsgärdet, en och annan stjärna kämpade med dagsljuset som ännu dröjde uppe i rymden; gaslyktorna tändes nere i staden, som nu började tystna.

Falk och Struve vandrade tillsammans åt Norr samspråkande om handel, sjöfart, näringar och allt annat som icke intresserade dem, varpå de skildes med ömsesidig lättnad.

Under det att nya tankar grodde i hans huvud vandrade Falk nedåt Strömgatan och fram åt Skeppsholmen. Han kände sig lik en fågel som flugit mot en fönsterruta och nu ligger slagen, då han trodde sig lyfta vingarne för att flyga rätt ut i det fria. Han satte sig på en bänk vid stranden och hörde på vågskvalpet; en lätt bris susade genom de blommande lönnarne och halvmånen lyste med ett svagt sken över det svarta vattnet; där lågo tjugo, trettio båtar förtöjda vid kajen och de röcko i sina kedjor och stucko upp sina huvuden den ena över den andra, ett ögonblick blott, för att sedan dyka ner; vinden och vågen tycktes jaga dem framåt och de gjorde sina anlopp mot bron likt ett koppel hetsade hundar, men kedjan röck dem tillbaka och då höggo de och stampade som om de ville slita sig.

Där blev han sittande till midnatt; då somnade vinden, vågorna gingo till vila, de fångna båtarne röcko icke mera i sina kedjor, lönnarne susade ej mer och daggen föll.

Då steg han upp och vandrade drömmande hem till sin ensliga vindskammare långt borta på Ladugårdslandet.

Detta gjorde unge Falk, men gamla Struve, vilken samma dag inträtt i den konservativa Gråkappan, sedan han fått avsked ur Rödluvan, gick hem och skrev till den misstänkta Folkets Fana en korrespondens-artikel "Om Kollegiet för utbetalandet av Ämbetsmännens löner", på 4 spalter à 5 rdr spalten.

*

ANDRA KAPITLET

Bröder emellan

Linkramhandlaren Carl Nicolaus Falk, son till avlidne linkramhandlaren, en av Borgerskapets femtio äldste och kaptenen vid Borgerskapets infanteri, Kyrkorådet och Ledamoten av direktionen för Stockholms Stads Brandförsäkringskontor Herr Carl Johan Falk - och bror till förre e.o. notarien numera litteratören Arvid Falk, hade sin affär, eller, som hans ovänner helst kallade den, bod, vid Österlånggatan, så snett emot Ferkens gränd, att bodbetjänten kunde, när han tittade upp från sin roman, som han satt och fuskade med under disken, se ett stycke av en ångbåt, ett hjulhus, en klyvarbom eller så, och en trätopp på Skeppsholmen samt en bit luft ovanför. Bodbetjänten som lydde det icke ovanliga namnet Andersson, och han hade lärt lyda, hade nu på morgonen öppnat, hängt ut en lintott, en ryssja, en ålmjärde, en knippa metspön samt en katse ospritad fjäder; därpå hade han sopat boden, och strött sågspån på golvet samt slagit sig ner bakom disken, där han av en tom ljuslåda tillrett en slags råttfälla som han gillrat upp med en stångkrok och i vilken hans roman ögonblickligen kunde falla, om patron eller någon av dennes bekanta skulle inträda. Några kunder tycktes han ej befara, dels emedan det var tidigt på morgonen, dels emedan han icke var van vid överflöd på sådana. Affären hade blivit grundlagd under Salig Kung Fredriks dagar - Carl Nicolaus Falk hade liksom allt annat även ärvt detta uttryck från sin far, vilken åter fått det i rätt nedstigande linje från sin farfar - den hade blomstrat och givit ifrån sig bra med pengar förr, ända till för några år sedan, då det olycksaliga "representationsförslaget" kom och gjorde slut på all handel, förstörde alla utsikter, hämmade all företagsamhet och hotade att bringa Borgerskapet till undergång. Så uppgav Falk själv, men andra menade att affären icke sköttes och att en svår konkurrent etablerat sig nere vid slussplan. Falk talade dock icke i onödan om affärens lägervall och han var en tillräckligt klok man att välja både tillfälle och åhörare när han slog an den strängen. När någon av hans gamla affärsvänner framställde en vänlig förundran över den minskade trafiken, då talade han om, att han byggde på sin partihandel på landsorten och bara hade boden som en skylt, och de trodde honom, ty han hade ett litet kontor innanför boden, där han mest vistades, när han icke var ute i stan eller på Börsen. Men när hans bekanta - det var något annat det - det var notarien och magistern - yttrade samma vänliga oro - då var det de dåliga tiderna, härledande sig från representationsförslaget - som vållade stagnationen.

Emellertid hade Andersson, vilken blivit störd av några pojkar som i dörren frågat vad metspöna kostat, råkat att titta ut åt gatan och fått sikte på unge herr Arvid Falk. Som han fått låna boken av just honom fick den bli liggande där den låg och det var med en ton av förtrolighet och en min av hemligt förstånd han hälsade sin förre lekkamrat då denne inträdde i boden.

- Är han där uppe? frågade Falk med en viss oro.

- Han håller på att dricka kaffe, svarade Andersson och pekade åt taket. I det samma hördes en stol skjutas på ett golv rätt ovanför deras huvuden.

- Nu steg han upp från bordet, herr Arvid.

De tycktes båda så väl känna detta ljud och dess betydelse. Därpå hördes tämligen tunga knarrande steg korsa rummet i alla riktningar och ett dovt mullrande trängde genom trossbottnen ned till de lyssnande unge männen.

- Var han hemma i går kväll? frågade Falk.

- Nej, han var ute.

- Med vännerna eller de bekanta?

- Bekanta -

- Och kom sent hem?

- Ganska sent.

- Tror Andersson han kommer ner snart? Jag vill inte gärna gå upp för min svägerskas skull.

- Han är nog här snart, det känner jag på stegen.

I detsamma hördes en dörr slås igen där uppe, och där nere växlades en betydelsefull blick. Arvid gjorde en rörelse som om han ämnade gå, men så bemannade han sig.

Om några ögonblick började ljud förnimmas inne på kontoret. En elakartad hosta skakade det lilla rummet och så hördes de kända stegen som sade: rapp - rapp, rapp - rapp!

Arvid gick innanför disken och knackade på dörren till kontoret.

- Stig på!

Arvid stod inför sin bror. Denne såg ut att vara en fyrtioåring, och han var så omkring, ty han var femton år äldre än brodern och därför, och även på andra grunder, hade han vant sig att betrakta honom som en pojke, åt vilken han var far. Han hade ljuslätt hår, ljusa mustascher, ljusa ögonbryn och ögonhår. Han var tämligen fetlagd och därför kunde han knarra så bra på stövlarne, vilka skreko under tyngden av hans satta figur.

- Är det du - bara? frågade han med en obetydlig anstrykning av välvilja och förakt, två oskiljaktliga känslor hos honom, ty han var icke ond på dem som voro under honom i något avseende, och han föraktade dem. Men han såg nu också ut som om han gjort en missräkning, ty han hade väntat något mera tacksamt föremål att få bryta ut på, och brodern var en försynt och timid natur, som aldrig satte sig upp i onödan.

- Jag stör dig väl inte bror Carl? frågade Arvid som stannat vid dörren. Denna ödmjuka fråga hade den verkan, att brodern beslöt att ge ett uttryck åt sin välvilja. Han tog sig själv en cigarr ur sitt stora läderfodral med broderi på och bjöd därpå brodern ur en låda som fått sin plats i närheten av kaminen, emedan cigarrerna - "väncigarrerna" som han öppet kallade dem, och han var en öppen natur - hade varit med om ett skeppsbrott, vilket gjorde dem mycket intressanta, om icke så goda, och en strandauktion, vilket gjorde dem mycket billiga.

- Nåå, vad har du att andraga? frågade Carl Nicolaus i det han tände sin cigarr och därefter stoppade tändsticksasken i fickan - av tankspriddhet, ty han kunde icke hålla tankarne samlade på mera än ett ställe, inom en krets, vilken var icke mycket vid, hans skräddare kunde på tummen säga huru vid när han tog mått om hans liv.

- Jag tänkte få tala om våra affärer, svarade Arvid och tummade sin otända cigarr.

- Sitt! kommenderade brodern!

Det var alltid hans vana att bedja folk sitta, då han skulle ta itu med dem, ty han hade dem då under sig och kunde lättare krossa dem - om så behövdes.

- Våra affärer! Ha vi några affärer? började han. Jag vet inte det! Har du några affärer, du?

- Jag menade endast, att jag ville veta om jag hade någonting att få vidare.

- Vad skulle det vara om jag får lov att fråga? Skulle det vara pengar kanske? Va? skämtade Carl Nicolaus och lät brodern njuta av lukten från den fina cigarren. Som han icke fick något svar, det han icke heller ville ha, måste han tala själv.

- Få? Har du inte fått allt vad du skulle ha? Har du inte själv kvitterat räkningen till förmyndarkammaren; har jag inte sedan dess fött dig och klätt dig, det vill säga förskotterat dig, för du skall få betala det när du kan en gång, som du också har begärt; jag har skrivit upp det för att ha, den dan då du kan förtjäna ditt bröd själv, och det har du inte gjort ännu.

- Det är just det jag ämnar göra nu och därför har jag kommit hit för att få klart om jag har något att få eller om jag är skyldig något.

Brodern kastade en genomträngande blick på sitt offer för att utforska om denne hade några baktankar. Därpå började han med sina knarrande stövlar rappa golvet på en diagonal mellan spottlådan och paraplystället; berlockerna pinglade på urkedjan liksom varnande folk för att gå i vägen och tobaksröken steg upp och lade sig i långa hotande moln mellan kakelugnen och dörren som om de bebådade åskväder. Han gick häftigt med nedböjt huvud och skjutande axlar liksom om han läste över en roll. När han tycktes kunna den, stannade han framför brodern och såg honom rätt in i ögat med en lång sjögrön falsk blick som skulle se ut som förtroendet och smärtan, och med en röst avsedd att låta som komme den från familjegraven på Klara kyrkogård, sade han:

- Du är inte ärlig Arvid! Du är inte är-lig!

Vilken åhörare som helst, utom Andersson som stod och lyssnade bakom boddörren, skulle ha känt sig rörd vid dessa ord, vilka med den djupaste broderliga smärta uttalades av en broder mot en broder. Arvid själv, som från barndomen blivit invand att tro, det alla andra människor voro förträffliga och han själv dålig, funderade verkligen ett ögonblick på om han var ärlig eller icke - och som hans uppfostrare med tjänliga medel tillverkat åt honom ett högst ömtåligt samvete, fann han sig ha varit mindre ärlig eller åtminstone mindre öppen då han nyss på ett mindre öppet sätt framställt sin fråga om brodern var en skurk.

- Jag har kommit till den meningen, sade han, att du bedragit mig på en del av mitt arv; jag har räknat ut att du tagit för dyrt för din dåliga kost och dina avlagda kläder; jag vet att min förmögenhet icke kunnat gå åt till mina förfärliga studieår och jag tror att du är skyldig mig en rätt stor summa, som jag nu behöver, och som jag anhåller att få - utbekomma!

Ett leende upplyste broderns ljusa anlete och med en min så lugn, och en gest så säker, som om han repeterat den i flere år för att vara färdig att träda upp så snart repliken sades, stack han handen i byxfickan, skakade nyckelknippan innan han tog upp den, lät den göra en volt i luften och gick med andakt till kassaskåpet. Han öppnade det fortare än han ämnat och ställets helgd kanske tillät, framtog ett papper som också legat färdigt och väntat på replik. Han räckte det åt brodern.

- Har du skrivit det här? - Svara! Har du skrivit det här?

- Ja! -

Arvid reste sig för att gå.

- Nej, sitt! - Sitt! Sitt!

Om någon hund varit närvarande skulle han genast sutit.

- Nå, hur står det. Läs! - "Jag, Arvid Falk, erkänner och betygar - att - jag - av - min bror - utnämnde förmyndaren - Carl Nicolaus Falk - till fullo utbekommit mitt arv - utgörande etc."

Han skämdes att utsäga summan.

- Du har sålunda erkänt och betygat en sak, som du inte trott på! Är det ärligt, får jag lov att fråga? Nej svara på min fråga! Är det ärligt? Nej! Ergo har du givit ett falskt intyg. Du är således en skurk! Ja det är du! Har jag inte rätt?

Scenen var för tacksam, och triumfen för stor för att kunna njutas utan publik. Den oskyldigt anklagade måste ha vittnen; han slog upp dörren till boden -

- Andersson! ropade han. Svara mig på en sak: hör noga på! Om jag utfärdar ett falskt intyg, är jag en skurk då eller är jag inte?

- Patron är en skurk naturligtvis! svarade Andersson utan betänkande och med värme!

- Hörde du han sa att jag var en skurk - om jag skriver under ett falskt kvitto. Nå, vad var det jag sa nyss? Du är inte ärlig Arvid; du är inte ärlig! Det har jag också alltid sagt om dig! Beskedliga människor äro oftast skurkar; du har alltid varit beskedlig och undfallande, men jag har sett att du i hemlighet burit andra tankar; du är en skurk! Så sade också din far, jag säger "sade" ty han sade alltid vad han tänkte och var en rättfärdig man, Arvid, och det - är - inte - du! Och var säker att om han nu levat skulle han med smärta och grämelse ha sagt: Du är inte ärlig, Arvid! Du är - inte - ärlig!

Han tog åter några diagonaler och det lät som om han applåderade sin scen med fötterna och han ringde med nyckelknippan, som om han gav signal till ridå - Slutrepliken hade varit så avrundad, att varje tillägg skulle förstöra det hela. Oaktat den svåra beskyllningen, som han verkligen väntat på i flere år, ty han trodde alltid att brodern hade ett falskt hjärta, var han mycket nöjd att det var över, och så lyckligt över, och så väl eller så sinnrikt över, att han nästan kände sig glad och tillochmed en smula tacksam. Dessutom hade han ju fått ett så gott tillfälle att bryta ut, sedan han blivit retad däruppe i familjen, och att bryta ut mot Andersson hade under årens lopp förlorat sitt behag - att bryta ut däruppe - det hade han förlorat lusten till!

Arvid hade blivit stum; han var en sådan genom uppfostran förskrämd natur att han alltid trodde sig göra orätt; han hade sedan barndomen hört dessa förfärliga stora orden, rättfärdig, ärlig, uppriktig, sann, uttalas dagligen och stundligen, att de för honom stodo som domare vilka alltid till honom sade: skyldig! Han trodde en sekund att han misstagit sig i sina beräkningar, att brodern var oskyldig och han själv verkligen en skurk; men i nästa ögonblick såg han i brodern en bedragare, som med en simpel advokatyr förvänt synen på honom och han ville fly för att icke råka i strid, fly utan att säga honom sitt ärende numro 2 att han stod i begrepp att byta om bana.

Pausen blev längre än ämnat var. Carl Nicolaus hade sålunda tid att i minnet genomgå sina triumfer från nyss. Det där lilla ordet "skurk" gjorde så gott i tungan att få uttala, det gjorde lika gott som att utdela en spark; och dörrens öppnande och Anderssons svar och papperets entré; allt hade gått så väl; nyckelknippan hade icke varit glömd på nattduksbordet, låset hade gått obehindrat, bevisningen hade varit bindande som ett garn, slutledningen hade gått av som ett gäddrag och varit snärjande. Han var bliven vid gott humör; han hade förlåtit, nej han hade glömt, glömt allt och när han smällde igen kassaskåpet, så stängde han för alltid igen om den obehagliga affären. Men han ville icke skiljas vid brodern; han hade behov av att tala om annat med honom, att kasta några skovlar kallprat över det obehagliga ämnet, att se honom under vardagliga förhållanden, att se honom till exempel sitta vid ett bord, varför icke ätande och drickande, människorna sågo alltid nöjda och belåtna ut när de åto och drucko, och han ville se honom nöjd och belåten; han ville se hans ansikte lugnt och höra hans röst mindre darrande, och han stannade vid att han skulle bjuda på frukost. Svårigheten var att finna en övergång, en lämplig brygga att hala ut över bråddjupet. Han letade i sitt huvud, men fann ingen, han letade i sina fickor och han fann den - tändsticksasken.

- För fan, du har ju inte tänt din cigarr, gosse! sade han, med verklig, icke låtsad, värma.

Men gossen hade smulat sönder sin cigarr under samtalets gång och den kunde icke brinna mer.

- Se här, tag en ny!

Han fick fram sitt stora läderfodral:

- Se här! Tag du! Det är goda cigarrer!

Brodern som var nog olycklig att icke kunna såra någon, mottog bjudningen, tacksamt som en till försoning framräckt hand.

- Se så, gamla gosse, fortfor Carl Nicolaus och anslog en angenäm sällskapston, som han så väl kunde; kom nu, så gå vi på Riga och få oss en bit frukost! Kom nu!

Arvid, som var ovan vid vänlighet, blev härav så rörd att han hastigt tryckte broderns hand och skyndade ut, ut genom boden utan att hälsa Andersson, och ut på gatan.

Brodern stod häpen; det där kunde han inte förstå; vad skulle det betyda; springa sin väg då han blev bjuden på frukost; springa sin väg - och han var ju ändå inte ond. Springa! Det skulle inte en hund ha gjort om man kastat en köttbit åt honom!

- Han är så besynnerlig! mumlade han och rappade av golvtiljorna. Därpå gick han till sin pulpet; skruvade upp stolen så högt den gick och klättrade upp. Ifrån denna upphöjda plats brukade han se människor och förhållanden från en högre synpunkt, och han brukade finna dem små, dock icke så små, att de ej kunde användas för hans ändamål.

*

TREDJE KAPITLET

Nybyggarne på Lill-Jans

Kockan var mellan åtta och nio den vackra majmorgonen, då Arvid Falk efter scenen hos brodern vandrade gatorna framåt, missnöjd med sig själv, missnöjd med brodern och missnöjd med det hela. Han önskade att det vore mulet och att han hade dåligt sällskap. Att han var en skurk, det trodde han icke fullt på, men han var icke nöjd med sig själv, han var så van att ställa höga fordringar på sig, och han var inlärd att i brodern se ett slags styvfar, för vilken han hyste stor aktning, nästan vördnad. Men även andra tankar döko upp och gjorde honom bekymrad. Han var utan pengar och utan sysselsättning. Detta senare var kanske det värsta ty sysslolösheten var honom en svår fiende, begåvad med en aldrig vilande fantasi som han var.

Under ganska obehagliga funderingar hade han kommit ner på Lilla Trädgårdsgatan; han följde vänstra trottoaren utanför Dramatiska Teatern och befann sig snart inne på Norrlandsgatan; han vandrade utan mål och gick rätt fram; snart började stenläggningen bli ojämn, träkåkar efterträdde stenhusen, illa klädda människor kastade misstänksamma blickar på den snyggt klädde personen som så tidigt besökte deras kvarter och utsvultna hundar morrade hotande mot främlingen. Mellan grupper av artillerister, arbetshjon, bryggardrängar, tvättmadammer och lärpojkar påskyndade han sina sista steg på Norrlandsgatan och var uppe på Stora Humlegårdsgatan. Han gick in i Humlegården. Generalfälttygmästarens kor hade redan tagit sitt mulbete i anspråk, de gamla skalliga äppelträden gjorde försök att sätta blom, lindarne stodo gröna och ekorrarne lekte uppe i kronorna. Han gick förbi Karusellen och kom upp i allén till teatern; där sutto pojkar som skolkat skolan och spelade knapp; längre fram låg en målargosse på rygg i gräset och tittade upp till skyarne genom de höga lövvalven; han visslade så sorglöst som om varken mästare eller gesäller väntade på honom under det att flugor och andra yrfän gingo åstad och dränkte sig i hans färgpytsar.

Falk kom upp på höjden vid Ankdammen; där stannade han och studerade grodornas metamorfoser, observerade hästiglarne och fångade en vattenlöpare. Därpå tog han sig för att kasta sten. Detta satte hans blod i omlopp och han kände sig föryngrad, kände sig som en skolkande skolpojke, fri, trotsigt fri, ty det var en frihet som han med rätt stor uppoffring erövrat. Vid den tanken att fritt och efter behag få umgås med naturen som han förstod bättre än han förstod människorna, vilka blott hade misshandlat honom och sökt göra honom dålig, blev han glad och all ofrid försvann ur hans sinne; och han steg upp för att fortsätta sin väg ändå längre utom staden. Han gick genom korset och befann sig på Norra Humlegårdsgatan. Han fick se att några bräder fattades i planket mitt emot och att en gångstig blivit upptrampad på andra sidan. Han kröp igenom och skrämde upp en gumma som gick och plockade nässlor; han promenerade över de stora tobakslanden, där Villastaden nu står, och befann sig vid porten till Lill-Jans.

Här hade våren brutit ut på allvar över den lilla täcka lägenheten, som med sina tre små stugor låg inbäddad mellan blommande syrener och äppelträd skyddad för den nordliga vinden av granskogen på andra sidan landsvägen. Här var en fullständig idyll uppdukad. Tuppen satt på skalmarne till en dranktunna och gol, bandhunden låg och motade flugor i solskottet, bien stodo som ett moln omkring kuporna, trädgårdsmästaren låg på knä vid drivbänkarne och gallrade rädisorna, lövsångarne och rödstjärtarne sjöngo i krusbärsbuskarne, halvklädda barn jagade hönsen som ville undersöka grobarheten hos diverse nysådda blomsterfrön. Över det hela låg en helblå himmel och bakom stod den svarta skogen.

Invid drivbänkarne i skydd av planket sutto två män. Den ena var klädd i svart hög hatt, utborstade svarta kläder, hade ett långt, smalt, blekt ansikte och såg ut som en prästman. Den andre var en civiliserad bondtyp, med sönderbruten men fet lagd kropp, hängande ögonlock, mongoliska mustascher; han var högst illa klädd och såg ut som vad som helst - hamnbuse, hantverkare eller artist - han såg förfallen ut - på ett särskilt sätt.

Den magre, som tycktes frysa, oaktat solen låg rätt på honom, läste högt ur en bok för den fete, vilken såg ut som om han prövat alla jordens klimat och kunde med lugn fördraga dem alla.

Då Falk passerat grinden ut åt stora landsvägen hörde han tydligt den läsandes ord genom planket och han ansåg sig kunna stanna och höra på utan att stjäla några förtroenden.

Den magre läste med en torr entonig stämma, som saknade all klang, och den fete gav då och då sin belåtenhet tillkänna med ett fnysande, som stundom utbyttes mot ett grymtande och slutligen blev ett spottande, när de vishetens ord han hörde gingo ut över det vanliga människoförståndet. Den långe läste:

- "De högsta grundsatserna äro, som sagt är, tre: en absolut ovillkorlig och tvenne relativt ovillkorliga. Pro primo: Den absolut första rent ovillkorliga grundsatsen skall uttrycka den handlingen, som ligger till grund för allt medvetande och som endast gör detta det möjligt. Denna grundsats är Identiteten, A=A. Denna återstår och kan på intet vis borttänkas, när man avskiljer alla medvetandets empiriska bestämningar. Den är medvetandets ursprungliga faktum och måste därföre nödvändigt erkännas; och dessutom är den icke såsom varje annat empiriskt faktum någonting villkorligt, utan såsom en fri handlings följd och innehåll är den alldeles ovillkorlig."

- Förstår du Olle? avbröt läsaren.

- O, ja, det är ljuvligt! - "Den är icke som varje empiriskt faktum någonting villkorligt." - O, vilken karl! Mera, mera!

- "Då man yrkar", fortfor läsaren, "att denna sats är viss utan all vidare grund -"

- Hör en sån filur - "viss utan all vidare grund", upptog den tacksamme åhöraren, som därmed ville skaka från sig varje misstanke om att han icke skulle förstå, "utan all vidare grund"; så fint, så fint, i stället för om han bara sagt "utan all grund." -

- Ska jag fortsätta? eller ämnar du avbryta mig upprepade gånger? frågade den förorättade läraren.

- Jag ska inte avbryta, gå på, gå på!

- "så", här kommer konklusionen (dråplig i sanning!) - "tillägger man sig förmågan att sätta något."

Olle fnös.

- "Man sätter därigenom icke A" (stora A) "utan blott, att A är A, om och för så vitt A överhuvud är. Det är icke frågan om satsens innehåll, utan blott om dess form. Satsen A=A är alltså till sitt innehåll villkorlig (hypotetisk) och blott till sin form ovillkorlig." - Observerade du att det var stora A?

Falk hade hört nog; det var den fruktansvärt djupa filosofien från Polacksbacken som förirrat sig ända hit att bekuva den råa huvudstadsnaturen; han såg efter om icke hönsena fallit från sina pinnar och om icke persiljan upphört att gro vid åhörandet av det djupaste som på tungomål blivit talat vid Lill-Jans - Han förvånade sig över att himlen satt kvar på sin plats oaktat den blivit kallad till vittne vid en sådan förevisning av den mänskliga andens kraftprov på samma gång hans mänskliga lägre natur tog ut sin rätt och han kände en svår torka i strupen, varför han beslöt att gå in i en av stugorna och begära ett glas vatten.

Han vände alltså om på sina steg och klev in i den stugan som ligger till höger om vägen då man kommer från staden. Dörren till en stor för detta bagarstuga stod öppen ut till farstun vilken icke var större än en reskoffert. Inne i rummet fanns endast en fållbänk, en sönderbruten stol, ett staffli och två personer; den ena av dessa stod framför staffliet klädd i skjorta och byxor, vilka uppehöllos av en svångrem. Han såg ut som en gesäll, men var artist, efter som han höll på att måla skiss till en altartavla. Den andre var en ung man med fint utseende och efter ställets råd och lägenhet verkligen fina kläder. Han hade avtagit sin rock, vikt ner skjortan och betjänade för tillfället målaren med sin präktiga byst. Hans vackra nobla ansikte bar spår efter en föregående natts utsvävningar och han nickade då och då till med huvudet, varvid han ådrog sig en extra tillrättavisning av mästaren, vilken tycktes ha tagit honom i sitt beskydd. Det var just slutrefrängen av en sådan där upptuktelse, som Falk råkade få höra, då han steg in i farstun.

- Att du ska vara ett sådant svin och gå ut och supa med den där slarven Sellén. Nu står du här och slösar bort din förmiddag i stället för att vara på Handels-Institutet - höj lite på högra axeln - så där! Förstörde du verkligen hela hyran så att du inte törs gå hem? Har du ingenting kvar alls? Inte ett spår?

- Åhjo, nog har jag litet kvar, fastän det inte räcker så långt.

Den unge mannen tog upp en papperssudd ur byxfickan och vecklade ut den, varvid två riksdalerssedlar blevo synliga.

- Ge mig de där, så ska jag gömma dem åt dig, tillrådde mästaren, och tog helt faderligt hand om sedlarne.

Falk, som förgäves sökt göra sig hörd, ansåg nu vara så gott att gå sin väg lika obemärkt som han kommit. Han gick sålunda ännu en gång förbi komposthögen och de båda filosoferna och tog av till vänster ut åt Drottning Kristinas väg. Han hade icke gått långt förr än han fick sikte på en ung man, som slagit upp sitt staffli framför det lilla albevuxna träsket strax där skogen börjar. Det var en fin smärt, nästan elegant figur med något spetsigt mörklagt ansikte; ett sprittande liv rörde sig genom hela hans person, där han stod arbetande framför den vackra tavlan. Han hade tagit av sig hatt och rock och tycktes befinna sig vid den förträffligaste hälsa och det bästa humör. Han visslade, småsjöng och småpratade omväxlande.

Då Falk kommit tillräckligt långt fram på vägen för att få honom i profil vände han sig:

- Sellén! God dag, gamle kamrat!

- Falk! Gamla bekanta ute i skogen! Vad i Guds namn vill det säga! Är du inte i ditt verk så här dags på dan?

- Nej. - Men bor du härute?

- Ja, jag flyttade hit med några bekanta den första april; det blev för dyrt att bo i stan - värdarne ä så kinkiga också!

Ett klipskt leende spelade i ena mungipan och de bruna ögonen tindrade.

- Jaså, återtog Falk, då kanske du känner de där figurerna, som suto och läste borta vid drivbänkarne.

- Filosoferna? Ja, då! Den där långe är extra ordinarie i Auktionsverket med 80 rdr om året och den där korta, Olle Montanus, han skulle egentligen sitta hemma och vara bild huggare, men sen han kom på filosofien tillsammans med Ygberg, så har han upphört att arbeta och nu går det baklänges för honom med raska steg. Han har upptäckt att konsten är något sinnligt!

- Nå men vad lever han på?

- Ingenting just! Han står ibland modell åt den praktiske Lundell och då får han en bit paltbröd, och det lever han på en dag eller så, och så får han ligga på golvet i hans rum om vintrarne, för "han värmer alltid litet", säger Lundell, när veden är dyr, och det var ganska kallt här i april månad.

- Hur kan han stå modell som ser ut som en Quasimodo?

- Jo, det är på en korsnedtagning, där han skall vara den ena rövaren, vars ben redan äro sönderslagna och den stackars fan har haft höftsjuka, så att när han lägger sig över en stolskarm blir han ganska bra. Ibland får han vända ryggen till och då blir han den andra rövaren.

- Varför gör han ingenting själv då; har han ingen förmåga?

- Olle Montanus, kära du, är ett snille, men han vill inte arbeta, han är filosof och han skulle nog ha blivit en stor man, om han bara fått studera. Det är verkligen märkvärdigt att höra honom och Ygberg när de tala; det är visst sant att Ygberg har läst mera, men Montanus har ett så fint huvud att han knäpper honom i bland och då går Ygberg sin väg och läser in ett stycke till; men aldrig får Montanus låna hans bok.

- Jaså ni tycker om Ygbergs filosofi? frågade Falk.

- Åh, det är så fint! så fint! Du tycker väl om Fichte? Oj, oj, oj en sådan karl!

- Nå, avbröt Falk, som icke tyckte om Fichte, vilka voro de två figurerna inne i stugan?

- Jaså, du har sett dem också! Jo, den ena var den praktiske Lundell, figur- eller rättare kyrkmålare och den andre var min vän Rehnhjelm.

De sista orden försökte han uttala med en mycket likgiltig ton för att göra intrycket dess starkare.

- Rehnhjelm?

- Ja; en mycket hygglig pojke.

- Han stod modell därinne?

- Gjorde han! Ja, den Lundell; han kan begagna människor; det är en för märkvärdigt praktisk karl. Men kom med, så ska vi gå in och reta honom, det är det roligaste jag har härute; då kanske du också kan få höra Montanus tala och det är verkligen intressant.

Mindre lockad av utsikterna att få höra Montanus tala, än för att få ett glas vatten, följde han Sellén och hjälpte honom bära staffli och schatull.

I stugan hade scenen så till vida förändrats att modellen fått sätta sig på den söndriga stolen och att Montanus och Ygberg slagit sig ner i fållbänken. Lundell stod vid staffliet och rökte en snarkande träsnugga för de fattiga kamraterna vilka fröjdade sig åt blotta närvaron av en tobakspipa.

Då häradshövding Falk blivit presenterad tillvaratogs han genast av Lundell, som ville höra hans mening om sin tavla. Denna befanns vara en Rubens, åtminstone till ämnet om icke till färg eller teckning. Därpå utgöt sig Lundell över de svåra tiderna för en artist, tog ner Akademien, och häcklade Regeringen, som icke gjorde något för den inhemska konsten. Han höll nu på att måla skiss till en altartavla i Träskåla men han var så viss på, att den icke skulle bli antagen, ty utan intriger och relationer, kom man ingenstans. Härvid kastade han en forskande blick på Falks kläder för att se efter om han kunde duga till att vara en relation.

En annan verkan hade Falks inträde haft på de båda filosoferna. De hade i honom genast upptäckt en "som lärt", och de hatade honom, ty han kunde beröva dem deras prestige inom det lilla samhället. De växlade betydelsefulla blickar, vilka genast uppfattades av Sellén, som därför frestades att visa sina vänner i deras glans och om möjligt få en drabbning till stånd. Han fann snart sitt tvedräktsäpple, måttade, kastade och träffade.

- Vad säger Ygberg om Lundells tavla?

Ygberg, som icke väntat att få ordet så snart, måste tänka några sekunder. Därpå svarade han med markerad röst följande, allt under det Olle gned honom i ryggen för att han skulle hålla sig styv.

- Ett konstverk kan, enligt min mening sönderdelas i två kategorier: innehåll och form. Vad innehållet i detta konstverk beträffar är det av djupt och allmänt mänskligt innehåll, motivet är fruktbart, i och för sig, såsom sådant, och innebär alla de begreppsbestämningar och potenser, som kunna göra sig gällande för konstnärlig produktion; vad formen åter beträffar, vilken i sig skall de facto manifestera begreppet, det vill säga den absoluta identiteten, varat, jaget - så kan jag icke underlåta att finna den mindre adekvat.

Lundell var smickrad av recensionen, Olle log saliga löjen, som om han såg de himmelska härskarorna, modellen sov och Sellén fann, att Ygberg hade gjort fullständig succès. Nu riktades allas blickar mot Falk såsom den där skulle upptaga den kastade handsken, ty att det var en handske, därom voro alla ense.

Falk kände sig både road och förargad och han letade i sitt minnes gamla skräpgömmor efter några filosofiska väderbössor då han fick syn på Olle Montanus, som på slutet fått ansiktskonvulsioner vilket antydde att han ämnade tala. Falk tog på måfå, laddade med Aristoteles och lossade av -

- Vad menar notarien med adekvat? Jag kan inte erinra mig att Aristoteles begagnar det ordet i sin metafysik.

Det blev alldeles tyst i rummet och man kände att här gällde en strid mellan Lill-Jans och Gustavianum. Pausen blev längre än önskligt, ty Ygberg kände inte Aristoteles och skulle heldre dö än erkänna det. Som han icke var kvick i slutledningarne, kunde han icke upptäcka den bräsch Falk hade lämnat öppen; men detta kunde Olle och han uppfångade den avlossade Aristoteles, tog honom med båda händerna och slungade honom tillbaka på sin motståndare.

- Ehuru olärd, dristar jag mig dock undra huruvida häradshövdingen har kullkastat sin motståndares argumenter. Jag tror att adekvat kan sättas som bestämning i en logisk konklusion och gälla, såsom sådan, oaktat icke Aristoteles nämner ordet i sin metafysik. Har jag rätt mina herrar? Jag vet inte! Jag är en olärd man och häradshövdingen har studerat de där sakerna.

Han hade talat med halvspända ögonlock; nu fällde han dem helt och hållet och såg oförskämt blygsam ut.

- Olle har rätt mumlades från alla håll.

Falk kände att här måste tas itu med hårdhandskarne om Uppsalahedern skulle kunna räddas; han gjorde en volt med den filosofiska kortleken och fick upp ett Ess.

- Herr Montanus har förnekat översatsen eller helt enkelt sagt nego majorem! Gott! Jag förklarar återigen att han gjort sig skyldig till ett posterius prius; han har, då han skulle göra ett hornslut förirrat sig och gjort syllogismen efter ferioque i stället för barbara; han har glömt den gyllene regeln: Cæsare Camestres festino barocco secundo och därför blev hans konklusion limitativ! Har jag inte rätt mina herrar?

- Mycket rätt, mycket rätt, svarade alla, utom de båda filosoferna som aldrig haft en logik i hand.

Ygberg såg ut som om han bitit i spik och Olle grinade som om han fått snus i ögonen; men som han var en klipsk karl hade han också upptäckt sin motståndares taktiska metod. Han fattade sålunda hastigt det beslutet att icke svara på spörsmålet, utan tala om något annat. Han drog sålunda fram ur minnet allt vad han läst och allt vad han hört börjande med det referat av Fichtes Vetenskapslära som Falk nyss hört genom planket. Och detta drog ut på förmiddagen.

Under tiden stod Lundell och målade och snarkade med sin sura träpipa. Modellen hade somnat på den trasiga stolen och hans huvud sjönk allt djupare och djupare tills det vid tolvtiden hängde mellan hans knän, så att en matematiker kunde räknat ut när det skulle nå jordens medelpunkt.

Sellén satt i öppna fönstret och njöt, och den arme Falk som drömt om ett slut på den förfärliga filosofien måste ta hela nävar med filosofiskt snus och kasta i ögonen på sina fiender. Pinan skulle ha blivit utan ända, om icke modellens tyngdpunkt så småningom blivit flyttad över på en av stolens ömtåligaste sidor, så att denna med ett brak gick sönder och Rehnhjelm föll i golvet, varvid Lundell fick ett tillfälle att bryta ut över dryckenskapslasten och dess bedrövliga följder både för en själv och för andra, med vilka senare han menade sig själv.

Falk som ville söka hjälpa den förlägne ynglingen ur hans bryderi, skyndade att väcka en fråga på tal som kunde vara av det mest allmänna intresse.

- Var ämna herrarne äta middag i dag?

Det blev så tyst att man hörde flugorna surra; Falk visste icke han, att han trampat på fem liktornar på en gång. Lundell bröt först tystnaden. Han och Rehnhjelm skulle äta på Grytan där de brukade äta, emedan de hade kredit; Sellén ville icke äta där, emedan han icke var nöjd med maten och han hade ännu icke deciderat sig för något ställe, vid vilken osanning han kastade en frågande ängslig blick på modellen. Ygberg och Montanus "hade mycket att göra" så att de icke ville "förstöra sin dag" med att "klä sig och gå till stan" utan de ämnade skaffa sig något därute; vad det var för något sade de inte.

Därpå började toaletten, vilken mest bestod i tvättningar ute vid den gamla trädgårdsbrunnen. Sellén, som dock var sprätten, hade ett tidningspapper gömt under fållbänken ur vilket han framtog kragar, manschetter och krås - allt av papper; därpå tillbragte han en lång stund på knä framför brunnsöppningen för att se sig knyta ett brungrönt sidenband, som han fått av en flicka, och att lägga sitt hår på ett särskilt sätt; när han därjämte gnidit av sina skor med ett kardborrblad, borstat hatten med rockärmen, satt en druvhyacint i knapphålet och tagit fram sitt kanelrör var han färdig. Vid hans förfrågan om Rehnhjelm skulle komma snart, svarade Lundell, att han icke hade tid ännu på några timmar, han skulle hjälpa honom att rita, och Lundell brukade alltid rita mellan tolv och tu. Rehnhjelm var undergiven och lydde, ehuru han hade svårt att skiljas från sin vän Sellén, som han tyckte om, under det han däremot hyste avgjord motvilja för Lundell.

- Vi träffas i alla fall i Röda Rummet i kväll? framkastade Sellén tröstande och därom voro alla ense till och med filosoferna och den moraliske Lundell.

Under vägen till stan invigde Sellén sin vän Falk i varjehanda förtroenden rörande nybyggarne på Lill-Jans, varav inhämtades att han själv brutit med Akademien på grund av skilda åsikter om konst; att han visste med sig äga talang och att han skulle lyckas, om det ock månde dröja, ehuru det var oändligt svårt att få ett namn utan att ha fått kungliga medaljen. Även naturliga hinder reste sig emot honom; han var född på Hallands skoglösa kust; han hade lärt sig älska det stora och enkla i dess natur; publiken och kritiken tyckte för närvarande om detaljer, småsaker och därför fick han icke sälja; han skulle nog kunna måla som de andra, men det ville han icke.

Lundell däremot, det var en praktisk man - Sellén uttalade alltid ordet praktisk med ett visst förakt -. Han målade efter folkets smak och önskan; han led aldrig av indisposition; han hade visserligen lämnat akademien, men av hemliga, praktiska, skäl och han hade icke brutit med den, oaktat han gick omkring och berättade så. Han uppehöll sig rätt bra med att teckna åt illustrerade magasin och skulle nog oaktat sin obetydliga talang en dag lyckas, genom relationer och särskilt genom intriger dem han fick lära sig av Montanus, som redan gjort upp några planer, vilka Lundell med framgång realiserat - och Montanus - det var snillet, fastän han var fasligt opraktisk.

Rehnhjelm var son av en fordom rik man uppe i Norrland. Fadern hade ägt en stor egendom, vilken slutligen gått ifrån honom och stannat i händerna på förvaltaren. Nu var den gamle ädlingen tämligen fattig och hans önskan var, att sonen skulle hämta lärdom av hans förflutna och genom att bli förvaltare återskaffa åt huset en egendom, och därför gick denne nu på Handelsinstitutet för att lära sig lantbruksbokhålleri, vilket han avskydde. Det var en snäll gosse, men litet svag och han lät leda sig av den sluge Lundell, vilken icke försmådde att taga ut arvode in natura för sina moraler och sitt beskydd.

Emellertid hade Lundell och Rehnhjelm satt sig till arbetet, som gick så till, att Rehnhjelm ritade under det mästaren låg i fållbänken och övervakade arbetet, det vill säga rökte.

- Om du nu är flitig, så ska du få gå med mig och äta middag på Tennknappen, lovade Lundell som kände sig rik med de två riksdalrarne han räddat undan förstörelsen.

Ygberg och Olle hade dragit sig uppåt skogsbacken för att sova över middagen. Olle var strålande efter sina segrar, men Ygberg var dyster; han hade blivit överträffad av sin lärjunge. Han hade dessutom blivit kall om fötterna och var ovanligt hungrig, ty det ivriga talet om äta hade väckt slumrande känslor, vilka icke på ett helt år fått giva sig luft. De lade sig under en gran; Ygberg gömde den dyrbara boken, vilken han aldrig velat låna ut till Olle, väl inlindad i ett papper under sitt huvud och sträckte ut sig i sin fulla längd. Han var blek som ett lik, kall och lugn som ett lik, vilket uppgivit hoppet om en uppståndelse. Han såg huru småfåglar åto granfrön ovanför hans huvud och släppte ner skalen på honom, han såg huru en stind ko gick och betade mellan alarne och han såg röken stiga upp från trädgårdsmästarens köksskorsten.

- Är du hungrig, Olle? frågade han med matt stämma.

- Nej, sade Olle och kastade hungriga blickar på den underbara boken.

- Den som vore en ko! suckade Ygberg, knäppte ihop händerna över bröstet och överantvardade sin själ åt den allförbarmande sömnen.

När hans svaga andedrag blivit tillräckligt regelbundna lirkade den vakande vännen fram boken så sakta att icke den sovande skulle störas; därpå kastade han sig framstupa och började sluka det dyrbara innehållet, varunder han glömde både Tennknappen och Grytan.

*

FJÄRDE KAPITLET

Herrar och Hundar

Det hade förflutit några dagar. Carl Nicolaus Falks tjugutvååriga fru hade just slutat dricka sitt kaffe på sängen, den kolossala mahognysängen i den väldiga sängkammaren. Klockan var ännu bara tio. Mannen hade varit ute sedan klockan sju på morgonen och tagit upp lin nere vid bron, men det var alls icke i förlitande på att han icke skulle komma hem så snart, som den unga frun tog sig den friheten att ligga så länge, oaktat det förövrigt stred emot husets seder och skick. Det tycktes snarare vara henne ett nöje att få bryta mot alla husets inrotade seder och skick. Hon hade endast varit gift i två år, men hade haft tillräcklig tid att införa genomgripande reformer i det gamla konservativa borgarhuset, där allting var gammalt till och med tjänarne; och makten därtill hade hon fått, då hennes man hade förklarat henne sin kärlek och hon nådigt givit honom sitt ja, det vill säga i nåder befriat sig från ett förhatligt hem där hon fick stiga upp klockan sex och arbeta hela dagen. Hon hade begagnat sin förlovningstid väl; hon hade nämligen därunder samlat alla garantier för att få föra ett fritt och oberoende liv för sin personliga del utan någon inblandning från mannens sida; dessa garantier bestodo visserligen blott i löften givna av en kärlekssjuk man, men hon som var vid full sans tog dem och skrev upp dem i sitt minne. Mannen hade däremot efter ett tvåårigt barnlöst äktenskap visat böjelse att glömma alla dessa förbindelser om att frun skulle få sova så länge hon ville, dricka kaffe på sängen, m.m.; han hade till och med varit nog ogrannlaga att påminna henne om, att han dragit upp henne ur dyn, att han befriat henne ur ett helvete, och att han gjort detta med uppoffring, ty han hade ingått en mesallians - hennes far var flaggskeppare vid flottan. Det var på svaren till dessa och dylika tillvitelser hon nu låg och funderade, och som hennes goda förstånd aldrig under deras bekantskap varit omtöcknat av några känslors rus, var hon ännu i besittning av detsammas bruk - och hon visste att bruka det. Det var därför med en oblandad glädje hon hörde symptomerna av sin mans hemkomst till frukosten. Det började nämligen slå i dörrarne ut till matsalen samtidigt med att ett väldigt rytande lät höra sig, varvid frun stack huvudet under täcket för att dölja sitt skratt. Steg hördes på förmaksmattan och i sängkammardörren syntes den vredgade mannen - med hatten på huvudet. Frun vände ryggen ditåt och lockade med sin mest smekande röst:

- Är det min lilla drängluns, som kommer? Stig på, stig på!

Lilla dränglunsen, det var smeknamnet, och herrskapet hade de mest originella sådana, var icke böjd att komma, utan han stannade i dörren och skrek.

- Varför är inte frukosten dukad? Va!

- Fråga pigorna, jag har inte åtagit mig att duka. Och var så god och tag av hatten, när man kommer in, min herre!

- Var har du gjort av min mössa då?

- Den har jag bränt opp! Den var så flottig, så jag tyckte du borde skämmas.

- Har du bränt opp! Nå det ska vi tala om sen! Varför ligger du och vräker ännu långt fram på förmiddan, i stället för att se efter pigorna.

- Därför att det roar mig!

- Tror du att jag gift mig med en hustru som inte vill se om sitt hus? Va!

- Ja, det har du! Och varför tror du att jag gift mig med dig? Det har jag sagt dig tusen gånger - därför att jag skulle slippa arbeta, och det har du lovat mig! Har du inte lovat mig det? Kan du svara på heder att du inte lovat mig det! Ser du nu en sådan karl du är. Precis lik alla andra!

- Ja, det var då det!

- Då! När var det! Äro inte löften alltid bindande? Ska det vara någon viss årstid kanske, då de ska ges?

Mannen kände för väl den oryggliga logiken, och hustruns goda humör gjorde samma verkan som tårar i dylika fall - han gav sig.

- Jag tänker ha främmande i kväll, förklarade han.

- Jaså, tänker du det. Herrfrämmande?

- Naturligtvis! Jag tål inte kvinnor!

- Nå du har väl gjort dina uppköp då?

- Nej det skall du göra!

- Jag! Nej jag har inga pengar; för främmande! Jag kommer visst inte att använda hushållspengarne till några extra förplägningar.

- Nej, dem köper du opp till din toalett, och andra onyttiga saker.

- Kallar du det onyttiga saker som jag sitter och arbetar åt dig? Är en rökmössa onyttig kanske, äro tofflor onyttiga kanske. Säg! Svara då, uppriktigt -

Hon förstod alltid att formulera sina frågor så, att svaret måste bli tillintetgörande för den svarande - det var mannens egen skola hon gått i. Denne måste sålunda, efter han icke ville bli tillintetgjord, oupphörligt ta upp nya ämnen.

- Jag hade verkligen anledning, sade han med en viss rörelse, att se folk i kväll; min gamle vän Fritz Levin i posten har efter 19 års tjänstgöring blivit ordinarie - han stod i Posttidningen i går kväll. Men, efter som det tycks misshaga dig, och du vet att jag alltid gör dig till viljes, så bryr jag mig icke om den saken, utan ser bara honom och magister Nyström nere på kontoret.

- Jaså, den slarven Levin har blivit ordinarie nu, det var då för väl. Då kanske du kan få igen alla de pengar han är skyldig dig.

- Jojo du, jag tänker nog på det!

- Men, kan du säga mig hur du vill umgås med en sådan slarv, som han är, och den magistern sen; det är ju riktiga sjaskar, som knappt har kläderna på kroppen.

- Hör du min lilla gumma, jag lägger mig inte i dina affärer, låt du mig sköta mina.

- Efter som du har främmande därnere, så vet jag inte vad som hindrar mig att ha främmande häroppe.

- Nej ingenting alls!

- Nå; kom då hit lilla dränglunsen och ge mig lite pengar!

Lunsen, som i alla avseenden var belåten med resultatet efterkom befallningen med nöje.

- Hur mycket ska du ha! Jag har mycket ont om pengar i dag!

- Åh jag är nöjd med femtio!

- Är du galen?

- Galen; var så god och ge mig vad jag begär; jag behöver inte svälta när han går på källarn och smörjer sig!

Freden var bilagd och parterna skildes med ömsesidig belåtenhet. Han slapp äta en dålig frukost hemma, han måste äta ute, han slapp sitta och äta en tarvlig supé där oppe och vara generad för fruntimmer, ty han hade varit ungkarl för länge, och han behövde icke ha ont samvete, ty det kunde han ha i detta enda fall, över att hustrun satt ensam, då hon ju skulle ha främmande själv och ville närapå bli av med honom - och det var värt femtio riksdaler!

När mannen hade gått, ringde frun på husan, för vars skull hon i dag underkastat sig ligga så länge, emedan denna hade förklarat att man här i huset brukat stiga upp kl. 7. Därpå befallde hon fram papper och penna och skrev följande biljett till revisorskan Homan som bodde mitt emot.

"Snälla Evelyn!
Kom till mig på en kopp te i kväll så få vi tala om stadgarne till den där föreningen 'För kvinnans rättigheter'. Kanske en basar eller ett sällskapsspektakel skulle kunna vara till någon nytta. Jag längtar riktigt att få föreningen till stånd; det är ett djupt behov, som du så ofta säger och jag känner det mycket djupt om jag tänker efter. Tror du att Hennes Nåd skulle vilja göra mig den äran på samma gång; jag skall kanske göra visit hos henne först. Kom och hämta mig kl. 12, så gå vi till Bergens och dricker chokolad. Min man är borta.

Din Eugenie.

P.S. Min man är borta."

Därpå steg hon upp och klädde sig för att vara i ordning klockan 12.

-

Det hade blivit afton samma dag. Österlånggatan låg redan i skymning då klockan slog sju i Tyskan; endast en svag ljusstrimma från Ferkens Gränd bröt ännu in i Falks Linkramhandel, som Andersson då stängde. På kontoret innanför hade luckorna redan blivit tillskjutna och gasen tänd. Där var sopat och städat; vid dörren ståtade tvenne buteljkorgar, ur vilka halsar med rött lack och gult lack och stanniol och till och med skärt silkespapper på stucko upp. Mitt på golvet stod ett bord med vit duk; på detta tronade en ostindisk bål och en tung mångarmad silverstake. Och på golvet vandrade Carl Nicolaus Falk. Han hade påtagit en svart bonjour och såg respektabel, men även glad ut. Han hade rättighet att fordra en trevlig afton; han bestod den själv och hade arrangerat den själv; han var hemma hos sig utan att vara generad av fruntimmerna, och hans gäster voro av den naturen, att han hade rättighet fordra icke allenast uppmärksamhet och artighet utan även litet mera. De voro visserligen endast två, men han tyckte inte om mycket folk; dessa voro hans vänner, pålitliga, tillgivna som hundar, undergivna, behagliga, alltid laddade med smicker och aldrig begivna på motsägelser. Han kunde nog ha skaffat sig bättre umgänge för sina pengar, och han hade även sådant två gånger om året, då hans fars gamla vänner voro bjudna, men han var uppriktigt sagt för mycket despot för att trivas med dem.

Emellertid var klockan tre minuter över sju och några gäster hade icke infunnit sig. Falk började bli otålig. Han var van att då han rekvirerade sitt folk de på minuten voro på platsen. Tanken på de ovanligt bländande arrangemangerna och dessas förlamande intryck uppehöll dock hans tålamod den minut som åtgick innan notarien Fritz Levin i Postverket inträdde.

- God afton min snälla bror - Nej! - här stannade han i rockavdragningen, tog av glasögonen och hycklade en överraskning över de storartade tillrustningarne som om han ville falla baklänges av bara förvåning. - Sjuarmade ljusastakan och tabernaklet - Min Gud, min Gud! utbrast han då han fick se buteljkorgarne.

Den som under utbrottet av dessa väl överlästa roligheter tog av sig överrocken var en medelålders man, av den för tjugo år sedan moderna Kunglig Sekterstypen, med mustascher och polisonger i ett sammanhang och håret med sned bena och coup-de-vent. Han var blek som ett lik, tunn som en svepning, var gentilt klädd, men såg ut som om han frös i alla leder och hade hemligt umgänge med fattigdomen.

Falk välkomnade honom på ett rått och överlägset sätt, som antydde dels att han föraktade smicker, i synnerhet från det hållet, dels att den inträdande åtnjöt förtroendet att vara hans vän. Såsom lämplig gratulation till utnämningen ansåg han vara att göra en relation om hans fars kongl. fullmakt på kaptensbeställningen vid Borgerskapet.

- Nå det känns skönt att ha sin kongliga fullmakt! Va?! Min far hade också kunglig fullmakt...

- Förlåt min lilla bror, jag har bara konstitutorial.

- Nå konsistorial eller kongl. fullmakt är precis detsamma; ska du lära mig det, du? Min far hade också kunglig fullmakt...

- Jag försäkrar bror!

- Försäkrar! Vad menar du med försäkra! Tror du att jag står och ljuger. Säg? Menar du verkligen att jag ljuger?

- Nej för all del, du ska inte ta i så hett!

- Du erkänner sålunda att jag inte ljuger, alltså har du då konglig fullmakt. Vad står du och pratar smörja för då! Min far...

Den bleke mannen som redan vid inträdet i kontoret tycktes ha en pluton furier efter sig, ty han skallrade i alla leder, störtade nu fram mot sin välgörare, fast besluten att göra processen kort innan kalaset började, så att man sedan kunde få vara i ro.

- Hjälp mig, stönade han som en drunknande, i det han drog fram ett reversal ur bröstfickan.

Falk satte sig i soffan, ropade på Andersson, befallde honom dra upp buteljerna, och började laga bålen. Därpå svarade han den bleke.

- Hjälp? Har jag inte hjälpt dig? Har du inte lånat av mig upprepade gånger - utan att betala igen? Va? Nå, har jag inte hjälpt dig? Vad menar du då?

- Min kära bror, det vet jag nog att du alltid varit snäll emot mig -

- Nåå, är du inte ordinarie nu? Jo! Nåväl! Det skulle ju bli så bra då! Då skulle alla skulder betalas och då skulle det bli ett nytt liv. Det där har jag hört nu i aderton år! Nå hur mycket får du i lön nu?

- Tolvhundra riksdaler, mot Åttahundra som jag hade förut; men nu ska du höra. Fullmakten kostar ett hundra tjugofem, pensionskassan tar femtio, summa ett hundra sjuttiofem; var ska jag få dem ifrån! Men nu kommer det värsta; mina fordringsägare ha tagit införsel i halva lön, således har jag numera bara sexhundra riksdaler att leva på i stället för att jag hade åtta förut. Och det är detta jag väntat på i nitton år. Det är roligt att bli ordinarie då!

- Ja, men varför har du satt dig i skuld. Man ska inte sätta sig i skuld; aldrig sätta - sig - i - skuld!

- När man får gå med hundra riksdalers gratifikation i många år -

- Då har man inte där att göra! Emellertid, det där är saker som inte rör mig! - inte - rör - mig!

- Vill du inte för den här enda gången skriva på?

- Du känner mina principer i detta fall, jag skriver aldrig på. Låt det vara slut nu!

Levin tycktes icke vara ovan vid avslag i den där vägen och han lugnade sig. I det samma kom också magister Nyström och gjorde ett önskvärt avbrott i samtalet. Det var en torr person med ett hemlighetsfullt utseende och hemlighetsfull ålder; hans sysselsättning var också hemlighetsfull - han skulle vara lärare vid någon skola på Söder, men i vilken det frågade ingen efter och han var icke angelägen att tala om det. Hans mission i Falks sällskap var för det första att tituleras magistern när någon hörde det, för det andra att vara undergiven och artig, för det tredje att då och då komma och begära att få låna högst en femma, ty det ingick i Falks andliga behov att folk skulle komma och be att få låna pengar av honom, helt litet förstås, och för det fjärde att skriva vers vid festliga tillfällen, vilket icke var det minst maktpåliggande i hans mission.

Nu satt Carl Nicolaus Falk där, själv mitt i skinnsoffan, ty man skulle icke glömma att det var hans soffa, omgiven av sin generalstab, eller sina hundar, som man ock kunde säga. Levin fann allting magnifikt: bålen, glasen, sleven, cigarrerna (hela lådan var framburen från kaminkransen), tändstickorna, askfaten, buteljerna, korkarna, järntrådarna - allt. Magistern såg nöjd ut och behövde icke tala, ty det gjorde de andra; han skulle endast vara närvarande för att vid behov åkallas som vittne.

Falk höjde första glaset och drack - för vem, det fick ingen veta, men magistern trodde att det var för dagens hjälte och drog därför fram med verserna med detsamma samt började läsa till "Fritz Levin då han blev ordinarie".

Falk överfölls härvid av en svår hosta, vilken inverkade störande på uppläsningen och tillintetgjorde verkan av de mest kvicka poängerna; men Nyström, som var en klok man, hade förutsett detta och därför hade han instuckit den lika vackert tänkta som sagda sanning att "Vart fan skulle Fritz Levin ha farit, om icke Carl Nicolaus Falk hade varit". Denna fina antydan på de många ficklånen, som Falk beviljat sin ordinarie vän, gjorde att hostan gav sig och att man bättre kunde uppfatta slutstrofen som, helt ogrannlaga dedicerades till Levin, vilket missgrepp återigen hotade att störa harmonien. Falk hällde i sig sitt glas, liksom om han tömt en kalk bräddad av otacksamheten.

- Du var inte så rolig i dag som du brukar, Nyström! sade han.

- Nej, han var mycket roligare på din trettioåttonde födelsedag, hjälpte Levin på, som visste vart det skulle bära hän.

Falk genomletade med en blick hans själs hemligaste vrår för att se efter om där dolde sig något svek - och som han var för stolt att se något, såg han intet. Han fullföljde alltså.

- Ja tror jag det! det var det roligaste jag hört; det var så kvickt så att man skulle kunna låta trycka det; du borde låta trycka dina saker. Hör du, Nyström, du kommer bestämt i håg dem utantill, gör du inte det?

Nyström hade så dåligt minne eller, för att säga sanningen, han tyckte att de druckit för litet för att göra ett så grovt våld på blyghet och god smak, och han bad att få uppskov, men Falk, som retades av den tysta oppositionen, och som redan var för långt ute för att kunna vända om, insisterade. Han trodde till och med att han hade en avskrift av verserna på sig; han sökte i plånboken, och, jaha där lågo de. Blygsamheten förbjöd honom icke att läsa upp dem själv ty det hade han gjort många gånger, men det lät bättre om en annan gjorde det. Och den stackars hunden bet i sin kedja, men den höll. Han var en finkänslig natur, denne magister, men han måste vara rå för att kunna få fortfara att förvalta livets dyrbara gåva och han hade varit rå med besked. Alla livets intimaste förhållanden voro blottade, allt som stod i förbindelse med trettioåttaåringens födelse, upptagande i församlingen, uppfostran och vård var förlöjligat och måste ha förefallit själva föremålet vämjeligt, såvida det rört någon annan person än honom själv, men nu var det utmärkt, därför att det sysselsatte sig med hans person. Efter slutad läsning dracks Falks skål med jubel och den dracks i många glas, ty man kände, att man var för nykter för att kunna hålla sina verkliga känslor i styr.

Därpå röjdes bordet och nu inbars en magnifik sexa med ostron och fågel och annat gott. Falk gick omkring och luktade på assietterna, skickade en och annan tillbaka, tillsåg att engelska portern var kylslagen och att vinerna voro tempererade vart efter sin art. Det var nu hans hundar skulle tjänstgöra och bereda honom ett angenämt skådespel. När allt var färdigt tog han upp sitt guldur och höll det i handen medan han framkastade följande skämtsamma fråga, vid vilken de svarande voro så vana, så vana!

- Huru mycket äro herrarnes silverklockor?

Dessa avgåvo pliktskyldigast och under lämpliga skratt det äskade svaret: deras klockor voro hos urmakaren. Detta försatte Falk i briljant lynne, som tog sig luft i det alls icke oväntade:

- Djuren fodras klockan åtta! - Varpå han satte sig, slog i tre supar, tog själv en och inbjöd de andra att göra samma.

- Jag börjar, jag, efter som ni inte vill! Här krusas inte. Hugg för er pojkar!

Och så börjades fodringen. Carl Nicolaus, som icke var synnerligen hungrig, hade god tid att njuta av de andras aptit, och han uppmanade dem med hugg och slag och otidigheter att de skulle äta. Ett gränslöst välvilligt leende spred sig över hans ljusa solskensanlete, när han såg deras iver, och det var svårt att utröna vilket som mest gladde honom: att de åto så snällt, eller att de voro så hungriga. Han satt som en kusk och smackade på dem och klatschade åt dem:

- Ät du Nyström, du vet inte när du får något härnäst! Sätt i dig, notarie, du ser ut som du skulle behöva kött på bena. - Grinar du åt ostronen - duger de inte åt en sån där, kanhända? - Va! Tag en bit till! Tag för dig du! Orkar inte? Vad är det för prat! Se så! Nu ta vi en halva! - Drick öl gossar! - Du ska ha mera lax! Du ska ta mig fan ha en bit lax till! Ät du, ta mig fan! Det kostar dig lika mycket!

När fågeln var skuren, fyllde Carl Nicolaus med en viss högtidlighet rödvinsglasen, varvid gästerna, som befarade ett tal, gjorde en paus. Värden höjde sitt glas, luktade på detsamma och framsade med djupt allvar följande välkomsthälsning:

- Skål, suggor!

Nyström besvarade tacksamt skålen med att höja sitt glas och dricka, men Levin lät sitt stå, varvid han såg ut som om han slipade en kniv i bakfickan.

När supén led till slut och Levin kände sig stärkt av mat och dryck, och vinets ångor stego, började han erfara en viss vådlig känsla av oberoende och en stark frihetslusta vaknade hos honom. Hans röst blev mera klangfull, hans ord uttalades med mera säkerhet och han rörde sig obesvärat.

- Tag hit en cigarr, befallde han, en god cigarr! Inte något fusel!

Carl Nicolaus, som tog detta för ett lyckat skämt, lydde.

- Jag ser inte din bror här i kväll! sade Levin nonchalant.

Det låg något olycksbådande och hotande i hans röst och detta kände Falk, ty han blev missmodig.

- Nej! svarade han kort, men obestämt.

Levin dröjde, innan han slog till nästa slag. Det hörde till hans mest inbringande sysselsättningar att lägga sig i folks affärer, som det heter, och han bar skvaller mellan familjer, sådde ett litet tvedräktsfrö här och där för att sedan få den tacksamma rollen av medlare. Härigenom skaffade han sig ett fruktansvärt inflytande och han kunde när han ville leda människorna som dockor. Falk kände också detta obehagliga inflytande och ville bli fri från det, men han kunde icke, ty Levin förstod så väl att med finter reta hans nyfikenhet, och genom att antyda mera än han i själva verket visste, lockade han ur folk deras hemligheter.

Nu var det emellertid Levin, som hade piskan och han svor att han skulle köra sin förtryckare. Han klatschade ännu bara i luften men Falk väntade på stryk. Han försökte byta om ämne. Han uppmanade att dricka! Och där dracks! Levin blev allt vitare och kallare, men ruset steg! Han lekte med sitt offer!

- Din fru har främmande i kväll, sade han likgiltigt.

- Hur vet du det? frågade Falk bestört.

- Jag vet allting, svarade Levin och visade tänderna. Han gjorde också det i det närmaste. Hans vidsträckta affärsförbindelser nödgade honom att besöka så många offentliga ställen som möjligt och där fick han höra mycket, både vad som sades i hans sällskap och i andras.

Falk blev verkligen rädd, han visste inte varför, och han fann för gott att avvända den annalkande faran. Han blev artig och till och med ödmjuk, men Levin blev allt djärvare. Till sist återstod för värden endast att hålla ett tal, att verkligen erinra om orsaken till förtärandet av dessa massor mat och vin, med ett ord, att ge ett erkännande åt dagens hjälte. Det fanns ingen annan utväg -; han var visserligen ingen talare, men det måste nu ske! Han knackade i bålen, fyllde glasen och erinrande sig ett gammalt tal, som hans far höll för honom, då han blev sin egen, steg han upp och började, mycket långsamt.

- Mina Herrar. Jag har nu varit min egen i åtta år; jag var då inte mer än trettio.

Förändrandet av läge från att sitta till att stå framkallade en häftig blodstigning åt huvudet, så att han kände sig förvirrad, vartill även Levins hånande blickar bidrogo. Han blev så bortkommen att talet trettio föreföll honom så vidunderligt stort att han häpnade -

- Sa jag trettio? Jag menade - - - inte det! Emellertid, jag hade då konditionerat hos min far, i - många år, jag kan inte erinra mig - nu - precis huru många, mja! Det skulle bli för långt att upprepa vad jag under dessa år genomgick och erfor, ty det är människans öde. Ni tycker kanske att jag är egoistisk...

- Hör! stönade Nyström som lagt ner sitt trötta huvud på bordet.

Levin stötte ut röken mot talaren som om han spottade åt honom.

Falk, som nu hade sitt rus givet, fortfor, under det hans blickar sökte ett fjärran mål, som han icke kunde fatta.

- Människan är egoistisk det veta vi alla. Mja! Min far, som höll tal för mig när jag blev min egen, som jag nyss nämnde -

Här tog talaren upp sitt guldur och lösgjorde det från kedjan. De båda åhörarne spärrade upp ögonen. Skulle han ge Levin en hedersgåva?

- överlämnade vid tillfället följande guldur, som han fått av sin far anno -

Återigen de fruktansvärda siffrorna, och han ryggade!

- detta guldur mina herrar har jag fått, och det är aldrig - utan rörelse - jag tänker på den stund - jag fick det. Ni tycker kanske att jag är egoistisk mina herrar? Det är jag inte! Det är visserligen inte vackert att tala om sig själv, men vid ett tillfälle som detta ligger det så nära till hands att man tar en överblick tillbaka - över det förflutna. Jag vill bara berätta en enda liten omständighet.

Han hade glömt Levin, glömt dagens betydelse och trodde att det var hans svensexa. Men nu svävade för honom scenen med brodern om morgonen och hans triumf. Han kände otydligt ett behov att tala om denna triumf, men han kunde icke erinra sig mera av detaljerna än att han bevisat honom, att han var en skurk; hela bevisningskedjan hade fallit bort ur minnet och det återstod endast två fakta: brodern och en skurk; han försökte knyta ihop dem, men de gingo i sär - Hans hjärna arbetade och arbetade, och nya bilder rullade fram. Han behövde tala om något ädelmodigt drag ur sitt liv; han kom ihåg att han givit sin hustru pengar på morgonen, att hon fick sova så länge hon ville och fick dricka kaffe på sängen, men det lämpade sig icke för tillfället - han befann sig i en svår belägenhet och vaknade till besinning av fruktan för den tystnad som uppstått och de två vassa blickar som oavlåtligt betraktade honom. Han fann sig stående med uret i hand. Uret? Var hade det kommit ifrån! Varför suto de här i mörkret och han stod! Jo, så var det, han talade för dem om uret och de väntade på fortsättningen.

- Detta ur, mina herrar är visserligen inte något märkvärdigt ur. Det är bara franskt guld -

De båda silverklockornas forne ägare gjorde stora ögon. Det var nytt för dem!

- och jag tror att det bara är sju rubiner - det är alls inte något märkvärdigt ur - det är snarare ett dåligt ur!

Han blev ond av någon hemlig orsak som knappast hans hjärna visste och han måste bryta ut emot någonting. Han knackade uret i bordet och skrek:

- Det är ett förbannat dåligt ur, säger jag. Hör då när jag talar! Tror du mig inte Fritz? Svara! Du sitter och ser så falsk ut. Du tror inte vad jag säger! Jag ser på dina ögon, Fritz, att du inte tror vad jag säger. Jag är människokännare du! och jag kan nog gå i borgen för dig en gång till! - Antingen ljuger du eller ljuger jag. Hör på nu ska jag bevisa att du är en skurk. Mja! Hör på Nyström! Om - jag - skriver ett falskt intyg - är jag en skurk då?

- Visst fan är du en skurk, svarade Nyström ögonblickligen.

- Ja! - Mja!

Han försökte förgäves erinra sig, att Levin skrivit något falskt intyg eller överhuvud något intyg alls - alltså förföll saken. Levin var trött och fruktade att offret skulle förlora besinningen så att det ej skulle äga krafter kvar att kunna njuta av det tillärnade slaget. Han avklippte sålunda med ett skämt i Falks egen stil.

- Skål gamla Skurk!

Därpå lät han karbasen gå. Han tog nämligen fram ett tidningsnummer och frågade Falk i en kall mördande ton.

- Har du läst Folkets fana?

Falk stirrade på skandalbladet men teg. Det oundvikliga skulle komma -

- Det står en rolig artikel där om "Kollegiet för utbetalandet av Ämbetsmännens löner".

Falk blev vit i ansiktet.

- Man säger att din bror har skrivit det!

- Det är lögn! Min bror är ingen skandalskrivare! Inte min bror du!

- Tyvärr har han dock fått stå för det! Han lär vara bortkörd från verket.

- Det ljuger du!

- Nej! Jag såg honom för övrigt tillsammans med en slusk på Tennknappen härom middan! Det är förbannat synd på pojke!

Detta var verkligen det värsta som skulle kunnat träffa Carl Nicolaus Falk. Han var vanärad! Hans namn och hans fars namn - allt vad de gamla borgarne uträttat var förgäves gjort - Om någon kommit och berättat att hans hustru hade dött - då kunde den saken ha blivit hjälpt, en penningförlust kunde också ha blivit reparerad. Om någon berättat, att hans vänner Levin eller Nyström blivit arresterade för förfalskning, så skulle han helt enkelt ha förnekat bekantskapen, ty han syntes aldrig ute med dem. Men släktskapen med sin bror kunde han inte förneka. Han var vanärad genom sin bror; det var ett faktum!

Levin hade haft ett visst nöje i att få frambära denna historia; ty Falk, som aldrig gav sin bror något uppmuntrande tillmäle, så denne hörde det, plägade däremot skryta med honom och hans förtjänster inför sina vänner. "Min bror, häradshövdingen! Hm! Det är ett huvud det! Han kommer att gå långt, ska ni få se!" Att ständigt höra dessa indirekta förebråelser hade retat Levin, så mycket mer som Carl Nicolaus drog upp en bestämd oöverstiglig skillnad mellan notarier och häradshövdingar, ehuru han icke kunde precisera den med ord.

Levin hade utan att behöva lyfta sin hand fått en lysande hämnd, för så gott pris, att han ansåg sig ha råd att vara ädelmodig och uppträda som tröstare.

- Nå, inte ska du ta det så förbaskat hett. Man kan ju vara människa ändå, fast man är tidningsskrivare, och vad skandalen beträffar så är den inte så farlig. När man inte går åt enskilda personer så är det ju inte skandal; för övrigt är det mycket roligt skrivet, mycket kvickt och det läses i hela stan.

Det sista tröstepillret höll på att sätta Falk i raseri.

- Han har stulit mitt goda namn, mitt namn! Hur ska jag våga visa mig på börsen i morgon. Vad ska folk säga!

Med folk menade han egentligen sin hustru, vilken skulle bli mycket glad över denna händelse, som gjorde mesalliansen mindre kännbar. Hans hustru skulle bli hans jämlike - denna tanke gjorde honom ursinnig! Han fattades av ett osläckligt människohat. Han önskade att han varit den vanbördiges far, så skulle han åtminstone kunnat två sina händer genom att begagna det faderliga prerogativet och utdela en förbannelse och så varit fri, men en broderlig sådan, det hade man aldrig hört talas om!

Kanske han själv till någon del vållat sin vanära; hade han icke gjort våld på broderns böjelse vid valet av bana, hade han kanske framkallat detta genom uppträdet om morgonen, eller genom de ekonomiska svårigheter han bragt honom uti. Han? Skulle han ha vållat detta? Nej! Han hade aldrig begått någon låg handling; han var ren, han åtnjöt aktning och anseende, han var icke skandalskrivare, han hade icke blivit bortkörd; hade han icke ett papper i fickan med intyg på att han var den bästa vän med det bästa hjärta, hade icke magistern nyss läst upp det. Jo, visserligen! Han satte sig till att dricka - omåttligt - icke för att döva sitt samvete, det behövde han icke, då han icke gjort något orätt, utan för att kväva sin vrede. Men det halp icke, den kokade över och de som suto närmast blevo skållade.

- Drick era uslingar! Där sitter det där fäet och sover! Det är vänner det där! Väck på honom du, Levin! Du! Du!

- Vem skriker du åt? frågade den förolämpade Levin, med vresig ton.

- Åt dig naturligtvis!

Det växlades över bordet två blickar som icke lovade något gott. Falk som blivit vid bättre lynne av att se en annan människa ursinnig tog en fylld slev och hällde över huvudet på magistern, så att det rann ner under skjortkragen.

- Gör inte om det där, sade Levin bestämt och hotande.

- Vem skulle hindra mig?

- Jag. - Ja just jag! Jag tillåter inte sådana skändligheter som att du förstör hans kläder!

- Hans kläder! skrattade Falk. Hans kläder! Är det inte min rock, har han inte fått den av mig?!

- Nu går det för långt - sade Levin och steg upp för att gå.

- Jaså, du går nu! Du är mätt, du orkar inte dricka mer, du behöver mig inte mer i kväll; vill du inte låna en femma? Va! Kan jag inte få den äran att låna dig lite pengar? Eller ska jag skriva på i stället. Skriva på, du!

Vid ordet "skriva på", spetsade Levin öronen. Tänk om han skulle kunna överraska honom i en sådan upprörd sinnesstämning. Han kände sig vek vid den tanken.

- Du ska inte vara orättvis, min bror, upptog han samtalet ånyo. Jag är inte otacksam, och vet mer än väl att uppskatta din godhet; jag är fattig, så fattig, som du aldrig varit och aldrig kan bli, - jag har lidit förödmjukelser, som du aldrig trott, men dig har jag alltid ansett som en vän, när jag säger ordet vän - så menar jag det. Du har druckit i kväll och är ledsen, och därför är du obillig, men jag försäkrar er mina herrar att bättre hjärta än du har Carl Nicolaus det finns inte! Och det är inte första gången jag säger det. Jag tackar dig för din uppmärksamhet i dag, om jag nämligen kan ta åt mig den välfägnad som här har beståtts och de utmärkta viner här ha flödat - jag tackar dig min bror och dricker din skål. Skål bror Carl Nicolaus. Tack, hjärtligt tack! Du har inte gjort detta för inte! Kom det ihåg!

Detta som framsades med en av rörelse (sinnesrörelse) vibrerande stämma hade underligt nog gjort verkan. Falk kände sig god; hade man icke ånyo upprepat för honom att han hade ett gott hjärta! Han trodde det. Ruset inträdde nu i det sentimentala stadiet. Man kom varandra närmare, man talade turvis om sina goda egenskaper, om världens ondska, om huru varmt man kände och huru gott man ville; man höll varandra i hand; Falk talade om sin hustru, huru god han var emot henne; han talade om huru andefattig hans sysselsättning var, huru djupt han kände bristen på bildning, huru hans liv var förfelat; och när han druckit sin tionde likör anförtrodde han Levin, att han egentligen skulle ha velat ägna sig åt den andliga banan, ja blivit missionär. Man blev allt andligare och andligare. Levin talade om sin avlidna mor, om hennes död och begravning, om en försmådd kärlek och slutligen om sina religiösa åsikter "om vilka han icke talade med vem som helst"; och nu var man inne på religionen. Klockan blev 1 och 2 och man fortsatte ännu under det Nyström sov så troget med huvudet och armarne på bordet. Kontoret låg i en skymning av tobaksrök, som fördunklade gaslågornas sken; den sjuarmade stakens sju ljus hade brunnit ner och bordet såg bedrövligt ut. Ett och annat glas hade mistat foten, cigarraska var strödd på den nedsölade duken, tändstickor lågo kastade kring golvet. Genom hålen på fönsterluckorna trängde nu dagsljuset in och bröt sig i långa strålar genom tobaksmolnet, och bildade en kabbalistisk figur på bordsduken mellan de två troshjältarne, vilka voro som ivrigast i färd med att omredigera Augsburgiska Bekännelsen. De talade nu med väsande röster, deras hjärnor voro förslöade, orden kommo allt torrare, expansionen minskades, oaktat den flitiga eldningen, man försökte ännu att skruva upp sig i extasen, men den flämtade och flämtade, anden flydde, de betydelselösa orden frambragtes ännu, men snart slocknade den sista gnistan; de bedövade hjärnorna, vilka arbetat som piskade snurror sackade av och föllo ohjälpligt. Blott en tanke stod klar - man måste gå och sova, eller man vämjdes vid varandra, man ville vara ensam!

Nyström väcktes. Levin omfamnade Carl Nicolaus och stoppade tre cigarrer i fickan. Man hade kommit för högt för att så hastigt kunna stiga ner igen och tala om reversen! Avsked växlades, värden släppte ut gästerna - och han var ensam! Han öppnade luckorna och dagsljuset föll in - han öppnade fönstret och en frisk luftström från Skeppsbron trängde fram genom den trånga gränden, vars ena husrad var belyst av den uppgångna solen. Klockan ringde fyra; denna lilla underbara ringning som endast den på bekymrets eller sjukdomens sömnlösa bädd efter morgonen törstande stackaren brukar få höra. Själva Österlånggatan, lastens, smutsens, slagsmålens gata låg där, tyst, ensam, ren! Falk kände sig djupt olycklig. Han var vanärad och han var ensam! Han stängde fönstret och luckorna, och när han vände sig om och såg förödelsen, började han städa; han plockade upp alla cigarrstumparne och kastade dem i kaminen, han dukade av, han sopade, han dammade, han ställde var sak på sin plats. Han tvättade sig i ansiktet och om händerna och kammade sig; en polis skulle ha tagit honom för en mördare som höll på att utplåna spåren efter sin gärning. Men under allt detta tänkte han - klart, bestämt och redigt. Och när han fått rummet och sig själv i ordning hade han fattat ett beslut, vilket han verkligen länge hade förberett och som nu skulle sättas i verket. Han skulle utplåna vanäran han lidit i sin familj, han skulle stiga, han skulle bli en omtalad, en mäktig man; han skulle börja ett nytt liv; han hade ett namn att upprätthålla och han skulle förkovra det. Han kände att en stor passion behövdes för att hålla honom uppe efter det slag han fått i kväll; ärelystnaden hade länge slumrat hos honom, man hade väckt den och nu var han färdig.

Han hade nu blivit fullkomligt nykter, han tände en cigarr, drack en konjak och gick upp till sig, tyst och stilla, för att icke väcka sin hustru.

*

FEMTE KAPITLET

Hos Förläggaren

Arvid Falk skulle börja sina försök hos den mäktige Smith - namnet hade denne av en överdriven beundran för allt amerikanskt tagit sig då han en gång i sin ungdom gjort en liten utflykt till det stora landet -, den fruktade med sina tusen armar, vilken kunde göra en författare på tolv månader av ganska dåligt virke till och med. Hans metod var känd, men det fanns ingen som vågade begagna den, ty därtill fordrades en exempellös grad av oblyghet. Den författare som togs om händer av honom kunde vara säker om att få sitt namn färdigt och därför var Smith överlupen av författare utan namn. Såsom ett exempel på huru oemotståndlig han var och huru han kunde skjuta fram folk trots publik och kritik, brukade följande anföras. En ung gosse som aldrig skrivit förr, hade gjort en dålig roman som han bar upp till Smith. Denne råkar tycka om första kapitlet - mera läste han aldrig - och besluter att världen skall ha en ny författare. Boken kommer ut; på omslagets baksida lästes: "Blod och Svärd. Roman av Gustaf Sjöholm. Detta arbete av den unge och lovande författaren vars namn redan länge varit känt och högt värderat i vida kretsar etc... Karaktärernas djup ... klarhet... styrka. På det högsta rekommendera åt vår romanläsande allmänhet." Boken kom ut den 3 april. Den 4 april stod en recension i den mycket lästa huvudstadstidningen Gråkappan, i vilken Smith hade 50 aktier. Recensionen slutade: "Gustaf Sjöholm är redan ett namn; vi behöva icke giva honom det; och vi rekommendera detta arbete icke allenast åt den romanläsande utan även åt den romanskrivande allmänheten." Den 5 april stod boken annonserad i alla huvudstadens tidningar och i annonsen följande utdrag: "Gustaf Sjöholm är redan ett namn; vi behöva icke giva honom det." (Gråkappan.)

Samma kväll stod en recension i Den Obesticklige, vilken icke läses av någon alls. Där omtalades boken som ett mönster för usel litteratur och Recensenten svor på att Gustaf Sjöblom (avsiktlig misskrivning av Rec.) icke var något namn alls. Men som Den Obesticklige icke lästes, så hördes icke oppositionen. De andra huvudstadsbladen som icke i omdömen ville sticka av mot den ledande vördnadsvärde Gråkappan och icke vågade för Smith, voro rätt milda, men icke mer. De trodde att Gustaf Sjöholm skulle kunna med arbete och flit i en framtid förskaffa sig ett namn.

Det var tyst några dagar, men i alla tidningar, i Den Obesticklige med fetstil, stod annonsen och ropade: "Gustaf Sjöholm är redan ett namn." Men så dök där upp i X-köpings Allehanda en korrespondens som for ut emot huvudstadspressens hårdhet mot unga författare. Den hetlevrade brevskrivaren slutade: "Gustaf Sjöholm är helt enkelt ett snille, trots doktrinära trähuvens opposition."

Dagen efter stod annonsen ånyo, i alla tidningar och ropade: "Gustaf Sjöholm är redan ett namn"; etc. (Gråkappan.) "Gustaf Sjöholm är ett snille!" (X-köpings Allehanda.) Nästa häfte av magasinet Vårt Land, utgivet av Smith, innehöll på omslaget följande annons. "Det är en glädje kunna meddela våra många läsare, att den högt uppburne författaren Gustaf Sjöholm, lovat oss till nästa häfte en originalnovell" etc. Och så annons i tidningarne! Till julen kom slutligen kalendern Vårt Folk. Bland författare nämndes på titelbladet: Orvar Odd, Talis Qualis, Gustaf Sjöholm m.fl. Faktum kvarstod: Gustaf Sjöholm var redan på åttonde månaden ett namn. Och publiken, ja de kunde inte hjälpa det; de måste ha det i sig. De kunde inte gå in i en boklåda och se på en bok förr än de måste läsa det, de kunde inte ta i ett gammalt tidningspapper utan att det stod där annonserat, ja det fanns icke något av livets förhållanden under vilket de icke träffat på detta namn på en bit tryckt papper; fruarne fingo det i matkorgen om lördagarne, pigorna buro hem det från hökarboden, drängarne sopade upp det från gatan och herrarne buro det i nattrocksfickan.

Med kännedom om denna Smiths stora makt, var det icke utan en viss beklämning den unge författaren klättrade upp för hans mörka trappor i Storkyrkobrinken. Länge fick han sitta och vänta och överlämna sig åt de mest pinsamma betraktelser, tills dörren slås upp och en ung man med förtvivlan i ansiktet och en pappersrulle under armen störtar ut. Darrande inträdde Falk i det innersta rummet där den fruktade tog emot. Sittande i en låg soffa, lugn och mild som en gud, nickade han vänligt på sitt gråskäggiga med en blå mössa försedda huvud och rökte så fridfullt sin pipa som om han icke nyss hade krossat en människas förhoppningar eller stött en olycklig ifrån sig.

- God dag, god dag!

Och han undersökte med ett par gudablickar den nykomnes kläder, vilka han fann snygga, men därför bad han honom icke sitta ändå.

- Mitt namn är... Falk.

- Jag har icke hört det namnet - Vad är herrns far?

- Min far är död -

- Nå, han är död! Gott! Vad kan jag göra för herrn?

Herrn upptog ur bröstfickan ett manuskript - och framlämnade det till Smith; denne satte sig på detsamma utan att betrakta det!

- Nå, och detta skall jag låta trycka? Det är vers? Jaha, ja! Vet herrn vad det kostar att trycka ett ark? Nej, det vet han icke!

Här stack han den okunnige i bröstet med pipskaftet.

- Har herrn något namn? Nej! Har herrn utmärkt sig på något sätt? Nej.

- Jag har för dessa dikter erhållit lovord av Akademien -

- Vilken Akademi? Vitterhetsakademien! Ah, nå! Den som ger ut de många flintsakerna! Nå!

- Flintsakerna!

- Ah, ja. Herrn vet ju Vitterhetsakademien! Nå! Nere i Museum vid Strömmen, nå!

- Nej, herr Smith, Svenska Akademien, på Börsen...

- Nå ja! Den med Stearinljusen! Lika mycket! Det känner ingen människa vad den är gott för! Nej, ser han, min gode herre, man skall ha ett namn; som en Tegnell, en Öhronschlegel, en - Ja! Vårt land har många stora skalder, som jag nu icke erinrar; men man skall ha ett namn. Herr Falk! Hm! Vem känner Herr Falk? Icke jag åtminstone och jag känner många stora skalder. Jag sade häromdagen till min vän Ibsen: Hör nu,Ibsen - jag kallar honom du - hör nu Ibsen, skriv något åt mitt magasin; jag betalar vad som helst! Han skrev, jag betalte - men jag fick ock betalt. Nå!

Den förkrossade unge mannen hade velat krypa ner mellan golvspringorna och gömma sig då han märkte att han stod inför en man som fick kalla Ibsen du. Han ville ta igen sitt manuskript och springa sin väg, som den där andre där nyss, ut, långt bort, till något större vattendrag. Smith märkte nog detta.

- Nå! Herrn kan skriva svenskt, jag tror nog det! Herrn känner också vår litteratur bättre än jag gör! Nå. Gott! Jag har fått en idé! Jag har hört att det finnes, stora, sköna andliga författare långt bort i tiden, under Gustav Eriksson eller hans doter Kristin; nå, ja lika gott. Jag erinrar en, som har ett stort, mycket stort namn, som skrivit ett stort versstycke om Guds skapade verk, tror jag! Håkan heter han i förnamn!

- Haquin Spegel, menar herr Smith! Guds verk och vila!

- Ja, så! Nå! Jag har tänkt giva ut den! Vårt folk trängtar efter religion i våra dagar; jag har märkt det; och man måste giva dem något. Jag har visserligen nog givit dem förut av den Herman Franke och Arndt men den stora Stiftelsen kan sälja billigare än jag och nu vill jag giva något gott, för gott pris. Vill herrn antaga den saken!

- Jag vet icke vad mitt åliggande blir då det bara är fråga om en omtryckning, svarade Falk, som icke vågade säga nej.

- Ack nå, en sådan okunnighet! Redaktion och korrekturet då! Äro vi om ens! Herrn ger ut! Icke så! Ska vi skriva en liten lapp? Arbetet utkommer häftesvis. Icke så? En liten lapp! Ge mig pennan och bläcket! där! - Nå!

Falk lydde; han kunde icke göra motstånd. Smith skrev och Falk skrev under.

- Så! Det var den saken! Nu den andra! Ge mig den lilla boken som ligger där på hyllan! Den tredje hyllan! Så! Se nu, här! En broschyr! Titel: Der Schutzengel. Nå, se nu vinjetten! En Ängel med ett Ankare och ett skepp - det är en slättoppad skonare tror jag! Man vet ju vilken välsignelse sjöförsäkringen utövar på det allmänna sociala livet. Alla människor ha ju någon gång skickat något, mycket eller litet, på ett fartyg över sjön. Icke sant? Nå! Alla människor hava därför behov av sjöförsäkring. Icke sant? Nå! Detta hava icke alla människor insett? Nej! Därför är det ju den vetandes plikt att upplysa den ovetande? Nå! Vi veta, herrn och jag veta, alltså böra vi upplysa. Denna bok handlar om att varje människa bör försäkra sina saker, när hon skickar dem över sjön! Men denna bok är dåligt skriven! Nå! - Därför skola vi skriva den bättre! Icke sant? Herrn gör mig en novell på tio sidor till mitt magasin Vårt Land, och jag fordrar att herrn skall hava förstånd att låta namnet Triton, så heter ett nytt bolag som min brorson bildat och som jag vill hjälpa, och man skall ju hjälpa sin nästa, icke sant? Nå! Namnet Triton skall förekomma två gånger, icke mer och icke mindre; men så att det icke märkes! Förstår herrn?

Falk kände något motbjudande i den erbjudna affären, men det låg ju ännu icke något ohederligt i förslagen och han fick ju arbete hos den inflytelserike mannen, och allting i en handvändning, utan någon vidare ansträngning. Han tackade sålunda och antog.

- Herrn känner ju formatet! Fyra verktum på sidan ger mig fyrtio verktum, à trettitvå rader. Nå! Vi ska skriva en liten lapp, kanske.

Smith skrev en lapp och Falk skrev under.

- Nå, så! Hör nu, herrn känner ju svenska historien? Se, nu, där på hyllan igen! Där ligger en kliché, en trästock! Till höger! Nå! Kan herrn säga mig vem den där damen är? Den skall vara en dronning!

Falk som till en början icke kunde se annat än en svart trälapp, upptäckte omsider några mänskliga drag och förklarade att han trodde det var Ulrika Eleonora.

- Sa jag inte det! Hihihi! Den klossen har varit begagnad som dronning Elisabeth av England och stått i en amerikansk folkbok, och nu har jag fått den för gott pris med en otalig hop andra. Nu låter jag den passera för Ulrika Eleonora i mitt Allmogebibliotek. Det är en god allmoge vi har; den köper så snällt mina böcker. Nå, så! Vill herrn skriva texten?

Falks fint utbildade samvete kunde icke finna något egentligt orätt häri, oaktat hans känslor voro mycket obehagligt berörda.

- Nå! Så skriva vi en liten lapp! Sexton sidor liten oktav à tre verktum, à 24 rader. Så!

Och så skrevs det igen! Som Falk ansåg audiensen slutad gjorde han min av att få igen sitt manuskript, på vilket Smith hela tiden hade sutit. Men denne ville icke släppa det ur händerna, han skulle nog läsa det, men det skulle komma att dröja, förklarade han.

- Nå, herrn är en förståndig man, som vet vad tiden är värd. Här var nyss en ung man, också med vers, ett stort versstycke, som jag icke kan använda. Nå, jag erbjöd honom det samma som jag erbjöd herrn; vet herrn vad han sa! Han bad mig göra något som jag inte kan tala om. Ja! det sa han och så sprang han. Han kommer inte att leva länge den mannen! Adjö! Adjö! Herrn skaffar ju Håkan Spegel! Nå. - Adjö, adjö.

Smith pekade med pipskaftet på dörrn och Falk avlägsnade sig.

Det var icke lätta steg han gick. Den trälappen var tung, där den låg i hans rockficka, den drog honom mot marken, den röck honom tillbaka. Han tänkte på den bleke unge mannen med manuskriptet som vågat säga sådant åt Smith, och han fick högfärdiga tankar. Men så uppdök minnet om gamla fäderneförmaningar och råd - och så framkom den gamla lögnen att allt arbete är lika aktningsvärt och förehöll honom hans högmod, och så tog han sitt förnuft till fånga och gick hem för att skriva 48 verktum Ulrika Eleonora.

Som han varit ute i god tid, befann han sig sittande vid skrivbordet redan klockan nio. Han stoppade en stor pipa, vek av två ark papper, torkade sina stålpennor och skulle erinra sig vad han visste om Ulrika Eleonora. Han slog upp Ekelund och Fryxell. Där stod mycket under rubriken Ulrika Eleonora men om henne själv stod nästan ingenting. Klockan halv tio hade han uttömt ämnet; han hade skrivit upp när hon var född, när hon dog, när hon tillträdde regeringen, när hon avsade sig den, vad föräldrarne hette och med vem hon var gift. Det var ett ordinärt utdrag ur en kyrkbok - och det fyllde icke mer än tre sidor - återstod sålunda endast tretton. Han rökte några pipor.

Han grävde med pennan i bläckhornet som om han fiskat efter midgårdsormar, men det kom ingenting upp. Han måste yttra sig om hennes person, göra en lätt karaktärsteckning; han kände att han måste uttala en dom om henne. Skulle han berömma henne eller riva ner henne? Som han var indifferent i frågan kunde han icke besluta sig för någondera förrän klockan blev elva. Han rev ner henne - och var på slutet av fjärde sidan - återstod tolv. Här voro goda råd dyra. Han skulle tala om hennes regering, men som hon icke regerat så var där intet att tala om. Han skrev om Rådet - en sida - återstod elva; han räddade Görtz ära - en sida - återstod tio! Han var icke halvvägs ännu! Vad han hatade den kvinnan! Nya pipor, nya stålpennor! Han gick tillbaka i tiden, han gjorde en återblick och som han var uppretad råkade han stryka ner sitt gamla ideal Karl XII, men det gick så kvickt att därigenom bara en enda sida blev lagd till de andra. Rest nio! Han gick framåt i tiden och hackade på Fredrik I. En halv sida! Han såg med längtande blickar ner åt papperet, såg var halvvägs låg, men kunde aldrig komma dit. Han hade dock gjort sju och en halv små sidor där Ekelund bara hade en och en halv. Han kastade trälappen på golvet, sparkade den under byrån, kröp efter den igen, dammade av den och lade den på bordet! Vilka kval! Han kände sig så torr i sin själ som buxbomsstocken, han sökte skruva upp sig till åsikter dem han icke ägde, han försökte uppväcka några känslor för den avlidna drottningen, men hennes tråkiga drag ristade i trä, gjorde samma intryck på honom som han på trälappen.

Han insåg då sin oförmåga och han kände sig förtvivlad, förnedrad! Och det var denna bana han utbytt mot den andra! Han tog återigen sitt förnuft till fånga och övergick till Skyddsängeln. Den var ursprungligen författad för ett tyskt bolag som hette Nereus och innehöll i korthet följande. Herr och fru Schloss hade utvandrat till Amerika och där förvärvat stora ägodelar, vilka de, för att berättelsen skulle bli möjlig, varit nog opraktiska att förvandla i dyrbara lösören och nipper och, för att dessa desto säkrare skulle förkomma och ingenting kunna räddas, skickat dem i förväg på en första klassens ångare Washington, n:o 326 i Veritas, kopparförhydd och med vatten täta skott försedd, samt assurerad i det stora tyska sjöförsäkringsbolaget Nereus för 400.000 thlr. Nå! Herr och fru Schloss avreste med barnen på den bäste ångaren på White-Star-Line, Bolivar, vilken var assurerad i det stora tyska sjöförsäkringsbolaget Nereus med en grundfond av 10.000.000 dollars, och ankommo till Liverpool. Resan fortsattes. De hade kommit till Skagens Udde. Vädret hade naturligtvis varit vackert och himlen strålande klar hela vägen, men just som de kommo till Skagens farliga udde, bröt stormen naturligtvis lös; fartyget blev vrak, föräldrarne, som voro livförsäkrade, drunknade, och garanterade därigenom de räddade barnen en summa av 1500 pund sterling. Barnen blevo naturligtvis mycket glada häröver och ankommo vid gott lynne till Hamburg för att taga i besittning både livförsäkringssumman och föräldraarvet. Döm om deras bestörtning, då de där fingo underrättelse om att Washington, fjorton dagar förut strandat på Doggers Bankar och att hela deras förmögenhet gått oassurerad till botten. Återstod sålunda endast livförsäkringssumman. De skyndade till bolagets agentur, men, döm om deras förskräckelse, då de fingo höra att föräldrarne uraktlåtit inbetala sista premien som förfallit till betalning dagen förut - vilket öde! - just samma dag de drunknade! Barnen blevo häröver mycket ledsna och sörjde bittert sina föräldrar, vilka så duktigt arbetat för dem. Gråtande föllo de i varandras armar och svuro att de hädanefter alltid skulle sjöförsäkra sina saker och aldrig försumma att inbetala sina livförsäkringspremier.

Och detta skulle nu lokaliseras och tillämpas på svenska förhållanden, göras läsbart, till en novell, med vilken han skulle göra sitt inträde i litteraturen! Återigen vaknade högmodets djävul och viskade att han var en lump om han tog befattning med dessa saker, men denna röst tystades snart ner av en annan röst som kom från magtrakten och som åtföljdes av ovanliga sugande och stickande känslor. Han drack ett glas vatten och rökte en ny pipa, men obehaget ökades; hans tankar blevo mörkare; han fann sitt rum otrevligt, tiden tycktes lång och enformig; han kände sig matt och nedslagen; allting tycktes honom vara motigt; hans tankar voro fadda och rörde sig om ingenting eller endast oangenäma ting och samtidigt ökades den kroppsliga olusten! Han undrade om han var hungrig! Klockan var ett och han brukade icke äta förr än tre! Han undersökte oroligt sin kassa. Trettiofem öre! Alltså ingen middag! Det var första gången i hans liv! Han hade aldrig haft sådana bekymmer förr! Men med trettiofem öre behövde man icke svälta. Han kunde ju skicka efter bröd och öl. Nej, det kunde han icke, ty det gick icke an, det passade icke, och att gå själv ner på mjölkmagasinet? Nej! Och att gå ut och låna? Omöjligt! Det fanns ingen han ville låna av! Med vissheten härom rasade hungern fram som ett lössläppt vilddjur och rev honom och slet honom och jagade honom kring rummet. Han rökte den ena pipan efter den andra för att döva odjuret men det hjälpte intet. Nu gick en trumvirvel nere på kaserngården och han såg huru gardisterna marscherade upp med sina kopparflaskor för att få middag; det rökte ur alla skorstenar han såg, middagsklockan ringde på Skeppsholmen, det fräste i grannens, poliskonstapelns, kök och stekoset trängde ut genom den öppnade farstudörren och in till honom; han hörde slamret av knivar och tallrikar i rummet bredvid och huru barnen läste bordsbön; stenläggarne nere på gatan sovo mätta sin middag på de tomma matsäcksknytena; han var så övertygad om att hela staden åt middag i denna stund, alla utom han ensam! Och han blev ond på Gud! Då sprang en klar tanke genom hans hjärna. Han tog Ulrika Eleonora och Skyddsängeln och lade in dem i ett papper varpå han skrev Smiths namn och adress och så gav han budet sina trettio fem öre. Då andades han lättare och lade sig på sin soffa och svalt med högmod i sitt sinne.

*

SJÄTTE KAPITLET

Röda Rummet

Samma middagssol som sett Arvid Falk duka under i första kampen mot hungern, lyste så muntert in i stugan på Lill-Jans, där Sellén stod i skjortärmarne framför sitt staffli och målade på sitt stycke som följande dag skulle upp på utställningen innan klockan 10, färdigt, fernissat och försett med ram. Olle Montanus satt i fållbänken och läste i den underbara boken som han fått låna på en dag mot sin halsduk; dessemellan kastade han en blick på Selléns målning och uttalade sitt gillande, ty han beundrade i Sellén en stor talang. Lundell höll i ro på med sin korsnedtagning; han hade redan tre tavlor uppe på utställningen och avvaktade inköpet, liksom många andra med en viss spänning.

- Det är bra! Sellén! - sade Olle. Du målar gudomligt!

- Får jag se nu på din spenat, inföll Lundell som av grundsats aldrig beundrade något.

Motivet var enkelt och storartat: Ett flygsandsfält på Hallands kust med havet i bakgrunden; höststämning, solglimtar genom brustna moln; en del av förgrunden utgjordes av flygsand med nyss uppkastad ännu vattendrypande tång, solbelyst; därnäst havet ett gott stycke utåt i stark skugga och hög sjö med vita kammar men längst bort i horisonten lyser solen igen och öppnar perspektiv i det oändliga. Staffaget utgjordes endast av en trupp sträckfåglar. Det var en tavla som talade och som måste förstås av varje ofördärvat sinne, som haft mod att göra ensamhetens hemlighetsfulla rika bekantskaper och som sett flygsand kväva lovande skördar. Och detta var målat med ingivelse och talang, stämningen hade givit färgen, och icke tvärtom.

- Du skall ha någonting i förgrunden, predikade Lundell.

Sätt dit en förgrundsko!

- Ah, du pratar, svarade Sellén!

- Gör som jag säger, din galning, annars får du inte sälja. Sätt dit en figur, en flicka, jag skall hjälpa dig om du inte kan, se här ..

- Seså! Inga dumheter! Vad ska man med kjolar ute i blåsten att göra. Du är då för tokig efter kjolar!

- Nå, gör som du vill, svarade Lundell hemligen stött över skämtet med en av hans svaga sidor. - Men nog kunde du ha gjort storkar i stället för de där gråmasarne, som man inte vet vad det är för en sort. Tänk dig deras röda ben mot det mörka molnet, vilken motsättning!

- Ah, det där begriper du inte!

Sellén var icke stark i motiveringen, men han var viss på sin sak och hans sunda instinkt ledde honom säkert över alla misstag.

- Men du får inte sälja, upptog Lundell, som var mån om kamratens ekonomiska välgång.

- Nå, så får jag leva ändå! Har jag någonsin fått sälja? Är jag sämre för det! Tror du inte jag vet att jag skulle få sälja om jag ville måla som de andra; tror du inte jag kan måla lika dåligt som de! Jo, vasserra! Men jag vill inte!

- Men du ska väl tänka på att betala dina skulder! Du är skyldig mäster Lund på Grytan ett par hundra riksdaler.

- Nå det blir han inte fattig på! För övrigt har han fått en tavla som är värd dubbelt så mycket!

- Du är då den egenkäraste människa jag har hört! Den tavlan var inte värd 20 riksdaler.

- Jag uppskattar den till fem hundra enligt gängse pris! Men tycke och smak är så olika här i världen, gunås. Jag tycker att din korsfästning är usel, du tycker den är bra! Nå! Det kan ingen förtänka dig! Det är så olika, si!

- Emellertid har du förstört krediten för oss andra på Grytan. Mäster Lund sa opp mig i går och jag vet inte var jag skall få någon middag i dag!

- Nå vad ska du med den att göra! Man får väl leva ändå! Jag har inte ätit middag på två år!

- Åh, du rövade allt till dig en härom dagen av den där häradshövdingen, du fick i dina klor.

- Ja, det var sant! Det är en snäll gosse! Det är en talang för övrigt, det var mycket natur i hans vers; jag läste några härom kvälln. Men jag fruktar han är litet för vek för att kunna ta sig fram i världen, han har så ömtåliga känslor, den karnaljen!

- Får han vara i ditt sällskap så ger det sig nog. Men jag tycker det är gudlöst att se hur du bara har förstört den där unge Rehnhjelm på den här korta tiden. Du lär ha gått och satt i honom att han skall gå in vid teatern!

- Nej, har han talt om det! Ja, det är en baddare! Han blir nog bra han, om han får leva; men det är inte så gott det, när det är så fasligt ont om mat! - Guds död! Nu är färgen slut! Har du något vitt? Nå gudan nåda ä inte alla tuberna så klämda, så, - du måste ge mig färg, Lundell.

- Jag har inte mer än jag behöver själv, och om jag också hade, så skulle jag akta mig att ge dig något!

- Nå, prata inte skräp du vet att det är brått.

- Allvarsamt, jag har inte dina färger! Om du hushållade så skulle de räcka längre...

- Ja, det där vet vi! Tag hit pengar då!

- Pengar, jo det var just att tala om!

- Opp med dig Olle, då; du ska ut och stampa!

Vid ordet stampa gjorde Olle en glad min, ty då visste han att det skulle bli mat också. Sellén började söka omkring rummet.

- Vad har ni för slag! Ett par stövlor! Dem få vi tjugofem öre på, men det är bättre att sälja dem.

- Det är Rehnhjelms, dem får du inte ta, avbröt Lundell, som ämnade begagna dem på eftermiddan, när han skulle gå till stan. - Ska du ta andras saker, tycker du?

- Ja vad gör det. Han ska få betalt för dem, sen! Vad är det här för ett paket! En sammetsväst! Den var vacker! Den tar jag själv, så får Olle bära bort min! Kragar och manschetter! Ah, det är bara papper! Ett par strumpor! Se där Olle, tjugofem öre! Lägg dem i västen! Tombuteljerna får du lov att sälja! Jag tror det är så gott du säljer alltihop!

- Ska du gå och sälja andras saker, du har då inte någon rättskänsla, avbröt Lundell ånyo som hade haft starka spekulationer att på övertygelsens väg komma i besittning av det där paketet som länge frestat honom.

- Ah, det får han betalt för sen! Men, det här blir ingenting! Vi måste ta ett par lakan ur sängen! Vad gör det? Inte behöver vi några lakan! Se, så Olle! Stopp in bara!

Olle gjorde med stor färdighet en påse av ett lakan och stoppade in alltihop under Lundells ivrigaste protester.

Sedan påsen var färdig tog Olle den under armen, knäppte ihop den trasiga bonjouren för att bättre kunna dölja västens frånvaro och vandrade i väg åt staden.

- Han ser ut som en tjuv, sade Sellén, där han stod i fönstret och tittade illmarigt ut åt vägen. - Får han bara gå i fred för polisen nu, så är det bra! - Raska på Olle! ropade han efter den bortgående! Köp sex franska bröd och två halva öl, om det blir något över på färgen!

Olle vände sig om och svängde med hatten så tillitsfullt som om han redan hade kalaset i bakfickorna.

Lundell och Sellén voro ensamma. Sellén stod och beundrade sin nya sammetsväst som så länge varit föremål för Lundells tysta låga. Lundell skrapade sin palett och kastade avundsjuka blickar på den förlorade härligheten. Men det var inte det han nu ville tala om och som han hade så svårt att komma fram med.

- Se hit på min tavla, ett tag, sade han. Vad tycker du nu, allvarsamt!

- Du ska inte knåpa och rita på henne, du ska måla! Var kommer ljuset ifrån? Ifrån kläderna, ifrån de nakna partierna! Det är ju alldeles tokigt! Vad andas de där människorna! Färg, linolja; jag ser ingen luft!

- Nå, menade Lundell! Det där är så olika, som du säger! Men vad menar du om kompositionen?

- För mycket folk!

- Ja, du är då faslig, jag ville närapå ha dit ett par till!

- Låt mig se nu! Det är ett fel här! - Sellén sköt dessa långa blickar som äro egna för kustbon eller slättbon!

- Ja, det är ett fel! Kan du se det? medgav Lundell!

- Det är bara karlfolk! Det är lite för torrt!

- Ja, just det! Tänk att du kunde se det!

- Du vill alltså ha en kvinna?

Lundell såg efter om han gycklade, men det var svårt att se, ty nu visslade han.

- Ja, det fattas mig en kvinno-figur, svarade han.

Det blev tyst, och det blev obehagligt, när man var så gamla bekanta på tu man hand.

- Om jag kunde begripa hur jag skulle bära mig åt för att få en modell. Akademiens vill jag inte ha, ty dem känner hela världen, och det här ämnet är religiöst för övrigt.

- Du vill ha något finare? Oui! Jag förstår! Om hon inte skulle vara naken, så kunde kanske jag...

- Inte ska hon vara naken, är du galen, ibland så mycket karlar; för övrigt är det ett religiöst ämne...

- Ja, ja, det där vet vi. Hon skall emellertid ha kostym, litet österländsk, stå lutad framåt, kan jag tro, låtsas ta upp något från marken, visa axlarne, halsen och första dorsalerna. Jag förstår! Men religiöst, si, som Magdalena! Oui! Fågelperspektiv, si!

- Du ska då gäckas med allting också; och dra ner allt!

- Till saken! Till saken! Du skall ha dig en modell, för det skall man; du känner ingen själv! Gott! Dina religiösa känslor förbjuda dig att skaffa en sådan, alltså ska Rehnhjelm och jag, vi två lättsinniga sällar, skaffa dig en!

- Det ska vara en anständig flicka, det säger jag på förhand!

- Naturligtvis, ja! Vi ska se till vad vi kan göra åt saken, i övermorgon, då vi få pengar.

Och så målades det igen, tyst och stilla, tills klockan blev fyra, och tills hon blev fem. Då och då kastade man oroliga blickar utåt vägen. Sellén avbröt först den ängsliga tystnaden -

- Olle dröjer! Det har bestämt hänt honom något! sade han.

- Ja det hänger inte rätt ihop, men varför ska du också jämt skicka den där stackarn? Du kunde just gå dina ärenden själv.

- Åh, han har inte annat att göra och han går så gärna!

- Det vet du inte, och för övrigt skall jag säga dig att man inte vet var Olle slutar. Han har stora funderingar och kan vilken dag som helst vara på benen igen och då kan det vara gott att få räknas bland hans vänner!

- Nej, vad säger du! Vad är det för storverk han skall göra?

Jag tror nog att Olle kommer att bli en stor man, fast det icke blir som bildhuggare! Men det var mig en baddare att dröja! Tror du han kunnat gå och köpa opp pengarne?

- Ja, ja! Han har inte fått ett guslån på länge och frestelsen kanske blev honom för stark, svarade Lundell och tog in två hål i svångremmen, under det han funderade på huru han skulle ha gjort i Olles ställe.

- Nå, man är inte mer än människa, och människan är sig själv närmast, ifyllde Sellén, som hade alldeles klart för sig huru han skulle ha gjort! Det här törs jag emellertid inte vänta på; jag måste ha färg om jag skall så stjäla den! Jag går ut och söker Falk.

- Ska du nu suga den stackarn igen! Du tog ju av honom i går till ramen! Det var inte småpengar det!

- Åh, kära du! Jag har nu en gång tvungits att bita huvet av skammen, så det kan inte hjälpas. Vad får man inte underkasta sig! För övrigt är Falk en storsinnad man, som kan förstå hur det kan vara ställt. Nu går jag emellertid! Kommer Olle hem, så säg att han var ett nöt! Adjö med dig! Titta ner i Röda Rummet, så ska vi se till om vår Herre är så nådig och ger oss någon mat innan solen går ned! - Stäng dörrn, när du går och lägg nyckeln under tröskeln! Adjö!

Han gick, och icke lång stund därefter befann han sig utanför Falks dörr borta på Grev Magnigatan. Han knackade, men fick intet svar! Då öppnade han dörren och steg på. Falk som troligen haft oroliga drömmar spratt upp ur sömnen och stirrade på Sellén utan att känna igen honom.

- God afton bror, hälsade Sellén.

- Åh kors, är det du! Jag måtte ha drömt något underligt! God afton, sitt ner och rök en pipa! Är det afton redan?

Sellén som trodde sig känna igen symptomerna, låtsades dock icke märka något utan tog upp samtalet.

- Bror var väl inte på Tennknappen i dag?

- Nej, svarade Falk förvirrad, jag var inte där. Jag gick på Iduna!

Han visste verkligen inte om han drömt så eller om han varit där, men han blev glad över att han sade det, ty han blygdes över sitt missöde!

- Ja, det var rätt, intygade Sellén! De ha inte bra mat på Tennknappen!

- Nej, jag kan inte just skylla! sade Falk. Deras köttsoppa är så förbannat dålig!

- Ja och så står den där gamla källarmästarn och räknar smörgåsarne, den lymmeln.

Vid ordet smörgåsarne vaknade Falk till medvetande, men han kände sig icke hungrig vidare, ehuru han var litet matt på benen. Ämnet var emellertid obehagligt och måste med första bytas om.

- Nå, sade han, du har väl din tavla färdig tills i morgon!

- Nej, gunås, det är inte så väl.

- Vad är det nu då?

- Jag hinner omöjligt inte.

- Hinner inte? Varför sitter du inte hemma och arbetar?

- Ack, det är den där gamla, eviga historien, kära bror! Det fattas färg! Färg!

- Nå det kan väl hjälpas! Har du inga pengar kanske?

- Det vore ingen nöd då!

- Och jag har inga heller! Hur ska vi då bära oss åt?

Sellén slog ner ögonen tills blickarne kommo i jämnhöjd med Falks västficka där en ganska tjock guldkedja kröp in; inte därför att Sellén kunde tro att det var guld, kontrollerat guld, ty det kunde han icke fatta hur man kunde vara så överdådig och bära så mycket pengar utanpå en väst. Hans tankar hade emellertid fått en bestämd riktning och han fortfor:

- Om jag åtminstone hade något att låna på, men vi voro så oförsiktiga och buro bort vinterrockarne första solskensdag i april.

Falk rodnade. Han hade inte varit med om sådana där affärer förr.

- Lånar ni på överrockar? frågade han. Får ni låna någonting på sådant.

- Låna får man nog på allting - allting, betonade Sellén. Bara man har någonting.

Det gick omkring för ögonen på Falk. Han måste sätta sig. Därpå tog han upp sin guldklocka.

- Vad tror du man får på den här, med kedja!

Sellén vägde de blivande panterna i sin hand och betraktade dem med kännaremin.

- Är det guld, frågade han med svag stämma.

- Det är guld!

- Kontrollerat?

- Kontrollerat!

- Båda delarne?

- Båda delarne!

- Hundra riksdaler! förklarade Sellén och skakade sin hand så att den gyllene kedjan rasslade. - Men det är synd! Bror ska inte gå och sätta bort sina saker för min skull!

- Nåväl, för min skull då, sade Falk, som icke ville tillvälla sig ett sken av en oegennytta den han icke ägde. Jag behöver också pengar. Vill du förvandla dem i pengar så har du gjort mig en tjänst!

- Nå, låt gå då, sade Sellén, som icke ville genera sin vän med några ogrannlaga frågor. Jag ska stampa dem! Tag på dig nu, bror! Livet är bittert ibland, ser du, men vi få väl dras me't ändå!

Han klappade Falk på axeln med en hjärtlighet, som icke ofta trängde igenom de försvarsverk av hån han hade anlagt omkring sig och de gingo ut.

Klockan hade blivit sju innan ärendet var uträttat. Därpå begåvo de sig ut att köpa färg och sedan tågade de ner till Röda Rummet.

Berns Salong hade vid denna tid just börjat spela sin kulturhistoriska roll i Stockholmslivet i det att den tog döden på det osunda café-chantant-livet, vilket under en period av sextiotalet florerade, eller grasserade i huvudstaden och därifrån spred sig över hela landet. Här samlades vid sjutiden skaror av ungt folk, vilka befunno sig i det abnorma tillstånd som inträder då man lämnar föräldrahemmet och räcker tills man kommer i eget; här suto skaror av ungkarlar, som flytt den ensliga kammaren eller vindskupan för att få sitta i ljus och värme och träffa en mänsklig varelse att samtala med. Värden på stället hade gjort flera försök att roa sin publik med pantomim, gymnastik, balett och så vidare, men man hade så tydligt visat honom, att man icke gick dit för att bli road, utan för att få vara i fred, att man sökte ett samtalsrum, ett samlingsrum, där man var viss på att man när som helst kunde leta upp en bekant; och som musiken icke utgjorde något hinder för samtals förande, tvärtom, så tolererades den och ingick så småningom i stockholmarens aftondiet bredvid punschen och tobaken. Så blev Berns Salong hela Stockholms ungkarlsklubb. Och där valde kotteriet sig sin vrå, och Lill-Jansboerna hade åt sig inkräktat det inre Schackrummet innanför södra läktarn, vilket i anseende till dess röda möblemang och för korthetens skull så småningom antog namn av Röda Rummet. Där var man alltid säker att träffas om man ock varit skingrade som agnar under dagens lopp; därifrån företogos formliga razzior omkring salen, då nöden var stor och det gällde att uppspåra några pengar; då bildades kedja; två man tiraljerade läktarne och två togo salongen på långsidorna över; det var som att dra not och sällan drog man fåfängt då ju nya gäster ständigt tillströmmade under aftonens lopp. I kväll behövde icke något sådant arbete ifrågakomma och det var därför Sellén stolt och lugn slog sig ner vid Falks sida i den röda fondsoffan.

Sedan de spelat en liten komedi med varandra rörande vad som skulle drickas, stannade de vid att de borde äta. De hade just börjat sexan, och Falk kände sina krafter stiga, då en lång skugga kastades över deras servis - och framför dem stod Ygberg, lika blek och tärd som vanligt. Sellén, som var i lyckliga omständigheter och då alltid var god och artig, frågade genast om han inte ville göra dem sällskap, i vilken anhållan Falk instämde. Ygberg krusade under det han gjorde ett överslag över assietternas innehåll om han skulle kunna bli mätt eller bara halvmätt.

- Häradshövdingen har en vass penna, sade han för att avvända uppmärksamheten från sina strövtåg med gaffeln omkring brickan.

- Hur så? Har jag! svarade Falk och flammade upp; han trodde icke att någon gjort bekantskap med hans penna.

- Den där artikeln har gjort mycken lycka!

- Vilken artikel? Jag förstår inte!

- Åh, jo! Den där korrespondensartikeln till Folkets Fana angående Kollegiet för utbetalandet av ämbetsmännens löner!

- Det har inte jag skrivit!

- Så säger man däremot i kollegiet! Jag träffade en bekant extra ordinarie därifrån, han uppgav er som författare, och förbittringen lär icke vara obetydlig!

- Vad säger ni?

Falk kände sig skyldig till hälften, och nu fick han klart för sig vad Struve den där kvällen på Mose Backe hade sutit och skrivit. Men Struve hade dock blott varit referent, Falk hade talat och han ansåg sig skyldig att stå vid, vad han sagt, även med våda att bli ansedd som - skandalskrivare! När han nu kände att återtåget var honom avskuret, insåg han klart att här endast fanns ett sätt och det var: att gå på!

- Nåväl, sade han, jag är upphovsmannen till den artikeln! Låt oss nu tala om något annat! Vad tycker notarien om Ulrika Eleonora? Är det inte en intressant figur? Eller sjöförsäkringsaktiebolaget Triton? Eller Haquin Spegel!

- Ulrika Eleonora är den intressantaste karaktär i hela svenska historien, svarade Ygberg allvarligt; jag har just emottagit en beställning på en uppsats om henne -

- Av Smith? frågade Falk.

- Ja hur vet ni det!

- Då känner ni Skyddsängeln också!

- Hur vet ni det där?

- Jag skickade dem åter på middagen i dag.

- Det är orätt att icke arbeta! Ni kommer att ångra det! Tro mig!

En hektisk rodnad hade uppstigit på Falks kinder och han talade feberaktigt. Sellén satt lugn och rökte och hörde mera på musiken än på talet som dels icke intresserade honom, dels icke var begripligt för honom. I soffhörnet där han satt kunde han genom de båda dörröppningarne som ledde ut åt södra läktaren och lämnade utsikt öppen åt salongen, se över till den norra läktaren. Genom det väldiga rökmoln som alltid stod över svalget mellan de båda läktarne, kunde han dock urskilja ansiktena på dem som befunno sig på andra sidan. Plötsligt fästades hans uppmärksamhet på något långt bort i fjärran. Han röck Falk i armen.

- Nej, se, se en sådan luver! Se, där bakom vänstra gardin!

- Lundell!

- Jo, just han! Han går och söker en Magdalena! Se, nu talar han till henne! Det var en rar unge!

Falk rodnade så att Sellén observerade det.

- Söker han sina modeller här? frågade han förvånad.

- Ja, var skulle han annars få dem! Han kan inte gå och ta dem i mörkret!

Straxt därefter inträdde Lundell och hälsades av Sellén med en beskyddande nick, vars betydelse han trodde sig kunna läsa, varför han också bugade sig artigare än vanligt för Falk, och på ett förolämpande sätt uttryckte sin förvåning över Ygbergs närvaro. Ygberg, som noga observerade detta, fattade tillfället i flykten och frågade vad Lundell behagade förtära, varvid denne gjorde stora ögon; - han tycktes befinna sig bland idel magnater. Och han kände sig mycket lycklig, han blev vek och människovänlig och sedan han fått en sexa med varmt erfor han ett behov att finna ett uttryck åt vad han kände. Han hade något att säga Falk, det var tydligt, men han kunde icke komma på det. Olyckligtvis spelade orkestern just Hör oss Svea och befann sig i nästa ögonblick inne på Vår Gud är oss en väldig borg.

Falk beställde in mera dryckesvaror.

- Häradshövdingen älskar som jag den gamla goda kyrkosången, började Lundell.

Falk visste icke att han föredrog någon kyrkosång egentligen, utan han frågade Lundell om han icke ville dricka punsch. Lundell hyste betänkligheter; han visste icke om han vågade. Han skulle kanske äta litet mera först, han var så klen i att dricka, vilket han ansåg sig skyldig att bevisa genom att anfallas av en svår men kort hosta efter det han tömt tredje supen.

- Försoningsfacklan är ett bra namn, fortfor han; det visar på samma gång försoningens djupa religiösa behov och det ljus, som kom i världen då det största bland under skedde, som är de högfärdiga till en förargelse.

Han lade i det samma en köttbulle bakom sista oxeltanden och såg efter vad verkan det talet skulle ha - men han blev icke smickrad då han såg tre fåniga anleten, vilka uttryckte den största häpnad, vändas emot sig! Han måste tala tydligare.

- Spegel är ett stort namn och hans tal är icke som de fariséers. Vi erinra oss alla att han skrivit den härliga psalmen Nu tystne de klagande ljuden vars make man får söka! Skål, häradshövdingen, det gläder mig att ni är en sådan representant!

Här upptäckte Lundell, att han icke hade något i glaset. - Jag tror jag får lov att ta mig en halva.

Två tankar surrade genom Falks hjärna: 1:o Karlen super ju brännvin! 2:o Hur kan han veta det där om Spegel? En misstanke flög därpå som en blixt över honom, men han ville icke veta något utan sade endast:

- Skål, herr Lundell!

Det obehagliga samtal som härpå skulle följa inställdes lyckligtvis genom Olles ankomst. Ty denne kom verkligen, kom trasigare än vanligt, smutsigare än vanligt och efter utseendet än mera ofärdig i höfterna, vilka stucko ut som bogspröt under bonjouren, vilken numera blott hölls igen av en enda knapp straxt ovan första revbenet. Men han var glad och skrattade då han såg så mycket mat och dryck på bordet, och till Selléns fasa började han redogöra för utgången av sin mission och avbörda sig sina kommissioner. Han hade verkligen blivit tagen av polisen.

- Här har du kvittona!

Han räckte två gröna pantsedlar över bordet till Sellén som ögonblickligen förvandlade dem till en papperskula.

Därpå hade han blivit förd till ett vaktkontor. Han visade att ena rock-kragen fattades. Så fick han uppge sitt namn. Det var naturligtvis falskt! Ingen människa hette Montanus! Därpå födelseort: Västmanland! Det var naturligtvis falskt, ty överkonstapeln var själv därifrån, och han kände nog sina landsmän. Därpå, ålder: tjugoåtta år. Det var lögn, "ty han måste minst vara fyrtio". Bostad: Lill-Jans! Det var lögn, för där bodde ingen mer än en trägårdsmästare. Yrke: artist! Det var också lögn, "för han såg ut som en hamnbuse".

- Här har du färgen, fyra tuber! Se på dem!

Därpå hade knytet blivit uppslitet, varvid ena lakanet blivit sönderrivet -

- Därför fick jag bara en och tjugufem för bägge! Se på kvittot, får du se, att det är rätt!

Sedan hade han blivit tillfrågad var han stulit de där sakerna. Olle hade svarat att han icke hade stulit de där sakerna, varpå överkonstapeln fästat hans uppmärksamhet på att här icke var frågan om, om han stulit dem, utan var han stulit dem! Var? Var? Var?

- Här är pengar tillbaks, tjugofem öre! Jag har inte tagit några.

Därpå hade protokoll blivit upprättat över "de stulna sakerna", vilka blivit förseglade med tre sigill. Förgäves hade Olle bedyrat sin oskuld, förgäves hade han vädjat till deras rättkänsla och humanitet. Detta sista vädjande hade den verkan, som det tycktes, att konstapeln föreslog att man skulle taga till protokoll att "fången" - han var redan fånge - vid tillfället varit överlastad av starka drycker, vilket även influtit med den inskränkningen likväl - att orden "starka drycker" utgingo. Sedan överkonstapeln upprepade gånger bett konstapeln erinra sig, om icke fången gjort motstånd vid förrättningen, och denne försäkrat att han icke kunde taga på sin ed att fången gjort motstånd, (vilket i sådant fall kunnat vara betänkligt nog, alldenstund denne hade en lömsk och hotande uppsyn), men väl att han "tyckt" det fången "försökt" göra motstånd genom att fly in i en portgång, så togs detta till protokoll.

Därpå uppsattes en rapport som Olle befalldes underskriva. Rapporten lydde på: att en mansperson med lömsk och hotande uppsyn hade anträffats smygande utefter vänstra husraden på Norrlandsgatan, klockan fyra och trettiofem eftermiddagen, med ett knyte av misstänkt beskaffenhet. Häktade mansperson var vid tillfället iförd bonjour av grön korderoj, (saknande väst), byxor av blå boj, skjorta märkt i linningen P. L. (vilket bevisade antingen att den var stulen eller att häktade uppgivit falskt namn), grårandiga yllestrumpor och låg filthatt med en hönsfjäder. Häktade hade uppgivit antagna namnet Olle Montanus, föregav sig falskligen vara född i Västmanland av bondfolk, och sökte göra troligt att han var artist, samt angav Lill-Jans som bostad, vilket bevisligen var falskt. Försökte göra motstånd vid häktningen genom att fly in i en portgång.

Därpå följde specifikation på det stulna knytets innehåll. Som Olle vägrade erkänna rapportens riktighet, telegraferades genast till fängelset, varpå en droska avförde fången, knytet och en poliskonstapel. Då de åkte in på Myntgatan hade Olle fått sikte på räddaren, riksdagsmannen Per Ilsson i Träskåla, en landsman till honom, vilken han anropade och som bevisade att rapporten var falsk, varpå Olle släpptes lös och återfick sitt knyte. Och nu var han här, och -

- Här ha ni franska bröden! Det är bara fem kvar, jag har ätit upp ett. Och här är ölet.

Han lade verkligen upp fem bröd som han tog ur bakfickorna, och två buteljer öl som han fick upp ur byxfickorna, varefter hans figur återtog sina vanliga disproportioner.

- Bror Falk får ursäkta Olle, han är inte van vid att vara bland folk, - stopp in bröna igen Olle, vad är det för dumheter, rättade Sellén.

Olle lydde. Lundell ville icke släppa brickan ifrån sig oaktat han betat av så nätt att man icke efter spåren kunde bestämma vad som legat på assietterna, men brännvinsflaskan nalkades då och då glaset varefter Lundell liksom i tankarne tog sig en halva. Då och då steg han upp eller vände han sig om på stolen för att "se efter" vad de spelade; varvid hans gester noga iakttogos av Sellén. Så kom Rehnhjelm. Tyst och drucken satte han sig ner och sökte ett mål för sina irrande blickar, där de kunde vila sig, under det han åhörde Lundells förmaningar. Hans trötta öga slog sig slutligen ner på Sellén och stannade på sammetsvästen, vilken hela senare delen av kvällen utgjorde ett rikt ämne för hans tysta betraktelser. Ett ögonblick ljusnade hans ansikte som vid åsynen av en gammal bekant, men så slocknade ljuset igen när Sellén, som märkte "att det drog", knäppte igen rocken. Ygberg beskyddade Olle med en sexa och tröttnade icke att mecenatlikt uppmana honom att ta för sig och att fylla hans glas. Musiken blev, ju längre det led på kvällen, av en allt livligare natur och samtalen blevo därefter. Falk erfor ett ganska stort behag i detta bedövningstillstånd; här var varmt, ljust, bullrande, rökigt, och här sutto människor vilkas liv han förlängt med några timmar, och som därför voro lyckliga och glada som flugor vilka kvicknat till av några solstrålar. Han kände sig befryndad med dem, ty de voro olyckliga i det hela, och de voro försynta; de förstodo vad han sade och när de yttrade sig talade de som människor och icke som böcker; till och med deras råhet hade ett visst behag, ty däri fanns så mycken natur, så mycken oskuld, och själva Lundells hyckleri kunde icke väcka hans motvilja, ty det var så naivt och satt så löst påklistrat att det när som helst kunde rivas bort. Och så gick kvällen, och det blev slut på den dag som oåterkalleligt kastat honom in på litteratörens törniga bana.

*

SJUNDE KAPITLET

Jesu Efterföljelse

Följande morgon väcktes han av städerskan som framlämnade ett brev vilket befanns vara av följande lydelse.

Timot. Kap. X, v. 27, 28, 29. Första Korint. Kap. VI, v. 3, 4, 5.

Dyre Br!
Vårs H:s J. Kr. Nåd och Frid, Fadrens kärlek och D. H. A:s delaktighet etc. Amen!

Jag såg av Gråkappan i går afton att Du ämnar utgiva Försoningsfacklan. Sök mig i min verksamhet i morgon bittida före 9.

Din Återlöste
Nathanael Skåre.

Nu förstod han Lundells gåtor, till en del! Han kände visserligen icke den store gudsmannen Skåre personligen och visste intet om Försoningsfacklan, men han var nyfiken och beslöt att hörsamma den närgångna kallelsen.

Kl. 9 stod han på Regeringsgatan framför det väldiga fyravåningshuset, vars fasad var klädd med skyltar ifrån källarvåningen ända upp till taklisten. Kristliga Boktryckeri Aktiebolaget Friden 2 tr. upp. Redaktionen av Guds barns arvedel ½ tr. upp. Expeditionen av Yttersta Domen, 1 tr. upp. Expeditionen av Fridsbasunen 2 tr. upp. Redaktionen av Barntidningen: Föd mina Lamm 1 tr. upp. Direktionen för Kristliga Bönhusaktiebolaget Nådastolen verkställer utbetalningar och beviljar lån mot första inteckning i fastighet 3 tr. upp. Kom till Jesus 3 tr. upp. Obs. (*) Ordentliga utsäljare som kunna ställa borgen erhålla sysselsättning därstädes. Missions-Aktiebolaget Örnen utdelar 1867 års vinst med ränte-kupong 2 tr. upp. Kristliga Missions-Ångaren Zululu's kontor 2 ½ tr. upp.

(*) Ångaren avgår, vill Gud, den 28:de dennes. Gods mottages mot konossement och certifikat å kontoret Skeppsbron där Ångaren lastar.

Syföreningen Myrstacken mottager gåvor å nedra botten. Prästkragar tvättas och strykas Hos Portvakten! Oblat à rdr 1,50 pr skålp. säljas Hos Portvakten! Obs. Svarta Frackar passande för nattvardsynglingar uthyras även. Ojäst Vin (Matt. 19:32) finnes att köpa hos Portvakten! à 75 öre Kannan, utan kärl.

På nedra botten till vänster om porten var en kristlig bokhandel. Falk stannade och läste på de i fönstret utlagda böckernas titlar! Det var det gamla vanliga: indiskreta frågor, närgångna tillvitelser, förnärmande förtroligheter, allt så väl och så länge känt. Men vad som mera ådrog sig hans uppmärksamhet var de många illustrerade tidskrifterna, vilka med sina stora engelska träsnitt lågo utbredda för att locka folk. Barntidningarne hade i synnerhet ett retande program och biträdet i boden visste berätta huru gamla gubbar och gummor kunde långa stunder stå utanför fönstret och betrakta illustrationerna, vilka tycktes göra ett rörande intryck på deras fromma sinnen och väcka minnen från en flydd - kanske i fåvitsko - flydd ungdom. Falk fattades ett ögonblick av en gudlös tanke, som han dock genast skickade bort till det sedliga öfolket som äter blod och dricker sitt bröd, och han blygdes över sin tanke.

Han stiger upp mellan pompejanska väggmålningar för de breda trapporna vilka bra mycket påminna om den väg som icke leder till saligheten och kommer så in i ett stort rum inrett som en banksal med pulpeter för ännu icke uppstigna kamrerare, kassörer och bokhållare. Mitt i rummet står ett skrivbord stort som ett altare, men liknande en orgel med många stämmor, vilka senare här utgöras av en hel klaviatur knappar till lufttelegrafer, och trumpetlika talrör som kommunicera med alla byggnadens lokaler. På golvet står en stor man, med ridstövlor, prästrock knäppt på en knapp uppe vid halsen så att den liknar en öppen uniformssyrtut, vit halsduk och ovanför densamma en sjökaptensmask, ty det riktiga ansiktet har kommit bort i en pulpetklaff eller en packlår. Den store mannen piskar sina blanka stövelskaft med ett ridspö, vars knopp, symboliskt, utgöres av en hästfot, och röker en stark regalia, vilken han ivrigt tuggar, som det tyckes, för att hålla munnen i verksamhet. Falk betraktar den store mannen med förvåning.

Detta var således sista modet på den sortens människor, ty det är mod på människor också! Detta var den store förkunnaren som lyckats göra det modernt att vara syndig, att törsta efter nåd, att vara usel, fattig, eländig - på alla möjliga sätt dålig, med ett ord! Denne man hade gjort frälsningen fashionabel! Han hade uppfunnit ett evangelium för Stora Trädgårdsgatan! Nådens ordning hade blivit sport! Man hade kappridningar i syndfullhet där den sämsta vann priset, man hade snitseljakter efter fattiga själar som skulle frälsas, men man hade också, erkännom det, skallgångar efter offer på vilka man skulle öva sig i bättring genom att göra dem till föremål för den grymmaste välgörenhet.

- Jaså, det är herr Falk! säger masken. Välkommen min vän! Ni kanske behagar se min verksamhet! Förlåt, herr Falk är ju återlöst? Ja! Nå! Det här är tryckeribolagets expedition - ursäkta ett ögonblick -

Han går fram till orgeln och drar ut ett par stämmor, varpå höres till svar en vissling.

- Var så god och se er omkring sålänge!

Han sätter munnen till en trumpet och ropar: - "Sjunde basunen och åttonde ve! Nyström! Mediæval, 8, i förråd, fraktur i rubrikerna, namn spärrade!"

En röst svarar i samma trumpet: "Fattas manuskript!" Masken sätter sig vid orgeln, tar en penna och ett ark papper och låter pennan fara över papperet under det han talar genom cigarren.

- Denna verksamhet - är av ett - sådant omfång - att den snart nog överstiger - mina krafter - och - min hälsa skulle vara - sämre än den - är - om - icke jag - skötte den - så - väl -

Han springer upp och drar ut en annan stämma och ropar i en annan trumpet: Korrektur på Har Du betalt dina skulder! - Och så fortsätter han att tala ett och skriva ett annat.

- Ni undrar - varför - jag - går klädd - i ridstövlor - så - här. Det - är - emedan - jag för det första - rider - för - min hälsas - skull -

En pojke kommer in med korrektur. Masken räcker det över åt Falk och säger med näsan - emedan munnen är upptagen - "läs av det där!", under det han skriker med ögonen åt pojken: "vänta!"

- För det andra - (med en rörelse på öronen säger han skrytsamt åt Falk: "hör ni att jag är med!") - emedan jag anser - att en andans man - icke bör utmärka - sig - genom - sitt - yttre - framför - andra - människor - ty - detta - kallas - andligt - högmod - och - giver lastarenom - rum -

En bokhållare inträder och hälsas av masken med pannlädret, det enda parti som icke är upptaget.

Hellre än att sitta sysslolös tar Falk hand om korrekturet och läser. Cigarren fortfar att tala.

- Alla andra - människor - ha ridstövlor - jag vill för ingen del utmärka mig - i det yttre - därför - emedan jag icke - är någon - skrymtare - begagnar jag - ridstövlor -

Därpå lämnar han manuskriptet åt pojken och skriker - med munnen: "Fyra vinkelhakar Sjunde Basunen åt Nyström!" - Och sedan till Falk:

- Nu är jag ledig fem minuter! Behagar ni stiga in i lagerrummet.

Till bokhållaren:

- Zululu lastar?

- Brännvin, svarar bokhållaren med en rostig röst.

- Går det an? frågar masken -

- Det går an! svarar bokhållaren.

- Nå så i Guds namn då! - Kom herr Falk!

De träda in i ett rum, som är klätt med hyllor, vilka äro fyllda med bokpackor. Masken rappar dem på ryggen med sitt ridspö, och säger högmodigt - rent ut!

- Det här har jag skrivit! Vad sägs om det? Är det inte mycket? Ni skriver också - litet! Om ni får hålla på, så kommer ni också att skriva så här mycket! - Han bet och slet i cigarren och spottade sedan ut flagorna, vilka yrde som fäflugor innan de satte sig på bokryggarne, varvid han såg ut som om han tänkte på något föraktligt.

- Försoningsfacklan? Hm! Jag tycker det är ett dumt namn! Tycker inte ni det också? Har ni hittat på det?

Det var första gången Falk fick tillfälle att svara på hans tal, ty liksom alla stora män svarade han själv på sina frågor, och nej blev svaret. Längre hann han icke förr än masken var i gång igen.

- Jag tycker det är ett mycket dumt namn! Nåå! Och ni tror att den kommer att gå?

- Jag känner ingenting om saken, och vet icke varom ni talar.

- Känner ingenting?

Han tar en tidning och företer.

Falk läser med häpnad följande annons.

"Subskriptionsanmälan: Försoningsfacklan. Tidskrift för Kristliga Allmänheten. Utkommer snart under redaktion av Arvid Falk (Prisbelönt författare av Vitterhets-Akademien). Första häftena upptagas av Håkan Spegels Guds skapade verk, ett versstycke av erkänd religiös anda och djup kristlighet."

Han hade glömt att kontramandera Spegel och nu stod han där svarslös!

- Hur stor upplaga? Hä? Tvåtusen antager jag! För litet! Duger inte! Min Yttersta Dom går i tiotusen och jag stoppar ändå inte in mer än - vad ska jag säga - femton rena!

- Femton?

- Tusen, gosse!

Masken tycktes ha glömt sin roll och råkat in i några gamla tag.

- Nåväl, fortfor han. Ni vet att jag är en omtyckt predikant, jag kan säga det utan skryt, då hela världen vet det! Ni vet att jag är mycket omtyckt, det kan jag nu inte hjälpa en gång, men det är så! Jag skulle ju vara en skrymtare om jag sa' att jag inte visste vad hela världen vet! Nåväl jag skall understödja ert företag i början! Ni ser den där säcken! Om jag säger att den innehåller brev från personer, fruntimmer - ja ja, var lugn! jag är gift -, som anhålla om mitt porträtt, så har jag inte sagt för mycket.

Nu var det verkligen bara en påse, som han piskade upp.

- För att bespara dem och mig mycket besvär och på samma gång göra en människa en stor tjänst har jag tänkt att ni skulle få tillstånd att göra min biografi, med porträtt, varigenom ert första nummer skulle gå ut i tiotusen och ni därigenom kunna stoppa in en tusen rena bara på det numret!

- Men herr pastor - (han tänkte säga kapten) - jag vet ingenting om denna affär!...

- Betyder ingenting! Ingenting alls! Förläggaren har själv skrivit till mig och anhållit om mitt porträtt! Och det är ni som skall biografera mig! För att underlätta ert besvär har jag låtit en vän sätta upp huvudinnehållet av densamma, så att ni blott behöver göra en inledning - kort och uttrycksfull, några vinkelhakar på sin höjd! Nu vet ni det!

Falk blev försagd över så mycket förutseende, förvånad över att porträttet var så olikt originalet och att vännens handstil var så lik maskens egen.

Masken hade överlämnat porträtt och manuskript, samt räckte nu fram sin hand för att bli tackad.

- Hälsa - - förläggaren! - Han var så nära att säga Smith att en lätt rodnad uppsteg mellan hans polisonger.

- Men pastorn känner ju inte mina åsikter - protesterade Falk.

- Åsikter? Hä? Har jag frågat om era åsikter? Jag begär aldrig någon människas åsikter! Bevare mig Gud! Jag? Aldrig!

Han piskade ännu en gång av ryggarne på sina förlagsartiklar, öppnade dörren, visade ut sin biograf och återvände till sin altartjänst.

Falk kunde som vanligt och vilket var hans olycka, icke förr än efteråt finna passande svar på tal och han var redan nere på gatan innan han fann det. En källarglugg som händelsevis stod öppen (och icke var upptagen av annonser) mottog biografien och porträttet i sin vård.

Därpå gick han upp till närmaste tidningsbyrå för att införa en reklamation om Försoningsfacklan och sedan gå en säker hungersdöd till mötes.

*

ÅTTONDE KAPITLET

Arma Fosterland!

Klockan slog tio i Riddarholmen några dagar därefter då Falk anlände till Riksdagshuset för att hjälpa Rödluvans referent med Andra Kammaren. Han påskyndade sina steg, ty i det här verket, där man var ordentligt avlönad, menade han, skulle man väl vara på slaget. Han gick upp utskottsvägen och blev visad in till Andra Kammarens vänstra referentläktare. Han trädde med en viss högtidlig känsla ut på de få plankor som likt ett duvslag blivit upphängda under taklisten, där "det fria ordets män skulle åhöra huru landets heligaste intressen diskuterades av dess värdigaste medlemmar". Det var alldeles nytt för Falk det här men han blev icke tillintetgjord av några stora intryck då han skådade ner från sin hylla och såg den tomma salen under sig vilken liknade bra nog en Lancasterskola. Klockan var fem minuter över tio, men ännu fanns icke en levande själ mer än han själv där. Det rådde några minuter en tystnad, som påminde om landskyrkans före predikan; ett sakta knaprande ljuder genom salen. "En råtta", tänker han; men så upptäcker han genom rymden på referentläktaren mitt emot en liten nedtrampad figur, som formerar en blyertspenna på barriären och han ser hur spånorna snöga ner och lägga sig på borden inunder. Det finnes icke mycket, som hans öga kan vila sig på, där det trevar omkring de tomma väggarne, men det sätter sig slutligen på den gamla väggklockan från Napoleon I:s dagar, vars kejserliga nyförgyllda emblemer sitta och symbolisera nytt uppkok på något gammalt. Men visarne som peka tio minuter över tio symbolisera också - ironiskt - någonting, då dörrarne i bakgrunden slås upp och en man träder in. Det är en gammal en; hans skuldror hava börjat bågna under bördan av allmänna värv, hans rygg har satt sig under tyngden av kommunala uppdrag, hans hals har kastat sig under långvarigt vistande i fuktiga ämbetsrum, kommittésalar, bankvalv och dylikt, det ligger något pensionerat i hans lidelsefria steg på den långa kokosmattan som leder fram till katedern. När han kommer mitt på gången i höjd av den kejserliga klockan stannar han - han tyckes vara så van att stanna mitt på vägen och se sig omkring och även tillbaka; men nu stannar han och jämför sitt spindelur med vägguret, och han skakar ett missnöjt skakande på sitt gamla anlitade huvud: för fort! för fort! och hans ansikte uttrycker ett överjordiskt lugn, lugn över att hans klocka icke kan gå för långsamt. Han fortsätter vandringen framåt gången med samma steg som om han vandrade mot sin levnads mål och det var stark frågan om han icke funnit det där borta i den ärosamma länstolen i katedern.

När han uppnått målet, stannar han, tar upp sin näsduk och snyter sig stående; därpå låter han blicken fara ut över den lyssnande åhörarskaran av bänkar och bord, och säga något betydelsefullt t.ex. "Mina Herrar, nu snöt jag mig!" och så sätter han sig och försjunker i ett presidentlikt lugn, som kunde vara sömn, om det icke vore vaka; och ensam, som han tror, i det stora rummet, ensam med sin Gud, bereder han sig på att hämta krafter till den kommande dagens mödor, då ett starkt knaprande från vänster högt uppe under taket, kommer honom att spritta till och kasta om halsen, så att han med en trekvartsblick kan mörda den råtta som vågade knapra i hans närvaro. Falk, som icke beräknat resonansens styrka i duvslaget, mottager dödsstöten från den mördande blicken, vilken dock mildras på nedfarten från taklisten och hinner viska, ty den vågar icke säga det högt: "det var bara en referent, jag fruktade att det var en råtta". Men så överfölls mördaren av en djup ånger över den synd hans öga begått och han döljer sitt ansikte i handen - och gråter? - Nej, han gnuggar bort den fläck som åsynen av ett vidrigt föremål gjort på hans ögas näthinna.

Men det börjar gavla i dörrarne, ledamöter anlända och visarne på vägguret krypa fram, fram. Ordföranden utdelar gratifikationer i nickar och handtryckningar åt de goda samt straffar de onda med att vända sitt ansikte ifrån dem, ty han måste vara rättvis som Den Högste.

Nu kommer Rödluvans referent, ful, onykter och osövd; detta oaktat visar han sig finna ett nöje i att giva sannfärdiga svar på den nykomnes frågor.

Dörrarne gavla en gång till, och in kommer en person med så säkra steg som om han vore hemma hos sig, Kammarförvanten i Kansliet för Skatternas påläggande och Aktuarien i Kollegiet för utbetalandet av Ämbetsmännens löner; han går ända fram till länstolen och hälsar bekant på ordföranden, och han river i papperen som om det vore hans egna.

- Vem är det? frågar Falk.

- Det är Överskrivaren, svarar vännen i Rödluvan.

- Vad? Skriver ni här också?

- Också! Det ska du snart se! De har en hel våning med skrivare därute; de ha vindarne fulla med skrivare och de ska snart ha skrivare i källarn!

Nu kryllar det som i en myrstack därnere. Klubban faller och det blir tyst. Överskrivaren läser upp protokollet för förra sammanträdet och detta godkännes utan motstånd. Därpå uppläser samme man anhållan om tjänstledighet på fjorton dagar för Jon Jonsson i Lerbak.

Beviljas!

- Har ni tjänstledighet här också? frågar den nykomne förvånad.

- Jo, då! Jon Jonsson ska hem och sätta potatis i Lerbaken.

Nu börjar estraden fyllas med ungt folk beväpnade med pennor och papper. Idel gamla bekanta från gamla extraordinarietiden. De slå sig ned omkring småbord som om de skulle formera preferenspartier.

- Det där är skrivarne, upplyser Rödluvan. De tyckas känna igen dig!

Och de göra det verkligen, ty de påtaga sina pincenéer och titta alla uppåt duvslaget, lika nedlåtande uppåt som parkettplatserna på teatern titta uppåt raderna. Nu viska de sinsemellan och utbyta meningar om en frånvarande som efter alla tecken måste befinna sig på den stol där Falk sitter. Falk känner sig så djupt rörd av så mycken uppmärksamhet att han icke hälsar alltför vänligt på Struve, som inträder i duvslaget, sluten, ogenerad, sluskig och konservativ.

Överskrivaren uppläser en anhållan eller motion om beviljande av anslag till nya tågmattor i tamburen och mässingsnummer på galoschhyllorna.

Beviljas!

- Var sitter oppositionen, frågar den oinvigde.

- Ja, du, det vete fan, var den sitter.

- De svara ju ja till allting.

- Vänta till lite längre fram på dagen så får du höra.

- Ha de inte kommit ännu då?

- Här kommer man och går som man behagar.

- Det är ju precis som ett ämbetsverk!

Den konservative Struve som åhört det lättfärdiga talet, anser sig böra representera regeringen.

- Vad är det lilla Falk säger för slag? Han ska inte morra!

Falk behöver så lång tid på att välja lämpligt svar att förhandlingarne hinna taga sin början därnere.

- Du skall inte bry dig om honom, tröstar Rödluvan, han är alltid konservativ när han har pengar till middag, och han har nyss lånt en femma av mig!

Överskrivaren läser: Statsutskottets Utlåtande n:o 54 angående Ola Hipssons motion om gärdesgårdarnes avskaffande.

Träpatron Larsson från Norrland yrkar obetingat bifall: "Hur skall det gå med våra skogar?" utbrister han, "jag vill bara fråga: Hur skall det gå med våra skogar!" och han kastar sig flämtande ner på bänken. Denna kärnfulla vältalighet har fallit ur modet på de sista tjugo åren och scenen mottages med fnissningar, varefter dödsarbetet i Norrlandsbänken upphör av sig självt.

Ölandsrepresentanten föreslår sandstensmurar; Skånerepresentanten föredrager buxbomshäckar; Norrbottningen tycker för sin del att gärdsgårdar äro onödiga när man inga åkrar har och en talare på Stockholmsbänken anser att frågan bör hänskjutas till en kommitté av sak-kunnige, han betonar sakkunnige, personer. Men då blir det en storm. Heldre döden än kommitté! Man begär proposition. Motionen avslås och gärdsgårdarne få stå tills de falla av sig själva.

Överskrivaren läser: Statsutskottets utlåtande n:o 66 angående Carl Jönssons motion om indragning av anslaget till Bibelkommissionen. Vid detta ärevördiga namn på en hundraårig institution, slocknar själva grinet och en vördnadsfull tystnad uppstår i salen. Vem skulle våga angripa religionen i dess grundvalar, vem skulle våga blottställa sig för den allmänna förkastelsen! Biskopen i Ystad begär ordet.

- Skall jag skriva? frågar Falk.

- Nej! Det rör inte oss vad han säger.

Men den konservative Struve skriver följande referat.

"Fosterlandets helig. intressen. Religion:s o. mänskligh:s förenade namn. år 829. år 1632. Otroshjält. Nyhetsmak. Guds ord. Människ. ord. Hundraår. Ansgar. Nitälsk. Redb. Oväld. Skickligh. Lärd. Sv. Kyrk. bestånd. Urgammal Svenskm. ära. Gustav 1. Gust. 2. Lützens kullar. Europas ögon. Eftervärld. dom. Sorg. Vanära. Den gröna torvan. Handtvagning. De hava icke velat."

Carl Jönsson begär ordet.

- Nu skriver vi! säger Rödluvan.

Och de skriva, medan Struve broderar på biskopens sammet.

"Prat! Stora ord. Komm. sutit 100 år. Kost. 100.000 rdr. 9 ärkebisk. 30 profess. Upps. sammanl. 500 år. Arvodister. Sekreter. Amanuens. Ingent. gjort. Provark. Dåligt arb. Pengar, pengar, pengar! Var sak v. dess namn. Humb. Ämbetsm. Utsug. System."

Inte en röst höjer sig men vid den tysta voteringen bifalles motionen.

Under det Rödluvan med van hand putsar upp Jönssons hackiga anförande och sätter en stark rubrik ovanför, vilar sig Falk. Men då hans öga råkar besöka åhörareläktarn träffar det ett gammalt bekant huvud som ligger upplagt på barriären och vars ägare heter Olle Montanus. Han liknar i detta ögonblick en hund som ligger och vaktar ett ben och det var icke utan att han så gjorde, men det visste icke Falk efter som Olle var mycket hemlighetsfull.

Nu visade sig därnere vid bänken under högra läktaren, just där den nedtrampade varelsen hade låtit spånen av sin blyertspenna snöga ner, en herre i civil uniform med trekantig hatt under armen och en pappersrulle i handen.

Klubban föll och det uppstod en ironisk, elakartad tystnad.

- Skriv, sade Rödluvan, men tag bara siffrorna, jag tar det andra.

- Vem är det?

- Det är kungliga propositioner.

Nu lästes det ur pappersrullen: "Kongl. Maj:ts N. Proposition om höjande av anslaget till Departementet för Adliga Ynglingars förkovrande i levande språk, under titeln Skrivmaterialier och Expenser från 50.000 rdr till 56.000 rdr 37 öre."

- Vad är expenser? frågar Falk.

- Vattenkaraffiner, paraplyställ, spottlådor, jalusier, middagar på Hasselbacken, gratifikationer o.d., håll mun på dig, det kommer mera!

Pappersrullen fortfor: "K. M. N. Prop. om anslag till sextio nya officersbeställningar på Västgöta Kavalleri."

- Var det sextio? frågade Falk, som var alldeles främmande för statsmannaangelägenheter.

- Sextio var det! Skriv bara!

Pappersrullen knorrade upp sig och blev allt större och större.

"K. M. N. Prop. om anslag till fem nya ordinarie kanslistplatser vid Kollegiet för Utbetalandet av Ämbetsmännens löner."

Stor rörelse vid preferensborden; stor rörelse på Falks stol.

Pappersrullen knorrade ihop sig igen, ordföranden steg upp, tackade med en bugning som frågade "behagas det inte mera?" och pappersrullens ägare satte sig i bänken och började blåsa bort spånorna som den nedtrampade hade fällt, men hans styva guldbroderade krage hindrade honom från att falla i samma frestelse till den synd för vilken ordföranden hade dukat under på morgonen.

Förhandlingarne pågingo. Sven Svensson i Torrlösa begär ordet i fattigvårdsfrågan. Liksom på ett givet tecken resa sig alla referenterna, gäspa och sträcka sig.

- Nu gå vi ner och äter frukost, upplyser Rödluvan sin myndling. Vi ha en timme och tio minuter på oss.

Men Sven Svensson talar.

Kammarens ledamöter börja röra på sig, några gå ut. Ordföranden samtalar med några goda ledamöter och uttrycker därigenom å regeringens vägnar sitt ogillande över vad Sven Svensson kommer att säga. Två äldre ledamöter från Stockholmsbänken föra en till utseendet nykommen ungherre fram till den talande för att förevisa denne som ett underligt djur; de betraktar honom några ögonblick under ögonen, finna honom löjlig och vända honom ryggen.

Rödluvan anser hövligheten fordra att han upplyser Falk om, att den talande är Kammarens "plågoris". Han är varken kall eller varm, kan icke användas av något parti, kan icke vinnas för något intresse, men talar, talar. Men vad han talar om - det kan ingen säga, ty han har aldrig blivit refererad i någon tidning och ingen har brytt sig om att se efter i protokollen, men skrivarne vid borden hava svurit att när de en gång få makten så skola de låta ändra grundlagarne för hans räkning.

Men Falk som har en viss svaghet för allt som blir obemärkt stannar kvar och får höra vad han aldrig hört på länge: En ärans man som sin väg ostraffligen vandrar och som frambär de förtrycktes och misshandlades klagan - som ingen hör på.

Struve har vid åsynen av lantmannen redan tagit sitt parti och gått ned på källaren dit nu de andra följa och varest de träffa halva kammaren.

När de ätit och blivit något druckna gå de upp igen och sätta sig på vageln och de få ännu en stund höra Sven Svensson eller rättare se honom tala ty nu är pratet efter frukosten så livligt att man icke hör ett ord av den talande.

Men det blir dock slut en gång. Ingen har något att invända, talet leder icke till någon åtgärd, det är som om det aldrig skulle ha varit.

Överskrivaren som under tiden hunnit springa opp i sina kollegier, tittat i sina Posttidningar och rört om sina brasor är nu åter på sin plats och läser:

"Statsutskottets memorial n:o 72 i anledning av Per Ilssons i Träskåla motion om anslag av 10.000 rdr till reparation av de gamla skulpturarbetena i Träskåla kyrka."

Hundhuvudet på åhörareläktarns barriär såg hotande ut som om det ämnade bevaka sitt ben.

- Känner du den där missbildningen borta på läktaren, frågade Rödluvan.

- Olle Montanus, ja det tror jag.

- Vet du att han är Träskålas landsman? Åh det är en fiffig karl! Se på det talande huvudet nu när Träskåla ska fram.

Per Ilsson har ordet.

Struve vänder med förakt ryggen åt talaren och skär av en bit tobak, men Falk och Rödluvan göra pennorna klara till aktion.

- Ta du opp fraserna, säger Rödluvan, så tar jag opp fakta!

Falks papper var efter en kvarts timme betäckt med följande bokstäver:

"Fosterl. odling:s hävd. Ekonom. intr. Beskyll. f. materialm. Enl. Fichte mater. Fosterl. odl. icke mater. Ergo beskylln. tillbakakast. Det ärevördig. templ. I morgonsolens glans. Vars spira mot skyn. Hedenhös. Filos. icke drömt. Nationens hel. rättigheter. Helig. intress. Fosterl. odl. Vitterh. Hist. o. Ant. Akademien."

Detta sammelsurium som delvis väckt munterhet, i synnerhet vid uppgrävningen av döde Fichte, framkallade emellertid ett svar från huvudstadsbänken och ett från Uppsalabänken.

Den förra sade: att ehuru han varken kände Träskåla kyrka eller Fichte och ehuru han icke visste om de gamla gipsgubbarne voro värda att påkostas tiotusen rdr, så ansåg han sig dock, för att uppmuntra ett vackert företag inom Kammaren, då det var första gången han inom majoriteten hört någon begära anslag till annat än gångbroar, gärdsgårdar, folkskolor och dylikt, böra yrka bifall.

Talaren på Uppsalabänken ansåg (enligt Struves anteckningar): att motionären à priori hade rätt, att hans premiss: den fosterländska odlingen måste hävdas var riktig, att konklusionen: tiotusen rdr måste utbetalas var bindande, att ändamålet, syftet, tendensen var vacker, lovvärd, fosterländsk, men här var ett fel begånget. Av vem? Av fosterlandet? Staten? Kyrkan? Nej! Av motionären! Förståndsmässigt taget hade motionären rätt och därför kunde icke talaren, han anhöll att få upprepa det, annat än lovorda ändamålet, syftet, tendensen, och han skulle följa motionens öde med de varmaste sympatier, och han uppmanade Kammaren att i fosterlandets namn och i odlingens namn och i konstens namn giva den samma sina röster; själv måste han, då han ansåg motionen begreppsmässigt taget, falsk, omotiverad, oegentlig, då densamma avsåg att subsumera ortens begrepp under statens, yrka avslag å densamma.

Huvudet på åhörareläktaren rullade ögonen och rörde läpparne konvulsiviskt under det voteringen pågick, men när den var förrättad och anslaget beviljat, exploderade huvudet och försvann genom den missnöjda och knuffade åhörareskaran.

Falk tycktes ha insett sammanhanget mellan Per Ilssons motion och Olles närvaro och försvinnande. Struve som efter frukosten blivit ännu mera konservativ och högljudd yttrade sig oförbehållsamt om ett och annat. Rödluvan var lugn och likgiltig; han hade upphört att förvånas.

Men genom det mörka moln av människor i vilket Olle gjort en rämna dök nu ett ansikte klart och ljust och skinande som en sol fram och Arvid Falk, som haft sina blickar riktade åt det hållet måste slå ner ögonen och vända sig bort - det var hans bror, familjens caput, namnets ära som en gång skulle göra det stort och glänsande. Bakom Nicolaus Falks skuldra syntes hälften av ett svart ansikte med milda, falska drag, vilka tycktes viska in hemligheter i den ljuses rygg. Falk hann icke mer än bli förvånad över broderns närvaro på detta rum, emedan han väl kände dennes ovilja mot det nya statsskicket, då ordföranden lämnade rättighet åt Anders Andersson att avgiva en motion, vilken rättighet denne med stort lugn begagnade sig av och läste: "På grund av tillräckliga anledningar får jag härmed anhålla att Riksdagen för sin del måtte fatta beslut att Konglig Majestät måtte göras solidariskt ansvarig med alla de Bolag vilkas stadgar det sanktionerat."

Solen miste sitt sken på åhörarläktarn, och det blev orkan i salongen!

Greve von Splint har ordet:

- Quousque tandem Catilina! Så långt skulle det gå! Man glömmer sig ända därhän att man vågar klandra regeringen! Hörden I det mina Herrar! Man klandrar regeringen, eller, vad värre är man gör den till föremål för ett skämt, ett rått skämt, ty annat kunde väl icke denna motion anses vara. Ett skämt, säger jag, nej, ett attentat, ett förräderi! O! mitt fosterland! Dina ovärdiga söner hava glömt vad de äro dig skyldiga! Men huru kan det väl vara annat då du förlorat din Riddarvakt, din sköld, ditt värn! Jag anhåller att karlen, Per Andersson, eller vad han hette, återtar sin motion, eller vid Gud skall han se att Konung och Fosterland ännu äger trogna försvarare som kunna lyfta en sten att kasta i huvudet på förräderiets månghövdade hydra!

Bifall från åhörarläktaren, ovilja i salongen.

- Ha, tron I jag fruktar!

Talaren arbetar med armarne som om han kastade sten, men hydran ler med sina hundra ansikten. Talaren uppletar en ny hydra som icke ler och han får fatt i referentläktaren.

- Där, där! - Han pekar uppåt duvslaget och kastar blickar som om han såg avgrunden öppna sig i väggen. - Där! sitter korpboet! Jag hör deras skrän, men de förfära mig intet! Upp svenske män och hugg ner trädet, såga av bjälkarne, riv ner plankorna, sparka sönder stolarne, spänta sönder pulpeterna i stickor, så små som så här -

Han mäter av ett ungefär på lillfingret.

- och bränn sedan av hydet med man och mus, så skolen I se att Riket skall blomstra i lugn och dess örter skola drypa. Så talar en Svensk Ädling! Kom ihåg det, Bönder!

Detta tal som tre år tillbaka skulle ha mottagits med bravorop vid Riddarhustorget och blivit infört i protokollen ordagrant för att sedermera tryckas separat och utdelas till rikets folkskolor och andra allmänna barmhärtighetsinrättningar, mottogs som ett divertissemang och justerades duktigt i protokollen, och refererades endast, märkligt nog, i oppositionstidningarne, vilka eljes icke gärna togo upp sådant.

Därpå begärdes ordet av Uppsalabänken. Den instämde fullkomligt med den föregående talaren i sak och hade med sitt fina öra uppfattat något av den forna svärdsklangen i hans föredrag; nu ville han själv tala om bolagets idé, såsom idé; men han bad få upplysa att bolaget icke var ett sammanskott av pengar, icke var en samling av personer, utan bolaget var en moralisk personlighet och såsom sådan otillräknelig -

Nu uppstod ett sådant skratt och prat i salongen, att referenten icke kunde uppfatta mera av föredraget vilket slutade med att fosterlandets intressen stodo på spel, begreppsmässigt taget, och att om icke motionen avslogs skulle fosterlandets intressen komma att försummas och staten sålunda råka i fara.

Sex talare höllo sedan på till middagen med att göra utdrag ur Sveriges Officiella Statistik, Naumanns grundlagar, Juridisk Handbok och Göteborgs Handelstidning, varav följden alltid blev att fosterlandet skulle råka i fara, i fall Kongl. Majestät skulle komma att förklaras solidariskt ansvarig för alla bolag, vilkas ordningar den sanktionerat, och att fosterlandets intressen stodo på spel. Någon var nog djärv att säga det fosterlandets intressen stodo på ett tärningskast under det andra menade att de stodo på ett kort, några höllo före att de hängde på ett hår då den siste talaren föredrog att de hängde på en tråd.

Motionen vägrades remiss vid middagstimmans inträde; det vill säga: fosterlandet slapp gå igenom utskottskvarnen, kanslisikten, rikshackelsekistan, klubbskäktan och tidningsbråkan. Fosterlandet var räddat! Arma Fosterland!

*

NIONDE KAPITLET

Förskrivningar

Carl Nicolaus Falk och hans kära hustru suto vid kaffebordet en morgon någon tid efter händelserna i förra kapitlet. Herrn var, emot vanan, icke klädd i nattrock och tofflor, och frun hade en dyr morgonrock på sig.

- Jo, du, de voro här i går och beklagade sorgen alla fem - sade frun med ett muntert skratt.

- Det är då själva...

- Nicolaus! Kom ihåg! Det är slut med disken nu!

- Vad ska jag säga då, när jag blir arg?

- Man blir inte arg, man blir ond, för det första! Och så kan man säga: »det är för märkvärdigt!»

- Nå! Det är för märkvärdigt, att du alltid skall traktera mig med obehagliga saker. Låt bli att tala om sådant där, som retar mig.

- Förargar, min gubbe! - Jaså, jag skall gå och bära mina bekymmer ensam, men du skall alltid lasta på...

- Lassa, heter det!

- Lasta, heter det, på mig dina förargelser. Hör du! Var det så som du lovade, när vi gifte oss?

- Se, så! Inga resonemanger, ingen logik! Gå på du. De voro här alla fem, mamma och dina fem systrar!

- Fyra systrar! Du har då inte mycket kärlek till din släkt!

- Din släkt! Det har då inte du heller!

- Nej! Jag tycker inte om dem!

- Nå, de voro här och beklagade sig över, att din svåger blivit bortkörd från verket, och det hade de läst i Fäderneslandet. Var det inte så?

- Jo! Och så voro de nog oförskämda att säga mig, att jag inte hade någon rättighet mer att vara stursk -

- Högmodig, min gumma!

- Stursk, sa de; jag skulle aldrig ha nedlåtit mig att begagna ett sådant uttryck!

- Nå. Vad svarade du? Du gav dem väl på tafsen.

- Ja, det må du lita på! Och det så att gumman hotade att aldrig sätta sin fot inom mina dörrar mera.

- Nej, sa hon det? Tror du att hon håller ord?

- Nej, det tror jag inte! Men säkert är att gubben...

- Du ska inte säga gubben om din far så att någon hör det.

- Tror du att jag tillåter mig det då? - Emellertid kommer gubben - oss emellan - aldrig hit mer.

Falk föll i djupa funderingar. Därpå återtog han.

- Är din mor högmodig! Är hon lätt att såra! Jag sårar så ogärna människor, som du vet! Du måste säga mig hennes svaga, ömtåliga sidor, så skall jag undvika att komma åt dem.

- Om hon är högmodig? det vet du väl, på sitt sätt. Om hon skulle till exempel få höra att vi haft en bjudning, och hon och systrarne inte blivit bjudna med, så skulle hon aldrig komma hit mer.

- Säkert?

- Ja, det kan du lita på!

- Det är för märkvärdigt att folk av hennes stånd -

- Vad pratar du?

- Nånå! Att fruntimmer kunna vara så känsliga! Hör du, hur är det med din förening nu för tiden? Vad var det du kallade den?

- »För kvinnans rättigheter!»

- Vad skall det vara för rättigheter!

- Jo kvinnan skall få rå om sin egendom själv.

- Nå, får inte du det?

- Nej det får jag inte!

- Nå vad har du för egendom då, som du inte får rå om.

- Halva din, min gubbe! Min giftorätt!

- Kors i Jesu namn, vem har lärt dig sådana där dumheter?

- Det är inga dumheter, det är tidsandan ser du. Den nya lagstiftningen skulle bli så: att jag skulle ha haft hälften när vi gifte oss och med den hälften hade jag fått köpt vad jag velat.

- Och när du köpt opp den, så hade jag fått försörja dig ändå? Det hade jag vackert gjort!

- Du hade väl varit tvungen, annars hade du fått arbetshus! Det står så i lagen om den som inte vill försörja sin hustru.

- Nej, hör du, nu går det för långt! Men i alla fall. Har ni haft sammankomst. Vad var det för folk? Tala om!

- Vi håller bara på med stadgarne ännu, på förberedande möten.

- Nå vad är det för folk?

- Det är revisorskan Homan och hennes nåd Rehnhjelm nu så länge.

- Rehnhjelm! Det är ett ganska gott namn! Jag tycker jag har hört det förut. Men var det inte fråga om en syförening också, som ni skulle grunda?

- Stifta, heter det! Jo, och kan du tänka dig att pastor Skåre skall komma och läsa en kväll.

- Pastor Skåre är en förträfflig predikant och han umgås i stora världen. Det är rätt min gumma, att du undviker dåligt sällskap. Det finns ingenting som är så farligt för människan som dåligt sällskap. Det sa alltid min far i världen, och det har blivit en av mina strängaste principer.

Frun plockade brödsmulor och försökte med dem fylla sin tomma kaffekopp; herrn letade i västfickan efter sin tandpetare för att taga bort något kaffe som fastnat mellan tänderna.

De båda makarne funno sig generade i varandras sällskap. De visste varandras tankar och de visste att den första, som bröt tystnaden skulle säga en dumhet, något komprometterande. De valde i hemlighet nya ämnen, prövade dem, men funno dem odugliga; alla stodo de i någon korrespondens med, eller kunde sättas i förbindelse med vad som blivit yttrat. Falk försökte upptäcka något bristfälligt i serveringen som kunde ådraga sig hans ovilja, frun tittade ut genom fönstret för att kunna se efter något omslag i vädret, men - förgäves.

Då kom betjänten och stack ut räddningsplankan med tidningarne på, på samma gång han anmälde: notarien Levin.

- Bed honom vänta! befallde herrn.

Därpå lät han stövlorna skrika en stund över golvet så att den arme väntande ute i tamburen måtte i tid bli underrättad om hans höga ankomst.

Levin, på vilken den nyuppfunna väntningen i tamburen gjort ett livligt intryck, infördes slutligen darrande i herrns rum, där han mottogs kort som en supplikant.

- Har du blanketten med dig? frågade Falk.

- Jag tror det, svarade den häpne, och grävde upp en bunt reversaler och växelblanketter av alla möjliga kulörer. I vilken bank behagar bror helst gå in? Jag har till alla, så när som på en?

Oaktat situationens högtidliga karaktär måste Falk le, då han såg halvskrivna reversal, på vilka ena namnet fattades, utskrivna växlar utan acceptant och färdigskrivna växlar, som blivit refuserade.

- Vi ta väl Repslagarbanken, sade Falk.

- Det är verkligen den enda, som inte duger, för - att - där känner man mig!

- Nå, Skomakarbanken, Skräddarbanken, var som helst, men fort!

Man stannade vid Snickarbanken.

- Nu, sade Falk, med en blick, som om han köpt den andres själ. Nu skall du gå och skaffa dig nya kläder, men hos en uniformsskräddare, så att du sedan kan få din uniform på kredit.

- Uniform? Det brukar ingen...

- Tyst! När jag talar! Den skall vara färdig om torsdag i nästa vecka, då jag har min stora bjudning. Du vet att jag sålt min bod med lager och att jag i morgon utfår mitt burskap som grosshandlare.

- Åh jag gratulerar - - -

- Tyst, när jag talar! Nu går du till Skeppsholmen, på visit! Med ditt falska sätt och din oerhörda förmåga att prata skräp har du lyckats vinna min svärmor. Nå! Du skall fråga henne vad hon tyckte om den stora bjudningen i söndags här hemma hos mig.

- Här? Hade du...

- Tyst och lyd bara! - Då skall hon göra gröna ögon och fråga om du var bjuden? Det var du naturligtvis inte, efter som ingen bjudning varit! Nå! Ni uttrycka ömsesidig missbelåtenhet, bli goda vänner, förtala mig, det vet jag att du kan; men du skall berömma min hustru. Förstår du!

- Nej, inte riktigt!

- Det behöver du inte heller; bara lyda! En sak till: du kan säga åt Nyström att jag blivit så högfärdig, att jag inte vill umgås med honom. Säg det rent ut, så talar du sanning en gång! - Nej, stopp! Vi ska vänta med det - sålänge. Du går till honom, talar om torsdagens betydelse, föreställer honom de stora fördelar, de många välgärningar, de lysande utsikter och så vidare. Du förstår.

- Jag förstår!

- Men så går du till boktryckaren med manuskriptet och - sedan -

- Sedan stöter vi ner honom!

- Nå, om du behagar uttrycka dig så, så må gå!

- Och jag läser opp verserna på bjudningen och utdelar dem?

- Hm, ja! En sak till! Försök att träffa ihop med min bror! Tag reda på hans förhållanden och med vem han umgås! Nästla dig in hos honom, stjäl hans förtroenden - det är lätt, bliv hans vän! Tala om, att jag har bedragit honom, säg honom att jag är högfärdig, och fråga honom hur mycket han begär för att han ändrar namn!

Levins vita anlete drogs över av en lätt skugga i grönt, som skulle föreställa rodnad.

- Det där sista var litet otäckt, sade han.

- Va? Hör nu! En sak till! Som affärsman vill jag ha ordning i mina affärer! Jag går i borgen för en så och så stor summa; jag får betala den - det är ju klart!

- Åh! Åh!

- Ah prata inte! I händelse av dödsfall, så har jag ingen säkerhet. Skriv den här reversen åt mig, ställd på Innehavaren och vid anfordran; det är ju bara en formalitet!

Vid ordet Innehavaren gick en lätt darrning genom Levins leder och han fattade pennan med tvekan, oaktat han väl visste att ingen återgång fanns. Han såg ett perspektiv av halvsnygga karlar uppställda i haye med käppar i händerna, lornjetter i ögonen och bröstfickorna svullna av stämplat papper; han hörde knackningar på dörrar, spring i trappor, kallelser, hot, anstånd; hörde Rådstuklockan slå då karlarne skyldrade med sina spanska rör och han fördes med ett black om foten fram till avrättsplatsen där han själv släpptes lös, men hans medborgerliga ära föll för yxan under mängdens jubel.

Han skrev under. Audiensen var slut.

*

TIONDE KAPITLET

Tidningsaktiebolaget Gråkappan

Sverige hade arbetat i fyrtio år för att få sig den rättighet som varje till myndig ålder kommen brukar få. Man hade skrivit broschyrer, satt upp tidningar, kastat sten, ätit sexor och hållit tal; man hade hållit möten och skrivit petitioner, åkt på järnvägen, tryckt händer, uppsatt frivillig beväpning, och så fick man med mycket buller vad man ville. Entusiasmen var stor och berättigad. Operakällarns gamla björkbord blevo politiska tribuner, ångorna av reformpunsch fostrade där mången politikus, som sedan fört mycket skrål, oset av reformcigarrer väckte mången äregirig dröm, som sedan icke blev sannad; man tvättade av sig det gamla dammet med reformtvål och trodde att allt var väl, och så gick man och lade sig efter det myckna bråket för att vänta på de lysande resultat, som nu skulle komma av sig själva. Man sov ett par år, men när man vaknade, stod verkligheten fram, och man trodde sig ha gjort en missräkning. Ett och annat mummel hördes; de statsmän, som man nyss höjt till skyarne, började att granskas; det fanns till och med bland den studerande ungdomen sådana, som upptäckt att hela förslaget var taget från ett land som stod i mycket nära förhållande till förslagsställaren och att detsamma kunde läsas i original i en mycket känd handbok. Nog av: den tiden utmärktes av en viss snopenhet, som snart gav sig form av missnöje i allmänhet, eller som det kallas - opposition. Men det var ett nytt slags opposition, ty den var icke som vanligt riktad mot regeringen, utan mot riksdan. Det var en konservativ opposition och till den anslöt sig både liberala och konservativa, unga och gamla, så att det var ett stort elände i landet.

Nu hände sig, att Tidningsaktiebolaget Gråkappan, som blivit fött och uppfött under liberala konjunkturer, började domna, då det skulle försvara åsikter, (ifall man får tala om ett bolags åsikter), som icke voro populära. Direktionen förelade då bolagsstämman ett förslag om ändring av vissa åsikter, vilka icke längre inbragte det för företagets bestånd erforderliga prenumerantantal. Stämman antog förslaget och Gråkappan var numera bland de konservative. Men, här fanns ett men, vilket dock icke mycket graverade bolaget; man måste byta om redaktör för att icke blamera sig; att den osynliga redaktionen skulle stanna, tog man för givet. Redaktören, som var en ärans man tog sitt avsked. Redaktionen som länge lidit smälek för sitt röda sken, mottog anbudet med glädje, då de därigenom gratis fingo burskap som "bättre folk". Återstod bekymret att skaffa en ny redaktör. Enligt bolagets nya program skulle han äga följande kvalifikationer: han skulle först åtnjuta odelat förtroende som medborgare, tillhöra ämbetsmannakåren, äga en titel, usurperad eller förvärvad som vid behov nu kunde påbättras; han skulle dessutom äga ett respektabelt utseende, så att han kunde visas vid fester och andra offentliga nöjen; han skulle vara osjälvständig, liten smula dum, emedan bolaget visste att den sanna dumheten alltid åtföljes av konservatism i tänkesätt och därjämte av en viss grad bakslughet, som känner förmäns önskningar i luften och som aldrig glömmer att allmänt väl är enskilt, rätteligen förstått nämligen; han skulle tillika vara halvgammal, emedan man lättare skulle kunna styra honom, och gift, emedan bolaget, som bestod av affärsmän, sett att gifta drängar uppföra sig bättre än ogifta.

Personen blev funnen och han ägde i hög grad alla de nämnda egenskaperna. Han var en underbart skön man med tämligen god gestalt, långt svallande ljust helskägg, som dolde alla de svaga punkter hans ansikte ägde, och där själen eljes obehindrat skulle tittat fram. Hans stora öppna falska ögon fångade åskådaren och kringstal honom på förtroenden som sedan missbrukades på ett hederligt sätt; hans något beslöjade stämma, som endast talade kärlekens, fridens, rättfärdighetens och framför allt fosterländskhetens ord, lockade många förvillade åhörare att samlas omkring det punschbord där den förträfflige mannen tillbragte sina kvällar med att sprida rättfärdighet och fosterländskhet. Det var underbart att höra vilket inflytande denne ärans man utövade på sin dåliga omgivning; se det, kunde man icke, men man hörde det. Hela detta koppel som i åratal varit släppta lösa på allt gammalt och ärevördigt, som hetsats på regering och ämbetsmän, som tillochmed angripit de högre tingen, de voro nu tysta och kärleksfulla, utom mot de gamla vännerna; hederliga och sedliga och rättfärdiga, utom i sina hjärtan. De följde i allo det nya program som den nye redaktören utfärdat vid sitt anträde till regeringen och vars kardinalpunkt var att - i få ord - förfölja allt nytt gott, befordra allt gammalt dåligt, krypa för makten, upphöja dem som lyckats, slå ner dem som ville upp, dyrka framgången och smäda olyckan, ehuru detta i programmets fria översättning hette: "endast erkänna och skänka sitt bifall åt det beprövade och erkänt goda, motarbeta alla nyhetsmakerier, strängt, men rättrådigt förfölja all den enskildes strävan att genom orättfärdighet vinna den framgång som endast det redliga arbetet bör skänka". Det hemlighetsfulla i denna sista punkt vilken låg redaktionen mest om hjärtat hade dock sin förklaringsgrund som icke var att söka alltför långt bort. Redaktionen bestod nämligen av personer som alla på ett eller annat sätt fått sina förhoppningar krossade, de flesta dock genom eget förvållande, huvudsakligast genom lättja och dryckenskap; några voro s.k. akademi-snillen vilka en gång haft ett stort namn att bära på såsom sångare, talare, poeter eller kvickhuven och som sedermera blivit förvisade till en rättvis glömska som de kallade orättvis. Nu hade de under en följd av år måst med grämelse befrämja och berömma alla nybörjares företag och för övrigt allt nytt; underligt var således icke om de nu fattade ett gynnsamt tillfälle att under de hederligaste förevändningar gå åt allt som var nytt, gott och dåligt om vartannat och utan åtskillnad. Redaktören i synnerhet var en riktig bjässe i att vädra upp humbug och orättfärdighet. Om en riksdagsman motsatte sig förslag som gingo ut på att för enskilda korporationsintressen ruinera landet, så kallades denne genast en humbug, som ville göra sig originell, som törstade efter en statsrådsfrack, han sade icke portfölj, ty han fäste sig mest vid kläderna! Men politiken var icke hans styrka, eller uppriktigare, hans svaghet, ty det var litteraturen. Han hade en gång hållit en versifierad skål för kvinnan på Nordiska Festen och därvid lämnat ett viktigt bidrag till verslitteraturen, vilket också reproducerades i så många landsortstidningar som Författaren ansåg vara nog för sin odödlighet. Därmed var han nu skald och tog efter slutad examen sin andra klassens biljett för att åka ner till Stockholm, utträda i livet och mottaga den hyllning han i egenskap av skald hade rätt att fordra. Olyckligtvis läsa icke huvudstadsborna landsortstidningar. Den unge mannen var okänd och hans talang ovärderad. Som en klok man, ty hans lilla förstånd hade aldrig i det avseendet tagit någon skada av en övermäktig fantasi, dolde han såret och lät det bliva sitt livs hemlighet. Den bitterhet som alstrats genom att han sett sitt ärliga arbete, som han kallade det, obelönat, gjorde honom särdeles lämplig till censor över litteraturen, men han skrev icke själv, ty hans plats förbjöd honom att deltaga i sådana personliga sysselsättningar, utan detta överlämnade han åt den ordinarie recensenten, vilken gick över alla i rättrådighet och omutlig stränghet. Denne hade själv skrivit poemer i sexton år, utan att någon människa läst dem, och han hade därvid begagnat en pseudonym utan att någon brytt sig om att fråga efter författarens verkliga namn. Hans poemer grävdes dock upp ur dammet varje jul och berömdes i Gråkappan av en opartisk person naturligtvis, som då alltid satte sin signatur under artikeln, på det icke allmänheten skulle tro att författaren skrivit själv, ty man hoppades ännu alltid att allmänheten kände författaren. På det sjuttonde året ansåg författaren det vara rådligast att på en ny bok (ny upplaga av en gammal bok) sätta ut sitt riktiga namn. Men då ville olyckan, att Rödluvan, som skrevs av ungt folk, vilka aldrig hört den gamle pseudonymens riktiga namn, behandlade författaren som en nybörjare och uttryckte sin förvåning både över att en författare första gången han uppträdde, satte ut sitt namn och att därjämte en ung man kunde skriva så torrt och så gammalmodigt. Detta var ett hårt slag; den gamle pseudonymen fick en feber, men kom sig; och sedan han fått en lysande upprättelse i Gråkappan, som i ett andetag tog ner hela allmänheten, kallade den osedlig, oärlig som icke kunde uppskatta ett ärligt, sunt och moraliskt arbete som kunde sättas i händerna på ett barn utan att göra skada. Över denna sista punkt gjorde sig en skämttidning mycket rolig, så att pseudonymen fick recidiv, varefter han svor en evig död åt all inhemsk litteratur som efter den stunden skulle komma att uppstå, dock icke all, ty en stark observator hade märkt att rätt ofta usel litteratur berömdes i Gråkappan, ehuru på ett lamt, ofta tvetydigt sätt, och hade samme observator iakttagit, att denna usla litteratur utgavs på vissa förläggares förlag, men det behövde därför icke betyda att pseudonymen lät några yttre omständigheter, såsom kåldolmar eller surströmming inverka på sig, ty han, likasom hela redaktionen voro rättrådiga män som helt säkert icke skulle vågat gå så hårt till doms med andra, om de icke varit oförvitliga själva.

Så kom teaterrecensenten. Han hade fått sin bildning och gjort sina dramatiska studier på bådningskontor i X-köping och därunder råkat förälska sig i en storhet, som aldrig var stor annars än då hon uppträdde i X-köping. Som han icke var nog upplyst, att han kunde skilja på sitt enskilda omdöme och ett allmännare, så hände honom det äventyret att när han första gången släpptes lös i Gråkappans spalter, han totalt tillintetgjorde landets första skådespelerska och påstod att hon i den rollen imiterade mamsell - vad hon hette. Att detta skedde på ett ohyfsat sätt, behöver väl icke anmärkas och att det skedde innan Gråkappan vänt för vinden icke heller. Att detta förskaffade honom ett namn, det vill säga ett förhatligt, ett föraktat namn, men dock ett namn, höll honom skadelös för den ovilja han uppväckte. Till hans mera framstående, ehuru sent värderade egenskaper som teaterrecensent, hörde att han var döv. Som det dröjde flere år innan detta upptäcktes, visste man icke om det stod i någon förbindelse med ett rencontre på tu man som hans recension framkallat i Operafarstun, sedan gasen en kväll blivit släckt. Numera övade han sin armstyrka endast på de unga, och den som kände förhållandena kunde på hans recensioner precis veta när han haft något missöde i kulisserna, ty den inbilske småstadsbon hade läst på något dåligt ställe att Stockholm var ett Paris och det gick han och trodde.

Konstdomaren å sin sida var en gammal akademiker vilken aldrig tagit i en pensel, men som tillhörde det lysande artistsällskapet Minerva, varigenom han sattes i tillfälle att för allmänheten beskriva konstverk innan de voro gjorda, så att denna bespardes besväret att göra sig sitt omdöme själv. Han var alltid mild - mot sina bekanta, och glömde aldrig någon enda - av dem, när han refererade en utställning, och han hade en sådan mångårig vana att skriva vackert om dem, och huru skulle han våga annat, att han kunde omnämna tjugo stycken på en halv spalt, varigenom hans kritiker kommo att påminna om den kända leken "tavlor och deviser". De unga däremot omnämnde han samvetsgrant aldrig, så att allmänheten, som i tio år aldrig hört andra namn än de gamles, började misströsta om konstens framtid. Ett undantag hade han dock gjort, och det var just nu gjort, och tyvärr i en olycklig stund, och det var därför Gråkappan befann sig i en upprörd sinnesstämning om denna morgonen.

Detta hade hänt!

Sellén, om vi erinra oss det obetydliga namnet från ett föregående, icke just anmärkningsvärt tillfälle, hade kommit upp på utställningen i sista stund med sin tavla. Sedan denna fått den sämsta plats den kunde få, efter som upphovsmannen icke tagit kungliga medaljen eller tillhörde Akademien, anlände "Professorn i Karl IX". Han kallades så, emedan han aldrig målade annat än scener ur Karl IX:s historia; detta åter kom sig därav att han en gång på en auktion köpt ett vinglas, en bordsduk, en stol och ett pergament från Karl IX:s tid och vilka han nu målat av i tjugo år, ibland med, ibland utan kungen. Men han var nu Professor och Riddare och det kunde icke hjälpas. Nu hade han den akademiskt bildade i sitt sällskap, då hans öga råkade falla på den tyste oppositionsmannen och hans tavla.

- Jaså, herrn är här nu igen? - Han tog upp pincenén. - Jaså det där skall vara den nya stilen! Hm! Hör nu herre! Lyd en gammal man; tag bort den där! Tag bort den! eller jag dör! Och herrn gör sig själv en stor tjänst! Vad säger bror om det här?

Bror ansåg att det var oförskämt, helt enkelt, och han ville som en vän råda herrn att bli ämbetsmålare.

Sellén invände saktmodigt, men genomträngande, att, som det var så mycket ordentligt folk på den banan, så hade han valt den artistiska, som ju för övrigt var mycket lättare att komma fram på, efter vad som visat sig. Detta näsvisa svar gjorde Professorn utom sig och han vände ryggen åt den förkrossade med en hotelse som Akademikern växlade i ett par löften.

Därpå hade den upplysta inköpsnämnden sutit - för slutna dörrar. När dörrarne öppnades igen hade sex tavlor blivit inköpta för de pengar allmänheten erlagt i och för uppmuntrandet av inhemska konstnärer. Protokollsutdraget som infördes i tidningarne lydde så: Konstförbundet inköpte i går följande arbeten: 1:o "Vatten med oxar" Landskap av Grosshandlar K. 2:o "Gustav Adolf före Magdeburgs avbrännande" Historiemålning av Lärftskrämar L. 3:o "Ett snytande barn" Genre av Löjtnant M. 4:o "Ångaren Bore i hamn" Marin av Skeppsklarerar N. 5:o "Trän med fruntimmer" Landskap av Konglig Sekter O. 6:o "Höns med Champinjoner" Stilleben av Skådespelaren P.

Dessa konstverk som i medeltal betingat 1.000 rdr, hade sedan i Gråkappan blivit berömda på två och tre kvarts spalt (à 15 rdr spalten), och detta var nu ingenting anmärkningsvärt, men Recensenten hade, dels för att få spalten full, dels i tid stävja ett tilltagande ont, tagit itu med ett oskick som börjat insmyga sig, nämligen det att unga okända äventyrare som lupit ifrån akademien nu utan studier, endast med effektsökeri och knep sökte förvilla allmänhetens sunda omdöme. Härpå togs Sellén vid öronen och hudströks, så att till och med hans ovänner tyckte att det var orättvist - och då kan man veta! Det var icke nog med att han förnekades varje spår av talang och att han kallades en humbug, man angrep även hans enskilda ekonomi, anspelade på de dåliga ställen där han måste äta sin middag, de dåliga kläder han måste bära, hans dåliga moral, hans dåliga flit, och slutade med att f