Tillstånd och trender för regional tillväxt 2018

Rapport 0256



Vi stärker Sverige genom att stärka företagens konkurrenskraft

Tillväxtverket ska skapa så bra förutsättningar som möjligt för företag i hela landet att vara konkurrenskraftiga. Det innebär att vi öppnar dörrar och river barriärer – för ett Sverige där fler företag vill, kan och vågar.

Kunskap, nätverk och finansiering är våra viktigaste verktyg. Tillväxtverkets insatser skapar direkta resultat hos de företag och aktörer som vi samverkar med, men även förutsättningar för företag och regioner att möta framtidens utmaningar. Vårt största enskilda uppdrag är att bidra till att EU-medel investeras i projekt för regional konkurrenskraft och sysselsättning.

Tillväxtverkets publikationer
kan laddas ner på tillvaxtverket.se. Vill du beställa en tryckt publikation eller söker du en publikation som publicerades innan 2015 hänvisar vi till vår webbshop publikationer.tillvaxtverket.se

© Tillväxtverket

Stockholm, september 2018
Digital: ISBN 978-91-88601-75-9
Rapport 0256

Har du frågor om denna publikation, kontakta:
Wolfgang Pichler
Telefon, växel 08-681 91 00

Förord

Det regionala tillväxtarbetet kan ses som en process av lärande där kunskap och erfarenheter spelar en viktig roll. Tillväxtverkets rapport Tillstånd och trender för regional tillväxt 2018 försöker bidra till detta genom att tillhandahålla grundläggande fakta, statistik och analyser om regionala tillväxtförutsättningar och tillväxtprocesser.

Vi har valt att utgå från ett företagsperspektiv när vi i fem kapitel – Ekonomisk tillväxt i Sverige och Sveriges regioner, Företag och företagandet i olika delar av landet, Regionala miljöer för förtagens utveckling, Konkurrenskraftiga företag samt Hållbar tillväxt skapar sysselsättning och inkomster beskriver olika aspekter av regional tillväxt. Ett sådant angreppssätt ligger också nära Tillväxtverkets roll att skapa bättre förutsättningar för företagande och attraktiva regionala miljöer där företag utvecklas.

I denna rapport beskriver vi tillståndet för och utvecklingen av Sveriges regioner utifrån underlag från olika statistikkällor såsom SCB, Eurostat, OECD, ESPON samt myndigheterna Tillväxtanalys, PTS och Trafikanalys. Dessutom använder vi data från Tillväxtverkets analysplattformar för regional statistik och prognoser (Raps) och för geografisk informationsanalys (Pipos). Vi refererar också till ett stort antal forskningsrapporter, undersökningar, studier och analyser som bedöms vara relevanta i sammanhanget. Dessa kan också användas vid fördjupningar inom specifika områden och frågeställningar.

Tillstånd och trender för regional tillväxt 2018 ska tjäna som ett övergripande referensmaterial där alla som är intresserade av den regionala utvecklingen kan få en sammanhållen bild över läget och trender i Sveriges regioner. Olika delar av rapporten kan också ses som en fördjupning av de kortfattande beskrivningarna och indikatorerna om regioner som Tillväxtverket tillhandahåller för utgiftsområdet regional tillväxt till regeringens budgetproposition.

Lena Carlsson
Stf. Generaldirektör
Tillväxtverket

Wolfgang Pichler
Projektledare
Tillväxtverket

1 Inledning

Ett antal globala utmaningar bedöms ha stora konsekvenser för Sverige och Sveriges regioner. Utmaningarna beskrivs som megatrender i olika policydokument i Sverige, EU, OECD och FN och inryms inte sällan under rubrikerna demografisk utveckling, klimat, miljö och energi, globalisering och social sammanhållning. Utmaningarna kan ses som referenser till en global verklighet som sedan strategier, innehållande konkreta mål och prioriteringar för olika politikområden och beslutsnivåer, försöker hantera. Ett exempel på dessa strategier är regeringens arbete med FN:s Agenda 2030 och sedan tidigare arbetet med En nationell strategi för hållbar regional tillväxt och attraktionskraft 2015 – 2020. Den senare utgör policyinramningen för denna rapport. Därmed görs också vägvalet, att utgå från marknadsmekanismer och entreprenörens samt företagens förnyelseförmåga som medel för att möta dessa utmaningar och nå en hållbar utveckling och en hållbar tillväxt lokalt och regionalt, i Sverige och globalt. Ett sådant angreppssätt ligger nära Tillväxtverkets uppdrag att skapa bättre förutsättningar för företagande och för attraktiva regionala miljöer där företag kan utvecklas.

Därför beskrivs i Tillstånd och trender för regional tillväxt 2018 den regionala utvecklingen och tillväxt utifrån ett företagsperspektiv. Sverige består av vitt skilda regionala miljöer med specifika förutsättningar i vilka företag utvecklar och tillämpar konkreta affärsmöjligheter. Konkurrensen inifrån och utifrån regioner driver på en ständig förändring i företag och näringsliv. En sådan omvandling kan leda till varsel och uppsägningar, men är en till stor del nyttig process som hjälper till att öka Sveriges konkurrenskraft. Det är dock många gånger nödvändigt och önskvärt att underlätta och justera olika förnyelseprocesser för att åstadkomma förbättringar såsom exempelvis ett mer jämställt, klimatsmart och socialt hållbart näringsliv. Detta kräver ett brett angreppssätt liksom samarbete med många aktörer på ett lokalt, regionalt och nationellt plan.

Samarbeten ska leda till beslut som i så hög grad som möjligt bör utgå från fakta och kunskap om strukturer och trender i näringslivet, arbetsmarknader, ekonomin och samhället – även i ett regionalt sammanhang. Regionen – i en vidare bemärkelse – har de senaste tjugo åren också fått allt större betydelse för att få länders tillväxt i en mer hållbar riktning.[1] Regionen ses numera som en, i viktiga avseenden, självständig kraft i den sociala och ekonomiska utvecklingen, på samma sätt som hushåll, marknader eller medlems-länder i EU. Det har också blivit vanligare att se regioner som en källa till dynamik i näringslivet, detta eftersom viktiga områden som företag konkurrerar om är knutna till geografin och regionen. Detta sker samtidigt som näringslivet och ekonomin blir allt mer global och nätverksbyggande över gränserna allt viktigare. Stora internationella organisationer såsom OECD[2] och Världsbanken[3] liksom globala konsultföretag ägnar sig numera åt att belysa utvecklingen och trender utifrån ett territoriellt perspektiv. Sverige har på många sätt blivit en pionjär och förebild internationellt, som gärna lyfts fram i olika sammanhang som behandlar regionala frågor.

Det behövs dock fortfarande fakta och statistik om regioner för att kunna diskutera olika frågor och för att bilda samförstånd kring olika problem och lösningar. Tillstånd och trender för regional tillväxt 2018 försöker ge ett bidrag till detta. Rapporten ägnar sig dock mer åt en beskrivning av nuläget och utvecklingen i Sveriges regioner än rekommendationer för politiken lokalt, regionalt eller nationellt. Vi begränsar oss således till att sammanfatta förändringar och läget för dimensioner som är viktiga för den regionala tillväxtpolitiken. Underlag från myndigheter, forskning och organisationer i Sverige och internationellt används som stöd för att sätta in fakta och statistik i ett sammanhang. För att underlätta jämförbarheten av olika delar av landet och för att betona ekonomins och näringslivets funktionssätt över administrativa gränser används främst funktionella analysregioner (FA-regioner) som regional indelning.

Funktionella Analysregioner – FA-regioner

I rapporten används flera indelningar, men framför allt åskådliggörs statistik och beräkningar för funktionella analysregioner (FA-regioner) vilka på ett bättre sätt avspeglar Sveriges funktionella ekonomiska geografi än exempelvis län eller kommuner. FA-regioner beräknas utifrån prognoser och antaganden om arbetspendlingen över kommungränser fram till år 2025. På så sätt skapas en över tid stabil indelning som underlättar regionala analyser. En mer utförlig beskrivning finns i rapporten Funktionella analysregioner – revidering 2015 (Tillväxtanalys). Nedan en förteckning över FA-regioner. Länk till excelfil och kartdata.

Sverigekarta - regionsindelning

1 Malmö-Lund 31 Vansbro
2 Kristianstad-Hässleholm 32 Ludvika
3 Karlskrona 33 Avesta-Hedemora
4 Älmhult-Osby 34 Falun-Borlänge
5 Ljungby 35 Mora
6 Halmstad 36 Gävle
7 Värnamo 37 Bollnäs-Ovanåker
8 Växjö 38 Hudiksvall
9 Kalmar 39 Ljusdal
10 Oskarshamn 40 Härjedalen
11 Västervik 41 Östersund
12 Vimmerby 42 Sundsvall
13 Jönköping 43 Kramfors
14 Borås 44 Örnsköldsvik
15 Göteborg 45 Sollefteå
16 Trollhättan-Vänersborg 46 Strömsund
17 Lidköping-Götene 47 Åsele
18 Skövde-Skara 48 Umeå
19 Linköping-Norrköping 49 Lycksele
20 Gotland 50 Vilhelmina
21 Nyköping-Oxelösund 51 Storuman
22 Eskilstuna 52 Skellefteå
23 Stockholm 53 Arvidsjaur
24 Västerås 54 Arjeplog
25 Örebro 55 Luleå
26 Karlskoga 56 Haparanda
27 Karlstad 60 Kiruna
28 Västlandet 58 Jokkmokk
29 Torsby 59 Gällivare
30 Malung-Sälen 60 Kiruna

2 Sammanfattning

Sverige visar på en stark ekonomisk tillväxt men en mer splittrad bild regionalt

Sverige har haft en positiv ekonomisk utveckling under det senaste decenniet. Den positiva utvecklingen för riket kan ställas mot en mer splittrad utveckling för Sveriges regioner. Som i många andra industriländer är regionala skillnader i ekonomisk tillväxt oförändrad medan skillnader mellan länderna tycks bli mindre över tiden.

Att samtliga svenska FA-regioner har en positiv tillväxt de senaste 10 åren är dock värt att notera. Förutom storstadsregioner och några större FA-regioner finns även FA-regioner med unika tillgångar såsom Kiruna, Gällivare eller Älmhult, högst upp på tillväxtlistan. I många mindre FA-regioner är tillväxten dock betydligt lägre. Det bör noteras att skillnader mellan olika FA-regioner med liknade geografiska egenskaper är betydande. Sammanlagt har utvecklingen inneburit en koncentration av ekonomiska aktiviteter till storstadsregioner och regioner med större städer, dock visar spridningen bland de övriga FA-regionerna att det kan finnas möjligheter att växa även utanför dessa ekonomiska centra.

I majoriteten av FA-regionerna driver företag och näringsliv lönesummetillväxten. Det är utifrån ett strikt tillväxtperspektiv viktigt att företag, snarare än en expansiv offentlig sektor, bidrar till en hållbar tillväxt.

Företagens, arbetsställens och företagandets geografi

Utifrån en avgränsning till företag och arbetsställen, som lämpar sig bättre för regionala analyser än hela företagsregistret, belyses olika strukturella aspekter av företagens och arbetsställenas geografi. Mindre FA-regioner med färre invånare och långa avstånd till större städer har fler företag och företagare per invånare än andra delar av landet. Detta pekar på begränsningar för mindre miljöer att organisera verksamheter i större enheter som skulle kunna medföra stordriftsfördelar samtidigt som entreprenöriella inslag i den regionala ekonomin tycks vara större.

Naturtillgångar och historisk lokalisering av tillverkningsindustrin och tjänsteföretag medför att vissa delar av landet har kvar relativt stora arbetsställen. Storleken på verksamheterna medför större möjligheter till medverkan i globala värdekedjor och produktionsprocesser. Detta gäller i högre utsträckning för företag i storstadsregioner men också för företag inom tillverkningsindustrin som ofta finns mer spridda över landet.

Företagens och arbetsställenas geografi är en grundläggande parameter för det regionala tillväxtarbetet att ta hänsyn till. Här framträder relativt distinkta regionala mönster, som kvarstår trots en ständigt pågående förändring av platser och regioner genom ekonomins underliggande dynamik.

Företagens regionala miljöer som bas för utveckling och tillväxt – unika förutsättningar mot växande skillnader

Platsers, städers och regioners framgångar hänger tätt ihop med unika förutsättningar som inte lätt kan kopieras. Det är heller inte en enskild faktor som är avgörande för framgång, utan snarare handlar det om en kombination av olika gynnsamma omständigheter som gör att vissa företag och regioner är framgångsrika och andra inte. Att identifiera och utveckla regioners och platsers unika konkurrensfördelar är således ett nödvändigt steg i det regionala tillväxtarbetet.

Det går dock inte att bortse från underliggande ekonomiska mekanismer som har med regionens storlek och täthet att göra – så kallade agglomerationsfördelar. Dessa verkar ge näringslivet möjligheter att fungera på ett effektivare sätt. Det är först i större orter kring 25 000 invånare som sådana ofta självförstärkande mekanismer kommer igång. Men, även i mindre orter eller landsbygder kan de fördelar som samlokalisering medför utnyttjas, inte minst genom en medveten fysisk planering.

Befolkningsförändringar, flyttströmmar och demografiska obalanser är mycket långvariga processer som har sin utgångspunkt i förändrade ekonomiska förutsättningar i olika delar av landet. Trots ett positivt invandringsöverskott i samtliga delar av landet minskar antalet invånare i de minsta och mest avlägset belägna FA-regioner. Detta beror delvis på att den utrikes födda befolkningen i stort har samma flyttmönster som den svenskfödda befolkningen. Sammanlagt utgör de 20 FA-regionerna med befolkningsminskning under de senaste 10 åren endast omkring 2,5 procent av i Sveriges totala befolkning.

Den kontinuerliga nettoutflyttningen av unga och en ökande andel äldre medför en fortsatt tung försörjningsbörda för den kvarvarande befolkningen. Demografiska förändringar påverkar också näringslivet och företagen genom bland annat inverkan på arbetskraftsförsörjning, arbetsmiljökrav liksom varu- och tjänstemarknadens inriktning. Behov av vidareutbildning för en äldre arbetskraft är en annan konsekvens av detta.

Kunskap är nyckeln till företags och regioners utveckling idag och i ännu högre grad framöver. Trots stora investeringar ökar utbildningsklyftorna både mellan regioner och mellan kvinnor och män. Kvinnor står i större utsträckning för tillväxten av humankapital i form av en högre utbildningsgrad i alla regioner. En högutbildad arbetskraft är avgörande för Sveriges konkurrenskraft, men en förbättring av arbetskraftens kunskapskapital kan i många delar av landet också nås genom att lyfta grupperna med idag endast en kortare gymnasial utbildning.

Tillgänglighet till olika grundläggande samhällsfunktioner är viktiga även för företag och näringsliv. I ett vidare perspektiv är tillgänglighet också ett kännetecken på lokal och regional attraktivitet. Strukturella förändringar som påverkar tillgänglighet drivs av förändrad efterfråga, den tekniska utvecklingen och ett ständigt behov av rationaliseringar. För att säkerställa ett basutbud av offentlig och kommersiell service är det nödvändig att hitta strategiska lösningar på sikt – inte minst i gles- och landsbygder med få alternativ till det befintliga utbudet.

Utbyggnaden av IT-infrastrukturen skapar förutsättningar för företag att nå ut till marknader nationellt och internationellt. Oaktat omfattande offentliga investeringar i den digitala infrastrukturen är de mellanregionala skillnaderna stora. Trots att tekniska landvinningar ger större möjligheter till platsoberoende möten har behovet av fysiska personkontakter inte minskat. Även fortsättningsvis gäller att alla delar av landet behöver ha tillgång till ett ändamålsenligt och effektivt transportsystem som underlättar inte minst internationella affärsresor.

Ett ökat konkurrenstryck globalt kräver konkurrenskraftiga företag regionalt

Globalisering av ekonomiska aktiviteter medför ett ökat konkurrenstryck på företag och näringsliv regionalt. Flera konkurrenskraftiga företag är också en nödvändighet om regioner vill öka sin betydelse relativt andra nationella och internationella regioner. För att erhålla konkurrenskraftiga företag krävs fungerande kapital- och inte minst fungerande arbetsmarknader. Storstadsregioner tycks ha fördelar i detta avseende. 82 procent av jobben inom näringslivet skapades där under perioden 2007–2016. Tillväxten begränsas dock inte till storstadsregionerna. 42 av 60 FA-regioner hade en positiv sysselsättningsutveckling i företag under perioden 2007–2016. Sammanlagt för riket skapades 40 000 jobb per år i företag.

Bakom nettosiffrorna döljer sig ett ständigt flöde in och ut på arbetsmarknaden samt mellan jobb. Att anställda rör sig mellan arbetsplatser gynnar kunskapsspridningen inom regionen eftersom kunskaper i hög utsträckning är kopplade till individer. En viss rörlighet mellan olika arbetsplatser kan således bidra till ökad konkurrenskraft i regioners näringsliv.

Näringar som exponeras mot internationella marknader tillmäts särskilt stor betydelse för konkurrenskraften eftersom ingående arbetsställen och företag kan konkurreras ut av företag i andra regioner. Företag inom näringsgrupperna tillverkningsindustri, IT, transport och kommunikation samt företagstjänster och kredit är näringsgrupper som anses vara kärnan i den konkurrensutsatta sektorn idag.

Knappt 49 procent av de sysselsatta finns idag i dessa näringsgrupper. Den konkurrensutsatta sektorn krymper relativt andra näringar, främst genom tillverkningsindustrins tillbakagång. Det är enbart i storstadsregionerna som den konkurrensutsatta sektorn växer totalt sett. I övriga regiontyper förmår inte utvecklingen av företag tillhörande de övriga delarna av den konkurrensutsatta sektorn, kompensera för bortfallet av tillverkningsjobb. Men, med en tilltagande global integrering av näringslivet kommer allt fler delar av näringslivet utsättas för global konkurrens, vilket också ökar handlingsutrymmet i det regionala tillväxtarbetet att skapa ett konkurrenskraftigt näringsliv och inkomster som står på flera ben.

Arbetsproduktiviteten i näringslivet har ökat i nästan hela landet om än inte i samma takt överallt. Betydelsen av den konkurrensutsatta sektorn understryks av att den med stor marginal överträffar arbetsproduktivitetsnivån och arbetsproduktivitetstillväxten i de övriga näringarna i samtliga typer av regioner. Storstadsregioner har i genomsnitt de högsta nivåerna i arbetsproduktivitet, men tillväxten av densamma har varit bättre i många andra delar av landet.

Trots nedläggningsrisker på grund av global konkurrens är inte storleken problemet med den konkurrensutsatta sektorn. Det är snarare brist på diversifiering inom densamma som ger upphov till strukturella problem såsom sårbarhet för regioner. Ett fortsatt fokus på att försöka bredda basen inom den konkurrensutsatta sektorn är därför en angelägen fråga för det regionala tillväxtarbetet.

Tillväxt ger välfärd och ökande skillnader mellan regioner och inkomstgrupper

Sverige anses i olika sammanhang som ett föredöme eftersom en hög ekonomisk tillväxt går hand i hand med en stor grad av social sammanhållning och jämlikhet. Inte minst på regional och lokal nivå syns dock att skillnaderna i samhället ökar.

Att så många som möjligt har jobb är en väsentlig faktor för Sverige och Sveriges regioner då arbete leder till inkomster och välfärd. Jämfört med många andra länder har Sverige också en hög andel förvärvsarbetande män och kvinnor. På senare år har dock sysselsättningsgraden höjts även i övriga Europa.

I Sverige har vi sett en förbättring på arbetsmarknaden under en längre period. Många delar av landet har numera en förvärvsintensitet på över 80 procent för åldersgruppen 20–64 år. Anmärkningsvärt är att tidigare problemregioner såsom Norrlands inland numera visar på ett utmärkt arbetsmarknadsläge. Sämre är situationen i sydöstra Sverige. Även gränsregioner har relativt låga förvärvsintensiteter vilket beror på att en del av befolkningen har sitt arbete i grannlandet och då räknas de inte med i statistiken i Sverige.

Förändringar av förvärvsintensiteten påverkas av förändringstakten i både befolkning och förvärvsarbetande. Om förvärvsarbetande minskar långsammare än befolkningen i en viss åldersgrupp förbättras förvärvsintensitet. Så är också fallet i flertalet av inlands-FA-regioner. En krympande befolkning behöver således inte betyda att arbetsmarknaden upphör att fungera. I många större FA-regioner är jobbtillväxten större än befolkningstillväxten så även här är resultatet en förbättrad förvärvsintensitet. Slutsatsen är att ett generellt mål om ett förbättrat läge på arbetsmarknaden kan nås inom olika givna demografiska förutsättningar.

Deltagande på arbetsmarknaden har ökat under perioden 2007–2016. Skillnaderna i förvärvsintensitet mellan män och kvinnor är numera näst intill obefintliga – om man ser till den inrikes födda befolkningen. Mycket större är könsskillnaderna i den utrikes födda delen av befolkningen i arbetsför ålder, samtidigt som förvärvsintensiteten är 20 procentenheter lägre. Mellanregionala skillnader är stora inte minst när det kommer till utrikes föddas förvärvsintensitet. Sammansättningen av den utrikes födda befolkningen med hänsyn till vistelsetid, utbildningsnivå och invandringsskäl förklarar en stor del av variationen bortsett från det generella läget på den lokala arbetsmarknaden.

Förvärvsintensiteten har också ökat i samtliga åldersgrupper. Inte minst för den äldre delen av arbetskraften. Det är viktigt att hålla den äldre arbetskraften kvar i arbete då arbetslöshet i denna grupp ofta leder till att de lämnar arbetsmarknaden för gott. Många landsbygdsarbetsmarknader har relativt många äldre kvar på arbetsmarknaden i åldersgruppen 60–64 år. Att öka förvärvsintensiteten för de äldre i övriga delar av landet borde uppmärksammas mer i regionernas arbete, inte minst i tider med stort kompetensbehov.

Även för de yngre har arbetsmarknadsläget förbättrats rejält de senaste åren. Som för andra åldersgrupper behöver dock inte ett snabbt inträde på arbetsmarknaden vara det bästa alternativet. Det kan finnas ett värde i att vänta på rätt jobb och ett fördröjt arbetsmarknadsinträde på grund av studier, kan ses som en framtidsinvestering. Många unga vuxna väljer hur som helst att jobba och i Norrlands inland och i Småland är det särskilt många unga som arbetar. Fördelen är att unga personer som annars förmodligen hade flyttat till studier, finns kvar i regionen. En nackdel, om utbildning väljs bort, är att Sverige går miste om viktigt kunskapskapital som behövs för att bli långsiktigt konkurrenskraftigt. Övergången från utbildning till arbetsliv är således på många sätt central för regioners kompetensförsörjning och berör många dimensioner i det regionala tillväxtarbetet. Detta eftersom unga människor under en kort tid fattar många beslut som direkt och indirekt påverkar regioner och platser på sikt.

Tillväxten i stora delar av landet har också medfört en ökad efterfråga på arbetskraft. Ett problem är att antalet lediga jobb har ökat medan arbetslösheten bara har minskat lite. Även om det finns gemensamma drag i olika delar av landet vad gäller arbetslöshet och vakanser är det mindre tydligt jämfört med tidigare år. I många FA-regioner som länge har präglats av arbetslöshet har situationen vänt. Att minska gapet mellan vakanser och arbetslösa kräver dock fortsatta ansträngningar på samtliga beslutsnivåer. Det är viktigt att fokusera på att föra utsatta grupper närmare arbetsmarknaden samtidigt som det är nödvändigt att öka rörligheten i arbetskraften. Detta inte minst för att det har visat sig att missmatchningen också beror på försämringar i matchningen av relativt väletablerade grupper.

Ökade inkomstskillnader mellan och inom regionerna

Att så många som möjlig har ett arbete är en fundamental utvecklingsförutsättning för Sverige och Sveriges regioner. Det är dock inte bara arbete utan också inkomster från detsamma som är av relevans för att kunna bygga och utveckla lokala och regionala samhällen. Inkomstskillnaderna mellan olika delar av landet är stora. Mindre FA-regioner i Norrlands inland har ofta lägre inkomster per capita även om det har skett en anmärkningsvärd förbättring under de senaste tio åren. Sämre har utvecklingen i sydöstra Sverige varit. Eftersom den tillgängliga arbetskraften redan används i hög grad är det nödvändigt att se till möjligheter att öka inkomsterna från dessa arbetsinsatser.

Inkomsterna har också ökat för de sysselsatta, men inte jämt över alla inkomstgrupper. Även om Sverige fortfarande har en jämnare inkomstfördelning än andra länder har inkomstskillnaderna blivit större. Såsom noterats i olika sammanhang och för olika länder har de lägre inkomstgruppernas utveckling varit sämre än utvecklingen för personer med höga och de högsta inkomsterna. Så även i Sverige och Sveriges regioner. Det behöver inte alltid vara ett problem utan kan vara ett tecken på ett dynamiskt näringsliv som ger god avkastning i form av höga löner på kort sikt. I ett längre perspektiv borde skillnaderna dock minska eftersom arbetskraften överförs till mer produktiva delar av ekonomin.

Anmärkningsvärt är emellertid att skillnader i disponibla inkomster mellan olika delar av landet ökar stadigt. Ökande inkomstklyftor kan tänkas bidra till spänningar i landet. En förklaring är en relativ förändring nedåt för personer med lägre inkomster och förbättring uppåt för personer med större andel inkomster från kapital. Landsbygdskommuner har drabbats i större utsträckning av denna utveckling, men även i storstadsregioner finns kommuner med höga andelar med låga inkomster. I antal personer räknat samlas också majoriteten av individer i dessa delar av landet.

3 Ekonomisk tillväxt i Sverige och Sveriges regioner

3.1 Internationell tillväxt och det regionala dilemmat

Sverige har haft en mycket god ekonomisk tillväxt de senaste åren. Under en tioårsperiod har BNP-tillväxten legat kring, i genomsnitt, 3 procent per år vilket är betydligt bättre än för EU- eller OECD-länderna i genomsnitt. Prognoser för de kommande åren visar också att tillväxttakten håller i sig. Mycket tack vare att den ekonomiska utvecklingen har förbättrats i många länder vilket gynnar svensk export.[4] Sveriges goda ekonomiska läge underlättar för viktiga investeringar för att möta kommande utmaningar såsom en allt mer globaliserad och digitaliserad ekonomi.

Men, även om BNP-tillväxten har varit högre i Sverige än i många andra länder sedan finanskrisen år 2008, har det inte resulterat i motsvarande ökning i materiellt välstånd. Detta eftersom befolkningstillväxten samtidigt har varit högre i Sverige. Jämfört med många andra länder har Sverige således en relativt svag BNP-tillväxt relativt befolkningen.

Detta är vanligt för rika länder. Sverige skiljer sig således relativt lite från tillväxten i länder såsom Japan, Danmark, Belgien eller Österrike. Det har rentav konstaterats att länders BNP per capita alltmer liknar varandra. Som framkommer i Figur 3 har skillnaderna mellan olika OECD-länder konvergerat relativt snabbt under perioden 2001 till 2009. Den positiva trenden fortsätter även därefter om än i en långsammare takt. Anmärkningsvärt är att regionala skillnader inom länder inte minskar alls. Beräkningar på en regionnivå som motsvarar indelningen i riksområden i Sverige visar snarare att skillnaderna har ökat. En förklaring är att tillväxten i Sveriges och andra länders storstadsregioner har ökat i betydelse relativt länders samlade ekonomi. [5] Avståndet mellan de resterande regionerna och storstadsregioner fortsätter därmed att öka. I Figur 3 visas också utvecklingen bland Sveriges län. Kurvan har ett stigande förlopp som uttrycker ökande skillnader mellan länen. På så sätt uttrycks det regionala dilemmat i ett nötskal – vare sig politiken eller ekonomiska processer inom länderna förmår sprida tillväxten och välfärden tillräckligt bra, vilket skapar obalanser mellan olika landsdelar inte minst gentemot stadsregioner. Detta är något vi återkommer till genomgående i hela rapporten utifrån olika perspektiv.

Som ett komplement till detta visas också bruttoregionalproduktens nivå per capita och dess förändring för samtliga län var för sig i Figur 4. Den högsta bruttoregionalprodukten per capita hittas i Stockholms län och den är mer än 170000 kronor högre än nivån i näst högsta län, Västra Götaland. BRP per capita är lägst i Södermanland. Intressant är att tillväxten per capita i Jämtlands län och i Västerbottens län är högre än förändringen av riksgenomsnittet för perioden 2007–2016. Den absolut högsta tillväxten i BRP per capita hittas dock i Uppsala län. En viktig förklaring till storstadslänens lägre tillväxt är den stora befolkningstillväxten och invandringen på senare år. Ser man enbart på BRP-tillväxten i Stockholms län är den genomsnittliga årliga förändringen under samma period 4,3 procent. Fortfarande är dock förändringen störst i Uppsala län.

Figur 1 Bruttonationalprodukt 2006 - 2019 (prognos 2018–2019) Källa: OECD

Kurvdiagram: Bruttonationalprodukt

Figur 2 Bruttonationalprodukt per capita år 2016 och genomsnittlig årlig procentuell förändring 2006 – 2016 Källa: OECD, (Anmärkning CHE =Schweiz)

Stapeldiagram: Bruttonationalprodukt

Figur 3 BNP-skillnader mellan länder och genomsnittliga BRP-skillnader mellan regioner inom länder (variationskoefficient) 2001 – 2016, OECD-länder, urval. Källa: OECD [6]

Kurvdiagram: BNP-skillander

Figur 4 Bruttoregionalprodukt per capita och genomsnittlig årlig procentuell förändring 2006–2016, län Källa: SCB, regionalräkenskaper

Stapeldiagram: Bruttoregionalprodukt

3.2 Regional tillväxt – företag skapar tillväxt i regioner

Att beskriva tillväxt i relation till befolkning eller sysselsatta är relevant för att belysa befolkningens genomsnittliga materiella välfärd eller produktionsförmåga. Vi kommer längre fram i rapporten att fördjupa oss i dessa regionala tillväxtdimensioner. Med en utveckling i länder och regioner som innebär en ökande befolkning och därmed ökande behov av sysselsättning behövs en ekonomi som växer i absoluta tal. En växande ekonomi skapar förutsättningar för fler företag inom ett bredare spektrum av branscher som utökar utbudet av tjänster och varor.

Undersöks tillväxten på en högre regional upplösning än län, det vill säga FA-region eller kommun, är det svårt att tillämpa bruttoregionalprodukten. Istället används lönesumma som en tillväxtindikator. Lönesumma genereras utifrån de sysselsattas bruttolöner som i regel kan tillhandahållas betydligt snabbare och på en mer detaljerad geografi än andra tillväxtmått. Nackdelen med att nyttja lönesumman är att måttet inte omfattar verksamhetens vinster. På nationell nivå utgör lönesumman inklusive sociala avgifter lite mindre än två tredjedelar av BNP. Resten utgörs av driftöverskott och kapitalförslitning. Löne- och kapitalandelen varierar kraftigt mellan olika regioner. Kapitalandelen är högre i regioner med en stor andel kapitalintensiva verksamheter, såsom massa- eller stålindustrin, som genererar stora förädlingsvärden med relativt sett få sysselsatta. [7] Det är inte alldeles enkelt att fördela företags och sektorers förädlingsvärden regionalt och det är därför vi har valt att nöja oss med lönesumman som en indikator på regional produktion och tillväxt.[8]

Inledningsvis kan slås fast att den genomsnittliga årliga lönesummetillväxten för hela riket låg på 2,7 procent under perioden 2007 till 2016. Genomsnittet bland de 60 FA-regionerna är dock med 1,8 procent betydligt lägre. Enbart 9 FA-regioner ligger över rikets genomsnittsvärde. Dessa är de tre storstads-FA-regionerna, FA-regioner med större städer som Umeå, Borlänge-Falun, Linköping-Norrköping, Halmstad, malmfältets FA-regioner Kiruna och Gällivare samt FA-regionen Älmhult (Figur 5). Störst är lönesummetillväxten i Stockholms FA-region. Utifrån ett nationellt perspektiv är det naturligtvis ingen nackdel att just regioner med många invånare och en stor andel av ekonomin presterar bra, men samtidigt medför utvecklingen att skillnaderna mellan regioner fortsätter att öka.

I befolkningsmässigt mindre FA-regioner är tillväxten ofta avsevärt lägre. I 7 FA-regioner var den genomsnittliga årliga lönesummetillväxten till och med lägre än 1 procent. Svagast var utvecklingen i FA-regionerna Sollefteå, Vilhelmina och Överkalix. Ingen FA-region visar dock på en negativ lönesummetillväxt.

Bilden kan kompletteras genom att visa lönesummeförändringen per capita för regiontyper. I Figur 6 redovisas både lönesumma totalt och lönesumma per capita. Även här framkommer storstadsregionernas dominans när det gäller tillväxt i lönesumma. Viktigt att hålla fast vid är att den genomsnittliga välfärden uttryckt som lönesumma per capita inte ökar lika snabbt i tillväxtregionerna. Här är mönstret så att gruppen avlägsna och mycket avlägsna landsbygdsregioner har en bättre utveckling. Den underliggande befolkningsutvecklingen med stora tillskott i storstäder och städer samt en befolkningsminskning i perifera regioner kan vara en del av förklaringen till denna utveckling.

Figur 5 Genomsnittlig årlig procentuell lönesummetillväxt 2006–2016 och antal sysselsatta år 2006, FA-regioner

Punktdiagram: lönesummetillväxt

Figur 6 Genomsnittlig årlig procentuell lönesummetillväxt totalt och per capita 2006–2016, regiontyper

Stapeldiagram: lönesummetillväxt

Figur 7 Genomsnittlig årlig procentuell lönesummetillväxt 2006–2016 inom företag, FA-regioner

Sverigekarta: lönesummetillväxt

Figur 8 Företagssektorns andel av lönesummetillväxten 2006–2016, procent, FA-regioner

Punktdiagram: lönesummetillväxt

Källa: samtliga SCB

I ett tillväxtperspektiv är det särskilt relevant att se på företagssektorns bidrag till regionernas tillväxt. Hittills har hela lönesummans förändring belysts. Genom att beräkna företagssektors andel av hela lönesummetillväxten får vi en bild av näringslivets bidrag till de regionala skillnaderna i tillväxt.

Först illustreras dock i Figur 7 den genomsnittliga årliga förändringen i företagens lönesumma för respektive FA-region. Sammanlagd för riket har företagen en lönesummetillväxt på 2,7 procent.

Den högsta tillväxten hittas i FA-regionen Gällivare med 4,1 procent, följd av FA-regionerna Kiruna och Älmhult. Storstads-FA-regioner, främst Stockholm, har samtliga en mycket god tillväxt. Sammanlagt står storstadsregionerna för inte mindre än 72 procent av den totala tillväxten i företag. Tillväxten är lägst i FA-regionerna Jokkmokk och Överkalix samt Ljusdal. FA-regionen Karlskoga har till och med en negativ lönesummeutveckling för företag under denna period. En samlad bild av samtliga FA-regioner ges i kartan nedan (Figur 7).

I Figur 8 sammanfattas den inledande frågan om företagens och näringslivets betydelse för lönesummetillväxten i FA-regionerna. Totalt sett kommer ungefär tre fjärdedelar av lönesummetillväxten från den privata sektorn. Det är dock mindre än en fjärdedel av FA-regionerna som ligger över denna nivå. I FA-regionerna Sollefteå, Vansbro, Bollnäs eller malmfältsregionen kommer nästan hela lönesummetillväxten från företag. En företagsdriven tillväxt utmärker också storstads-FA-regionerna Stockholm och Göteborg. Men fenomenet framkommer också i flera mindre landsbygds-FA-regioner såsom Vimmerby och Åsele.

Andra FA-regioner har snarare den offentliga sektor som drivkraft i lönesumme-utvecklingen. Hit räknas FA-regionerna Östersund och Karlstad. I många fall är en relativt svag tillväxt i företagssektorn också ett resultat av enskilda händelser såsom företagsnedläggningar, konjunktureffekter i dominerande branscher mm och är därmed förmodligen av mer temporär natur. En expanderande offentlig sektor kan i vissa fall också ses som ett tecken på ett ökande beroende av omfördelning snarare än ett tecken på sin egen växtkraft.

4 Företag och företagandet i olika delar av landet

Det finns enligt företagsregistret cirka 1,2 miljoner företag, myndigheter och organisationer i Sverige. Samtliga har ett syfte och en roll i den samlade ekonomin, men i ett tillväxtperspektiv är det ofta nödvändigt att särskilja olika typer av aktörer, verksamheter och sektorer. Detta eftersom möjligheten att agera på marknader är olika för olika aktörer. Offentliga verksamheter ska exempelvis agera utifrån ett medborgarperspektiv medan företag oftast har vinstintressen. De ekonomiska målen, funktionerna och beteendet i den offentliga förvaltningen skiljer sig således från företagens. Om vi räknar bort offentliga verksamheter så återstår cirka 1,1 miljoner företag.

Samtliga företag ger visserligen uttryck för någon form av entreprenöriell handling, men alla företag har inte någon större ekonomisk betydelse. Företag som inte är aktiva liksom verksamheter som ses som bisyssla och hobbyföretag har därför plockats bort. Om vi dessutom ställer kravet att varje företag ska ha minst en person sysselsatt[9] och att det också finns ett arbetsställe så återstår 538 000 företag och 583000 arbetsställen kvar som utgångspunkt för beräkningar och analyser i rapporten.[10]

Företagen och arbetsställena är inte jämnt fördelade över landet. Den geografiska strukturen är ett resultat av en mängd olika faktorer som lett till företagens lokaliseringsbeslut. Nedan ges en kort beskrivning av företagen och arbetsställenas fördelning och struktur som utgångspunkt för senare analyser om faktorer som kan ha betydelse för företagens lokalisering och utveckling. Som tidigare används funktionella analysregioner (FA-regioner, sida 7) och stad-landtypologisering (sida 30) som den huvudsakliga territoriella förankringen i geografin.

4.1 Företagens geografi

I det stora hela står antalet företag i direkt relation till befolkningsunderlaget. Fler än hälften av samtliga 538000 företag finns i Sveriges storstadsregioner, det vill säga FA-regionerna Malmö (11 procent), Göteborg (11 procent) och Stockholm (31 procent).[11] Bara en bråkdel av den samlade företagsstocken återfinns i FA-regioner som präglas av landsbygd eller långa avstånd (Figur 9).

Nästan samtliga företag i Sverige (98,5 procent) har endast ett arbetsställe. Att ett företag har flera arbetsställen är således inte ofta förekommande. Var dessa ”filialer” är belägna ger en fingervisning på företagens geografiska arbetsorganisation. I Figur 10 visas skillnader uppdelat efter regiontyper. Det framgår att det är svårare för företag på landsbygden att etablera arbetsställen på en annan plats. Storstadsregioner tycks däremot ha fördelar av att sprida ut verksamheten i övriga delar av landet.

För att jämföra olika delar av landet med varandra relateras antalet företag till antalet invånare 15–74 år, vilka på ett ungefärligt sätt motsvarar befolkningen i arbetsför ålder. I Figur 11 illustreras återigen skillnader mellan regiontyper. Landsbygdsregioner har med värden på över 8 procent en betydligt högre andel företag än genomsnittet för riket.

Figur 9 Andel företag efter regiontyper, år 2016

Cirkeldiagram; andel företag

Figur 10 Företag med flera arbetsställen – andel filialer lokaliserade i samma kommun, län och annat län, år 2016

Stapeldiagram: arbetsställen

Figur 11 Antal företag per 100 invånare 15–74 år, regiontyper, år 2016

Stapeldiagram: företag per invånare

Figur 12 Antal företag per 100 invånare 15–74 år, FA-regioner, år 2016

Sverigekarta: antal företag

Källa: Samtliga SCB, egna beräkningar

Särskilt iögonfallande är situationen i regiontypen mycket avlägset belägna landsbygds-regioner. Där är frekvensen nästan 11 företag på 100 invånare. Anmärkningsvärt är också de stora skillnaderna inom regiontypen storstad. Både FA-regionerna Malmö och Göteborg har andelar under riksgenomsnittet medan FA-regionen Stockholm redovisar över riksgenomsnittet.

I Figur 12 presenteras ytterligare en strukturbild på företagens geografi, men på FA-regioner. Kartan bekräftar mönstret ovan att mindre, landsbygdsbetonade FA-regioner ofta har relativt sett fler företag än andra regiontyper. Relativt låga värden längs norrlandskusten, delar av mellersta Svealand samt Blekinge antyder vikten av en annan aspekt av Sveriges produktionssystem – nämligen företagens möjlighet till specialisering och stordrift. Detta har fått sitt uttryck i många framgångsrika storindustrier som under många decennier har präglat olika orter i dessa delar av landet.

4.2 Olika förutsättningar att organisera verksamheter – företagens storlek i olika regioner

Av de 538 000 företagen har knappt 300 000 en eller flera anställda. Sveriges företags-struktur brukar jämföras med ett timglas[12], med många anställda i de minsta och största företagen. Sveriges drygt 1000 företag med fler än 250 anställda sysselsätter knappt en miljon människor. Detta kan jämföras med drygt 634 000 anställda i småföretag med mellan en och nio anställda. Räknas också cirka 240 000 enmansföretag med i denna kalkyl är den största och den minsta gruppen företag ungefär jämnstora när det gäller antalet sysselsatta.

Det är emellertid svårare att lägga ett strikt företagsperspektiv på en regional indelning. Företag har ibland flera arbetsställen som komplicerar en regional redovisning och analys för hela organisationer. I regionalekonomiska undersökningar används därför arbetsställen som organisationsenhet för att säkerställa en koppling till den regionala arbetsmarknaden och arbetskraften. Som vi nämnde ovan motsvarar ett företag i de allra flesta fall ett arbetsställe. Det är således inget större fel att använda dessa två begrepp synonymt, åtminstone när det gäller övergripande regionala beskrivningar. Det totala antalet arbetsställen i den privata sektorn är 583000 enligt tillgänglig statistik från SCB.

Arbetsställena kan grupperas efter antalet sysselsatta i storleksklasserna enmans-, mikro-, små-, medelstora och stora arbetsställen, vilket motsvarar 1, 2 till 9, 10 till 49, 50 till 249 samt 250 och fler sysselsatta i respektive grupp. Eftersom stora företag mer frekvent har flera arbetsställen är fördelningen mellan grupperna jämnare jämfört med företag. Enmansarbetsställen är den dominerade organisationsformen med en andel på 60 procent av samtliga arbetsställen. På andra sidan spektrumet utgör stora arbetsställen endast drygt en promille av det totala antalet arbetsställen. De stora arbetsställena sysselsätter dock inte mindre än 15 procent av de sysselsatta i den privata sektorn. Sysselsättningsmässigt är dominansen av de mindre arbetsställena heller inte lika stor, men sammanlagt utgör de tre minsta kategorierna en tydlig majoritet (Figur 14).

Olika typer av regioner har varierande förutsättningar för att erbjuda en miljö för storskalig verksamhet. Ett större befolkningsunderlag underlättar möjligheten att organisera produktionen av tjänster och varor i större enheter. Det är därför föga överraskande att vissa delar av Sverige har mycket få större arbetsställen.

Figur 13 Fördelning av arbetsställen efter storleksklasser, år 2016

Cirkeldiagram: arbetsställen

Figur 14 Fördelning av sysselsatta vid arbetsställen i storleksklasser, år 2016

Cirekldiagram: sysselsatta

Figur 15 Fördelning av arbetsställen efter storleksklasser och regiontyper, år 2016

Stapeldiagram: arbetsställen

Figur 16 Fördelning av sysselsatta vid arbetsställen i storleksklasser efter regiontyper, år 2016

Stapeldiagram: sysselsatta

Källa: SCB, bearbetning Tillväxtverket. Anmärkning: arbetsställen grupperas efter antalet anställda i enmans (1), mikro (2-9), små (10-49), medel (50-249) och stora arbetsställen (250 och fler sysselsatta)

Stora arbetsställen finns i högre utsträckning i regiontypen storstad och täta regioner. Här ingår även FA-regioner som skulle kunna kallas för bruksorter såsom Ludvika, Oskarshamn och Karlskoga-regionen, samtliga med en andel sysselsatta i storföretag på över 30 procent.

Även jämfört med andra europeiska länder har Sverige relativt många sysselsatta i mindre företag, med en tydlig dominans i storleksgruppen 10 till 249 anställda. Enbart Schweiz har ett mönster som liknar Sverige.[13] I landsbygdsregioner är andelen större arbetsställen färre. Detta avspeglas framför allt i regiontypen mycket avlägsna landsbygdsregioner, som i stort sammanfaller med de inre delarna av Norrland, där enmans- och mikroarbetsställena dominerar. Ett mindre befolkningsunderlag och en avsaknad av en industriell produktionstradition (förutom gruvnäringen) är en del av förklaringen.

4.3 Storlek och branscher – ett resultat av specifika förutsättningar

Det är naturligtvis inte enbart territoriella förutsättningar som påverkar en viss struktur och storlek på arbetsställen. I många fall kräver produktionsprocessen i sig en bestämd skala. Gruvnäringen, stålindustrin eller vissa företagstjänster är exempel på näringar där relativt många människor är sysselsatta vid enskilda arbetsställen. Med början i Figur 17 sammanfattas detta utifrån ett antal näringsgrupper. Enmans- och mikroföretag, dvs arbetsställen med 1 respektive 2–9 sysselsatta, är de dominerande organisationsstorlekarna i fyra av 15 näringsgrupper: energi- och miljö, handel, hotell- och restaurang samt kredit- och försäkringsbolag.

Areella näringar som jordbruk, skog och fiske samt personliga tjänster har en mycket stor andel arbetsställen med bara en sysselsatt. Inom näringsgruppen jordbruk, skog och fiske är det bara 10 procent av arbetsställena som är större än ett enmansarbetsställe. Ett företag med många anställda kan, som exempelvis ofta är fallet inom handeln, fördela dessa bland många mindre arbetsställen. De riktigt stora arbetsställena är relativt få, knappt 800 arbetsställen i Sverige har 250 eller flera sysselsatta. 36 procent av dessa arbetsställen finns inom näringsgruppen tillverkning och utvinning.

Storleken medför att företagen och arbetsställena blir speciella i många avseenden. Eftersom stora företag och arbetsställen ofta är inriktade på internationella marknader blir inte minst företag och arbetsställen inom tillverkning och utvinning viktiga noder i det nationella produktionssystemet. Förskjutningen mot en högre tjänsteandel i näringslivet medför en strukturförändring. Näringslivets förändring och dynamik behandlas senare i rapporten. Här ska enbart understrykas att det finns strukturella skillnader mellan olika delar av landet på så sätt att näringar inriktade på tjänster i mycket högre utsträckning finns i städer än i andra regiontyper.

Tillverkning och utvinning har flest sysselsatta i regiontypen täta regioner. Det är dock viktigt att notera att inom alla regiontyper är det inom tillverkning och utvinning som de stora arbetsställena dominerar. Även storstäder har, trots en snabb strukturförändring mot en tjänsteinriktad ekonomi, kvar ett betydande antal sysselsatta i denna del av näringslivet.

Figur 17 Arbetsställen fördelade efter storleksklasser, år 2016

Stapeldiagram: arbetsställen

Figur 18 Sysselsatta vid arbetsställen fördelade efter storleksklasser, år 2016

Stapeldiagram: sysselsatta

Figur 19 Sysselsatta vid arbetsställen inom näringsgruppen tillverknings – och utvinningsindustrin, efter regiontyper, år 2016

Stapeldiagram: sysselsatta

Figur 20 Sysselsatta vid arbetsställen inom näringsgruppen företagsnära tjänster (kreditinstitut, försäkringsbolag, fastighetsbolag, företagstjänster), efter regiontyper

Stapeldiagram: sysselsatta

Källa: SCB, egna beräkningar

Det bör dock nämnas att den beskrivna fördelningen av arbetsställen och sysselsatta i företagsnära näringar och tillverkning endast ger en grov lägesbild. I själva verket är det ganska svårt att placera en viss produktion i en speciell bransch eller att avgöra om verksamheten ska räknas som varu- eller tjänsteproduktion. Just stora företag har för det mesta verksamheter i olika näringsgrenar som gör det svårt att belysa näringslivsdynamiken utifrån ett organisationsperspektiv. I kapitel 6 presenterar vi mer kring näringslivets dynamik.

4.4 Internationella företag i Sverige – noder i ett globalt näringsliv

Det finns starka band inom det nationella produktionssystemet som bygger på en mängd olika relationer som utvecklats över en lång tid, bland annat utifrån en gemensam kunskapsbas liksom gemensamt transportsystem, språk och regelverk. Denna utveckling har underlättat företagens specialisering och arbetsdelning. De senaste två decennierna har de nationella gränserna tunnats ut med konsekvensen att olika länders produktionssystem i allt högre utsträckning har integrerats globalt. Resultatet är en global sammanflätning av olika länders näringsliv. Det är dock inte bara produktionssystemen som har expanderat internationellt. Även ägandet och den direkta kontrollen av verksamheter har ökat i geografisk spridning.[14] Företag har utvecklats till allt mer komplexa former utifrån ett lokaliseringsperspektiv. Till exempel kan företag ingå i internationella koncerner som ofta har flera länder som sin hemvist.

Under 2016 fanns det 14 100 utländska företag i Sverige. Sedan början av 1980-talet har deras betydelse räknat i antalet sysselsatta femfaldigats. Antalet anställda i utländskt ägda företag har dock varit relativt stabilt de senaste åren och låg år 2016 på 633 000 personer. Betydelsen av det utländska ägandet relativt hela näringslivets sysselsatta har dock minskat något till 20,8 procent år 2016.

6 av 10 utländskägda företag i Sverige har sitt ägandeland i den Europeiska Unionen, närmare bestämt i Västeuropa, med Tyskland, Danmark, Storbritannien och Luxemburg i spetsen. Företag med hemvist i länder i Asien har, trots en växande global betydelse utifrån ett ägarperspektiv, ännu ingen större betydelse inom Sveriges näringsliv. Kina har genomfört, oaktat den stora mediala uppmärksamheten, relativt få investeringar i Sverige. Andelen kinesiskt ägda företag var år 2016 enbart 0,6 procent och 3 procent räknat till antalet sysselsatta. Men, jämfört med år 2000 har antalet sysselsatta i kinesiskt ägda företag ändå mångdubblats från 27 till 18800.[15]

Utlandsägandet i ett regionalt perspektiv

Knappt var femte sysselsatt i näringslivet är numera sysselsatt på ett utlandsägt arbetsställe. Investeringar i Sverige sammanhörande med utlandsägandet har en territoriell dimension och skillnaderna mellan olika delar av landet är ansenliga. Det utländska ägandet koncentreras till storstadsregioner; 62 procent av samtliga utländska arbetsställen finns i en av de tre storstads FA-regionerna. Stockholmsregionen har med 36 procent av arbetsställena en större andel än Malmö (14 procent) och Göteborgs FA-regioner (12 procent) tillsammans. Jämfört med näringslivets samtliga arbetsställen är fördelningen av utlandsägda arbetsställen alltså mindre jämt fördelade över olika regiontyper. Antalet sysselsatta i utlandsägda arbetsställen tycks samvariera med folkmängden i regionen (Figur 21).

Figur 21 Andel utlandsägda arbetsställen samt andel sysselsatta i utlandsägda arbetsställen av samtliga i näringslivet totalt, år 2016, efter regiontyper Källa: Tillväxtanalys

Stapeldiagram: arbetsställen

Figur 22 Andel sysselsatta i utlandsägda arbetsställen av samtliga i näringslivet totalt, år 2016, FA-regioner Källa: Tillväxtanalys

Sverigekarta: sysselsatta

Figur 23 Andel operativa företagsledare av befolkningen 20–64 år, år 2014 Källa: SCB

Sverigekarta: företagsledare

Figur 24 Andel kvinnor av samtliga operativa företagsledare, år 2014, procent Källa: SCB

Sverigekarta: andel kvinnor

Det är dock viktigt att nämna att det även för andra regiontyper än storstadsregioner framträder betydande andelar arbetsställen och sysselsatta i företag med utländskt ägande. Minst är andelarna i landsbygdsregioner. I Figur 22 redovisas andelen sysselsatta i utlandsägda arbetsställen för FA-regioner och det framkommer en tydlig tudelning mellan den norra och sydliga delen av landet. Med undantag för några FA-regioner är andelen sysselsatta i utlandsägda verksamheter låg.

Bilden bör kompletteras med att på samma sätt som utlandsägda koncerner äger svenska företag äger även svenska koncerner företag i utlandet. Sammanlagt sysselsätts 561 000 personer i Sverige i svenska företag med ett dotterbolag i utlandet. Det kan också noteras att sysselsättningstillväxten i den utländska delen sammanlagt är mycket större än i den inhemska delen – totalt sysselsätter svenska koncerner 1,4 miljoner personer i utlandet. Tidigare beräkningar har visat att geografin av svenska företag med dotterbolag och utlandsägda företag i Sverige liknar varandra. Vi har tyvärr inga regionaliserade uppgifter om dessa företag.

4.5 Företagaren – operativa företagsledare

Det finns anledning att komplettera bilden av företag och arbetsställen med fakta om kvinnor och män som leder dessa företag. Det har tidigare varit svårt att återge en rättvis bild av antalet företagsledare och den regionala fördelningen av sådana individer. Statistiken om operativa företagsledare ger emellertid en mer heltäckande bild av entreprenörskap eftersom den tar hänsyn till olika former av ledarskap i ett företag.[16] Utifrån ett sådant underlag kan vi, med viss försiktighet, göra kopplingar till begrepp som företagare, entreprenörskap och entreprenörskapsmiljöer. Begreppen tillräknas stor betydelse i beskrivningen av förnyelsen i ekonomin och samhället,[17] inte minst eftersom det anses att innovationer inte uppstår utan entreprenöriellt beteende i någon mening.

De indikatorer som används här ger bara en fingervisning om övergripande kvantitativa skillnader och säger således lite om kvaliteten på företagande och entreprenörskap eller på den regionala och lokala entreprenörskapsmiljön.[18] Geografiska skillnader i företagande kan dock användas som utgångspunkt för en vidare argumentation kring dessa aspekter. Såsom tidigare i detta kapitel har vi för avsikt att spegla den FA-regionala situationen och dess eventuella koppling till geografiska skillnader mellan dessa regioner.

Det har länge funnits en bild av företagande som något som är mer utpräglat i vissa delar av landet. Gnosjöområdet är ett känt exempel på hur entreprenörskap och företagande kan fungera som drivkraft i en regional ekonomi. Entreprenörskap och företagande har dock betydelse i samtliga delar av landet som indikatorerna nedan visar.

Totalt finns 540 000 individer med i statistiken om företagsledare. I relation till befolkningen i åldersintervallet 20–64 år motsvarar detta en intensitet på knappt 10 företagsledare per 100 invånare. Norra inlandsregioner samt FA-region Gotland har högre andelar, över 12 procent. Av storstadsregionerna har FA-region Stockholm högst intensitet på 10,4 procent medan FA-regionerna Malmö (9,4 procent) och Göteborg (8,9) ligger något lägre. I andra, mer industriellt betonade FA-regioner är andelen operativa företagsledare lägre då företagen är färre och större. Underliggande näringslivsstrukturer kan således förklara en del av mönstret. FA-regioner med många små företag har också många företagsledare. I stora dela av landet påverkas företagandets former av långa avstånd och befolkningsgleshet vilket många gånger begränsar möjligheten till stordrift och arbetsdelning.

Kvinnor och män som företagsledare

Det finns betydligt fler män än kvinnor registrerade som företagsledare, närmare bestämt 380000 män och 157000 kvinnor. Att det finns en stor obalans mellan könen tycks också vara det dominerande mönstret internationellt.[19] Men det finns också en stor regional variation. FA-regionerna Stockholm och Mora har med 31,5 procent den högsta andelen kvinnor. Lägst andel har FA-region Överkalix med 22,7 procent. Det finns dock inget underliggande geografiskt mönster som ger en förklaring till den varierande andelen kvinnor som leder företag även om skillnader i upphandling av privata tjänster inom vård och omsorg kan vara en sådan faktor.

Intressant är att könsobalansen är något lägre för företagsledare födda i utlandet. Detta gäller särskilt för regioner utanför storstäderna. I regiontypen mycket avlägset belägna landsbygdsregioner är kvoten mellan företagsledande män och kvinnor 1,5 för utrikes födda och 2,7 för inrikes födda företagsledare. Det kan finnas många förklaringar till detta. Exempelvis visar forskning att thailändska kvinnor, som migrerat till Sverige, ofta knyter ihop den thailändska och svenska landsbygden genom sitt företagande.[20] Annan forskning menar att en växande andel äldre med utländsk bakgrund ger ökande möjligheter även för utrikesfödda kvinnor att etablera sig som företagare inom exempelvis vårdsektorn.[21]

Det finns studier som visar på en stor andel ”dolda” företagare i Sverige. Detta beror på att kvinnor i högre utsträckning kombinerar anställning med företagande och även fungerar som medhjälpare i ett företag som tillhör en familjemedlem, därmed underskattas företagandet bland kvinnor i statistiken.[22] Olika regionala miljöer har förmodligen specifika förutsättningar och möjligheter att främja företagande och inte minst kvinnors företagande. För att förstå vad dessa förutsättningar består av skulle det behövas djupgående analyser.

5 Regionala miljöer för företagens utveckling

I detta kapitel belyser vi olika förutsättningar för företagande i ett regionalt perspektiv. Forskningen har länge, utifrån olika perspektiv och angreppssätt, letat efter förklaringar på vilket sätt olika regioners och platsers tillgångar påverkar företagens och regioners utveckling på sikt. En återkommande fråga är varför regioner och platser med tillsynes likartade ekonomiska, sociala och miljömässiga förutsättningar utvecklas olika. [23]

Det har visat sig att platsers, städers och regioners framgångar hänger tätt ihop med unika förutsättningar som inte lätt kan kopieras. Det är heller inte endast en faktor som är avgörande utan snarare en kombination av många olika gynnsamma omständigheter som gör att vissa företag och regioner är framgångsrika och andra inte.[24],[25]

I detta kapitel söker vi inte efter det unika i regioner utan fokuserar på grundläggande och mer generella förutsättningar för företagen och näringslivet. Det regionala arbetskraftsutbudet och företagens möjlighet till kompetensförsörjning är något vi lyfter här. Vi redovisar också andra förutsättningar som är relaterade till den fysiska miljön såsom tillgång på infrastruktur och service. Sammantaget handlar det om en beskrivning av attraktiva miljöer och tillgänglighet, vilket också är en prioritering i regeringens strategi för hållbar regional tillväxt och attraktionskraft 2015–2020.

Vi börjar med en övergripande beskrivning av befolkningens fördelning och koncentration. Befolkningsstorlek, täthet, avstånd och gleshet är kännetecken för platser och regioner som leder våra tankar till specifika roller och problembilder såsom storstädernas trängsel och tillväxt eller landsbygdens avfolkning samt de olika stödbehov dessa förutsättningar skapar. Många vet att situationen är mer mångfacetterad än så. Men, samtidigt är de nämnda företeelserna en biprodukt av strukturskapande processer såsom urbanisering och demografiska förändringar som en åldrande befolkning. Samtliga har dock både på kort och långt sikt stor betydelse för hur företag kan fungera i olika delar av landet.

5.1 Företag ska kunna lyckas i både glesa och täta miljöer

Befolkningsstorlek och befolkningsfördelning kan ses som grundläggande förutsättningar för ekonomin och samhället. Detta blir särskilt tydligt i ett till ytan stort land som Sverige med en mycket ojämn befolkningsfördelning, präglad av några få stora städer och stora ytor med relativt gles befolkning. Trots ständiga befolkningsförändringar och omflyttningar är de underliggande bebyggelsestrukturerna relativt stabila över tid.[26] Det befintliga ortssystemet har i stort sett behållit sin form åtminstone sedan den senaste kommunala strukturreformen på 1970-talet, men olika orters funktion och roll förändras med tiden.[27] Koncentrationen av myndighets- och företagstjänster till större orter kan ses som exempel på detta. En fortsatt digitalisering kommer förmodligen driva på utvecklingen ytterligare även om det görs ansträngningar att motverka detta, inte minst inom den statliga sektorn.

Befolkningsstorlek och avstånd är också uttryck för varierande grundförutsättningar för samhällsutveckling, företag och näringsliv. Storlek ger bland annat täthet och en kritisk massa av aktiviteter, vilket leder till lägre transport- och kontaktkostnader vilket gynnar företag – åtminstone upp till en viss storlek på orten. På så sätt kan territoriella skillnader som bosättningsstruktur och tillgänglighet också användas för att jämföra olika regioner och platser. Inom ett politikområde där mätbarhet och resultat blir allt viktigare är det emellertid nödvändigt med en mer genomtänkt avgränsning och indelning av regioner. I faktarutan nedan redovisas en indelning som rekommenderas för uppföljning av socioekonomiska förändringar i olika delar av Sverige. Tillsammans med funktionella analysregioner (sid 7) som en avgränsning av regioner utifrån ett ekonomiskt samband, har indelningen visat sig vara användbar för övergripande socioekonomiska jämförelser och analyser i Sverige och internationellt.[28]

Sveriges indelning i stad och land

Tillväxtverket använder en regiontypsindelning av kommuner och FA-regioner som har tagits fram för att underlätta jämförbarheten mellan olika undersökningar och analyser. Indelningen bygger vidare på ett arbete av Eurostat och OECD med syfte att skapa jämförbara regioner internationellt. Olika antaganden och beräkningsmetoder finns beskrivna i Tillväxtanalys rapport Bättre statistik för bättre regional- och landsbygdspolitik.26

Genom att beräkna andelen av befolkningen som bor i tätortsområden (angränsande kilometerrutor större än 5 000 invånare utifrån SCB:s högupplösta geostatistik) i en kommun eller FA-region samt motsvarande andel av befolkningen som bor närmare än 45 minuter till en stad, större än 50000 invånare, skapas typer av kommuner, FA-regioner och län (Eurostat) med jämförbara territoriella egenskaper. Eftersom indelningen utgår från entydigt avgränsade områden inom kommun eller FA-region finns möjlighet att använda indelningen också för att belysa inomregionala skillnader bortom administrativa gränser.

Indelningen har en hierarkisk uppbyggnad som gör det möjlig att välja en grövre indelning på tre typer (storstads-, täta- samt landsbygdsregioner/kommuner) eller en mer differentierad indelning på sex territoriella typer. I den senare varianten kompletteras indelning med en dimension om närhet till en större stad.

Figur: avgränsning urbana och rurala områden (siffra anger FA-region, se sid 7)

Sverigekarta: områden

5.2 Täthet underlättar för företagens tillväxt

Stadsmiljöers tillväxtförmåga har på ett eller annat sätt verifierats utifrån olika forskningsinriktningar med olika teoretiska utgångspunkter.[29] Geografisk koncentration av befolkning och företag har således blivit något av en självklar utgångspunkt för att reda ut ekonomins och näringslivets underliggande förändringsmekanismer. Forskare har på många olika sätt visat att när människor och ekonomiska aktiviteter koncentreras uppstår (agglomerations-) fördelar som bidrar till en positiv ekonomisk utveckling och tillväxt.[30] Företag kan dra nytta av att det finns ett större utbud av arbetskraft som matchar verksamheters kompetensbehov. Koncentration innebär också närhet vilket ger ökade möjligheter att dela på infrastruktur såsom utbildningar, testlabb och specifika företagstjänster. Det lönar sig alltså för företag att ha nära till varandra också för att det leder till ett större utbyte av information och kunskap mellan olika aktörer vilket bidrar till ett ömsesidigt lärande. Ofta fungerar sådana mekanismer bättre i stora städer där de leder till en större dynamik och mer positiva effekter på tillväxt än i mindre regioner. Storlek leder dock inte automatiskt till en positiv utveckling. Internationella jämförelser har visat på en stor variation när det gäller städers ekonomiska, sociala och miljömässiga utveckling över tid.

Beräkningar för Sverige visar att befolkningskoncentrationen mellan och inom olika regioner har ökat de senaste decennierna. Numera bor 50,2 procent av Sveriges befolkningen i en av storstads FA-regionerna och 41 procent bor i tätorter större 50 000 invånare. En sådan utveckling mot större andelar stadsboende har noterats för de flesta länder i världen och kan ses som ett tecken på en framskridande urbanisering.[31] Jämfört med andra OECD-länder har Sverige en relativt hög geografisk koncentration av befolkning och verksamheter till vissa delar av landet. Det är framför allt större länder med liknande strukturer som Kanada och Australien som har en än högre befolkningskoncentration (Figur 25).

I Figur 26 visas hur den geografiska befolkningskoncentrationen har förändrats sedan början av 1970-talet. Det har varit en kontinuerlig förändring mot en högre koncentration under hela perioden till en nivå på 52 procent för hela befolkning och 54 procent för den arbetsföra befolkningen. Resultaten kan tolkas på så sätt att det krävs en omfördelning av 52 respektive 54 procent av befolkningen mellan FA-regionerna för att uppnå samma folkmängd i samtliga FA-regioner. Även små relativa förändringar i den beräknade koncentrationen motsvarar således stora befolkningsobalanser i absoluta tal. Intressant är att stora samhällsförändringar, såsom 1990-talskrisen och utbyggnaden av utbildningsplatser, avspeglas i figuren.

Vidare har koncentrationen av befolkningen i arbetsför ålder 20 till 64 år ökat snabbare än befolkningen i sin helhet. Skillnaderna är relativt små, men som sagts tidigare, resulterar dessa i stora absoluta utfall regionalt, inte minst vad gäller den regionala fördelningen av den äldre befolkningen. Det finns lite som talar för att utvecklingen bryts framöver. Bedömningar på området utgår från att den regionala befolkningsutvecklingen i stort följer samma mönster som hittills, med en befolkningstillväxt framför allt i stadsregioner.[32]

Figur 25 Geografisk koncentration av befolkning totalt i olika OECD-länder, år 2015, på administrativa enheter motsvarande län Källa: OECD

Stapeldiagram: befolkning

Figur 26 Geografisk koncentration av befolkning totalt samt befolkning 20–64 år beräknad på FA-regioner, år 1970 till år 2016 Källa: SCB, egna beräkningar

Stapeldiagram: befolkning

Figur 27 Geografisk koncentration av befolkning inom FA-regioner, 2014, (beräknad på 10*10 km befolkningsrutor) Källa: SCB/Geodata Pipos, egna beräkningar

Sverigekarta: befolkning

Figur 28 Förändring av geografisk koncentration av befolkning inom FA-regioner, 2004–2014, procentenheter (beräknad på 10*10 km befolkningsrutor) Källa: SCB/Geodata Pipos, egna beräkningar Källa: SCB/Geodata Pipos, egna beräkningar

Sverigekarta: befolkning

Att ta tillvara fördelar av närhet kan dock även uppnås utanför storstadsmiljöer. Mindre städer kan exempelvis genom bra kommunikationer ”låna” funktioner med varandra och på så sätt växla upp sitt eget utbud av tjänster som kan gynna näringslivets utveckling.[33]

På mindre platser kan samlokaliseringsvinster åstadkommas genom en medveten planering av olika grundläggande servicefunktioner. Samma princip kan även tillämpas på företag, inte nödvändigtvis genom fysisk samlokalisering, men mycket väl genom att stärka relationerna mellan företagare och företagen. Samverkan mellan företag på landsbygden är också hög, men kan naturligtvis utvecklas ytterligare inte minst inom ramen för den tillväxtskapande samhällsplaneringen.[34]

5.3 Växande och krympande regioner

Städers ekonomiska framgångar avspeglas också i befolkningssiffror. De flesta metropoler i Europa och Nordamerika visar idag på en kraftig befolkningstillväxt. Så sker även i Sverige. I Figur 29 visas befolkningsutvecklingen i Sveriges 60 FA-regioner fördelat på regiontypstillhörighet. Det finns ett tydligt samband mellan befolkningsförändring och befolkningsstorlek i FA-regioner och befolkningsökningen är positivt kopplad till folkmängden i regionen. För mindre FA-regioner är sambandet det omvända och ju mindre en FA-region är desto större är förlusterna. 20 FA-regioner visar på en befolkningsminskning som tillsammans representerar 2,5 procent av Sveriges befolkning totalt.

Rent matematiskt ligger brytpunkten för en positiv självförstärkning vid en FA-regionstorlek på 40000 invånare beräknad på perioden 2006–2016. För att få en långsiktig positiv utveckling krävs dock ett befolkningsunderlag som är större än så. Det är först med en viss regionstorlek som företag attraheras till regionen i hopp om att hitta tillräckliga stordriftsfördelar. Eftersom ett växande antal företag utökar marknaden blir processen självförstärkande. Tidigare studier i Sverige visar att det behövs omkring 100 000 jobb i en funktionell region för att arbetsmarknadsstorleken i sig ska fungera som en självförstärkande tillväxtmotor.[35] Beräkningar på kommunnivå visar att självförstärkande effekter av storlek börjar komma i gång vid en storlek på cirka 25000 invånare.[36]

Samtliga regiontyper som har en större stad (enligt definitionen här minst 50000 invånare) har också en positiv befolkningstillväxt i analysen. Storstads-FA-regioner har samtliga haft en genomsnittlig årlig tillväxt på över 1 procent under det senaste decenniet. Störst är befolkningstillväxten i FA-regionen Stockholm. Samtliga mycket avlägsna landsbygdsregioner har däremot en negativ befolkningsförändring. I de övriga regiontyperna framkommer en blandning av FA-regioner med både minskande och ökande befolkningssiffror.

Figur 29 Årlig genomsnittlig befolkningsförändring i procent och folkmängden i FA-regioner, 2007–2017

Punktdiagram: befolkningsförändring

Figur 30 Befolkningsförändring 2007–2017, procent, FA-regioner

Sverigekarta: befolkningsförändring

Figur 31 Befolkningsförändring 2007–2017, procent, kommuner

Sverigekarta: befolkningsförändring

Källa: samtliga SCB

Ett stort befolkningsunderlag kan leda till självförstärkande tillväxtprocesser och befolkningsökning. Men bortsett från detta har befolkningsförändringar alltid också en mer direkt inverkan på företagen. Om antalet invånare växer så finns ett behov av nyinvesteringar som på ett eller annat sätt stimulerar den lokala ekonomin – åtminstone på kort sikt. I regioner med befolkningsminskning är investeringsklimatet ofta sämre och mer selektivt, inte minst vad gäller offentliga investeringar. Detta eftersom det kan antas att de fasta kostnader för samhällsservice ökar i samband med en krympande befolkning.

Under sådana premisser är det kanske närliggande att tänka sig befolkningstillväxt synonymt med ekonomiskt tillväxt. Men sambanden är ofta komplexare än så och den lokala eller regionala ekonomin kan må bra trots en befolkningsminskning.[37] Återigen finns tillräckligt med forskningsevidens som understryker att den regionala miljön är av stor betydelse även om det ofta i detalj är oklart hur olika mekanismer samspelar.

Det finns dock inte mycket som tyder på att befolkningstillväxt kan åstadkommas som ett direkt resultat av kommunala aktiviteter.[38] Även på den lokala beslutsnivån blir rollen snarare att nyttja de lokala förutsättningar som finns och kanalisera externa aktörer så att de tillsammans arbetar mot en gemensam tillväxtvision. Forskare rekommenderar lokala och regionala beslutsfattare att lägga mer kraft på att skapa bättre lösningar på samhällsfunktioner trots att platser krymper, se till exempel ovan angående samlokaliseringsvinster.[39]

5.4 Flyttningar som mått på lokal och regional attraktivitet

En stor del av befolkningsförändringen i regioner och på platser kan förklaras av flyttrörelser. I genomsnitt flyttar svenskar 11 gånger under en livstid. Alla dessa flyttbeslut innebär också ett val som påverkas av olika faktorer som naturligtvis förändras under olika perioder av livet. På så sätt kan olika platser vara mer eller mindre attraktiva för olika åldersgrupper av befolkningen. Eftersom olika åldersgrupper har tydliga preferenser för sitt boende kan flyttströmmar användas för att leta efter ledtrådar för att bedöma regionens eller platsens attraktivitet.[40] Viktigt i detta sammanhang är att platser eller regioner kan påverka sin attraktivitet som på sikt kan leda till en ökad inflyttning av människor och nya företag.

Den kraftiga invandringen på senare år har på många sätt tagit uppmärksamheten från de övriga flyttrörelserna mellan regioner och inom regioner. Inte mindre än 163 000 kvinnor och män har registrerats som asylsökande år 2016. Detta kan dock jämföras med drygt 500000 flytt-rörelser mellan kommuner eller 225000 förflyttningar över länsgränser samma år. Invandringen har skapat ett stort tryck på olika samhällsfunktioner, samtidigt som den stimulerat den lokala ekonomin genom en ökad efterfrågan på olika offentliga och privata tjänster. Invandringsöverskottet finns i samtliga delar av landet och har skapat en situation med nya utvecklingsmöjligheter även i de demografiskt mest utsatta delarna av landet.

Bilden bekräftas också i Figur 32 som sammanfattar de demografiska faktorerna utrikes flyttnetto, inrikes flyttnetto samt födelsenetto i olika regiontyper. Invandring utgör ett demografiskt tillskott i samtliga regiontyper.

Figur 32 Utrikes och inrikes flyttnetto samt födelsenetto per 100 invånare efter regiontyper, genomsnitt för perioden 2014–2016

Stapeldiagram: flyttnetto

Figur 33 Flytt över länsgräns efter ålder för inrikes och utrikes födda, år 2006 och år 2016

Kurvdiagram: Flyttar

Figur 34 Inrikes flyttnetto per 100 invånare efter FA-regioner, genomsnitt 2014 - 2016

Sverigekarta: flyttnetto

Figur 35 Inrikes flyttnetto per 100 invånare efter kommuner, genomsnitt 2014–2016

Sverigekarta: flyttnetto

Källa: samtliga SCB

När det gäller inrikes flyttningar är bilden en annan. Flytten mellan olika delar av landet genererar ett överskott bara i regiontypen storstadsregioner. I de övriga regiontyperna redovisas enbart underskott.

Närmare analyser visar att invandrare inte beter sig så mycket annorlunda än den svenskfödda befolkningen. Flyttfrekvensen över länsgränser är till och med något högre för den utrikesfödda befolkningen (Figur 33). Det finns dock skillnader mellan olika grupper av invandrare, inte minst utifrån härkomstland och vistelsetid. Personer födda i ett annat europeiskt land har exempelvis en lägre flyttfrekvens över länsgränser än personer från Västasien eller Afrika.[41] En stor invandring från sådana världsdelar medför således även en relativ stor sekundär omflyttning inom landet och inte sällan med storstadsregionerna som mål. Där finns ofta en större närhet till den egna etniska gruppen, vilket kan vara en fördel för att skapa försörjningsmöjligheter och för att påskynda integrationsprocessen.[42] Men, även om många flyttar vidare finns alltid några som stannar kvar, vilket särskilt i mindre FA-regioner kan utgöra ett viktigt arbetskraftstillskott för företag och offentliga verksamheter. Ett aktivt integrationsarbete är emellertid avgörande för att platser och regioner ska kunna tillvarata invandrarnas förmågor på arbetsmarknaden. Det är enligt forskare viktigt för regioner att se invandring utifrån ett tillväxtperspektiv, där även näringslivets roll måste tydliggöras.[43]

Det är också i ett perspektiv av kompetensförsörjning som den regionala förmågan att attrahera internationell spetskompetens lyfts fram. När det gäller att locka till sig forskare och experter befinner sig Sverige enligt en rapport från Tillväxtanalys[44] inte entydigt på en topplacering. Även om Sverige har relativt många välutbildade invandrare jämfört med andra länder i Europa så attraheras relativt få i gruppen disputerade akademiker. Gruppen högutbildade invandrare anses enligt samma studie vara mer innovativa och är således viktiga för näringslivets förnyelse. En regional miljö med många internationella företag, universitet och hög livskvalitet visar sig vara en förutsättning för att locka till sig sådan kompetens. Det är föga överraskande storstadsområdena som har störst möjligheter att erbjuda detta. Sverige tycks enligt samma studie ha komparativa fördelar när det gäller att attrahera högutbildade kvinnor. Insatser för att attrahera denna grupp borde därför vara ett strategiskt viktigt område på olika beslutsnivåer.

Förutom rörligheten till och inom Sverige bestäms folkmängden också av den naturliga befolkningsförändringen genom antalet födda och avlidna. Åldersselektiva flyttrörelser påverkar också antalet födslar. När unga vuxna flyttar till städer föds också en större andel av barnen där i stället för i de mindre FA-regioner de lämnar. Enligt Figur 32 finns ett överskott av födslar enbart i storstadsregioner samt i täta regioner med städer. I de övriga regiontyperna finns ofta ett underskott i den naturliga befolkningsförändringen.

Den underliggande demografiska dynamiken påverkar inte bara antalet invånare utan även regioners befolkningsstruktur. Färre barn per vuxen och en längre livslängd har lett till att antalet äldre växer snabbare än befolkningen i sin helhet. Men, det är de regionala omflyttningarna som har lett till att det finns en stor geografisk obalans av äldre mellan olika delar av landet. Detta fenomen är inte unikt för Sverige utan kan ses i många länder. I policysammanhang sammanfattas fenomenet med begreppet en åldrande befolkning.

5.5 En åldrande befolkning formar regionala miljöer

Sverige har kommit långt i den demografiska förändringsprocess som en åldrande befolkning innebär. Andelen äldre relativt befolkningen i arbetsför ålder är därför en av de högsta i världen. SCB:s prognoser utgår från att denna utveckling kommer att fortgå de kommande 20 åren, för att sedan plana ut på en relativt hög nivå. Som bekant har under de senaste åren relativt många kvinnor och män nått pensionsåldern och ett återstående liv på åtminstone 20 år. Den genomsnittliga livslängden förväntas öka med ytterligare tre år till år 2050.[45]

Som framkommer i Figur 36 ”försörjer” i dag varje svensk i åldern 20 till 64 år 1,75 personer, det vill säga sig själv att försörjningskvoten kan hållas på samma nivå som i dag om den normala pensionsåldern höjs till 69 år (röda linjen i Figur 88). Det är då också nödvändigt att göra anpassningar i näringslivet för att få kvinnor och män att stanna kvar längre i arbete. Kontinuerliga utbildningsinsatser för kvinnor och män kan exempelvis vara nödvändiga när nya teknologier och digitalisering skapar förändrade arbetsformer. Men ett större antal äldre leder också till att konsumtionsmönstren ändras och nya marknader öppnas.

Även andra åtgärder än ökad pensionsålder är viktiga för att minska den ökande försörjningsbördan, inte minst sådana som leder till ett högre arbetsmarknadsdeltagande bland utrikes födda kvinnor och män. Därutöver är en fortsatt hög produktivitets-utveckling i näringslivet betydelsefull.

En åldrande befolkning är dock framför allt en regional och lokal fråga[46], förknippad med stora utmaningar för det lokala samhället och näringslivet. Skillnaden mellan FA-regionen med högsta respektive lägsta försörjningskvoten år 2016 är tre gånger större än den förväntade nationella kvotförändringen fram till år 2050. 10 FA-regioner har numera en försörjningskvot på över 1,9, vilket nästan alltid hänger ihop med en hög andel äldre. Många analyser görs dock på nationellt aggregerade data och ignorerar således de stora demografiska skillnaderna mellan olika regioner. Med det ökade policyintresset för frågan har dock en del nya analyser och utredningar särskilt betonat den regionala dimensionen. I bilagan till den senaste långtidsutredningen har exempelvis både kommunalekonomiska och regionala arbetsmarknadseffekter på kommande demografiska förändringar belysts.

En åldrande befolkning i FA-regioner och ökande försörjningskvoter är dock också ett resultat av en minskande befolkning i arbetsför ålder. I tre fjärdedelar av FA-regionerna minskade befolkningen i åldersgruppen 20–64 år under perioden 2005–16. Det är enbart storstads-FA-regioner samt FA-regioner med större städer som visar på en någorlunda stabil utveckling. Befolkningsprognoser, som den i nämnda långtidsutredningen, utgår från en fortsatt minskning av befolkningen i arbetsför ålder.

Figur 36 Försörjningskvot för Sverige 1968 – 2016 och prognos 2017–2050 (vänster axel) och bidragsdelen från äldre (64 år och äldre) samt unga (0–19 år) (höger axel)

Stapeldiagram: försörjningskvot

Figur 37 Försörjningskvot 2016, FA-regioner

Sverigekarta: försörjningskvot

Figur 38 Ålderspyramider efter regiontyper, år 2016

Storstäder

Stapeldiagram: kvinnor - män

Täta regioner med städer

Stapeldiagram: kvinnor - män

Landsbygdsregioner med städer

Stapeldiagram: kvinnor - män

Täta regioner avlägset belägen

Stapeldiagram: kvinnor - män

Landsbygdsregioner avlägset belägen

Stapeldiagram: kvinnor - män

Landsbygdsregioner mycket avlägset belägen

Stapeldiagram: kvinnor - män

Källa: samtliga SCB

5.6 Fungerande regionala kompetensmiljöer

Sverige har en väl utbildad befolkning. Kompetenta och välutbildade kvinnor och män är den viktigaste förutsättningen för konkurrenskraftiga företag och effektiva offentliga organisationer. Inte bara nationalekonomer har sedan länge sett på utbildning, kompetensutveckling och kompetensförsörjning som avgörande faktorer för företagens, regioners och länders tillväxt och utveckling.[47] Utbildningsplatser, utbildningsnivåer och forskningsutgifter har också blivit något av allmänna riktmärken för politiken. Samtidigt är ett sådant makroperspektiv för grovt för att riktigt lyckas synliggöra de processer som omvandlar kunskap till tillväxt på olika platser och i företag, för vilka inte minst företagarens och entreprenörens roll är avgörande.[48] Ändå ger denna övergripande belysning av generella förutsättningar viktiga signaler om grundläggande strukturella skillnader mellan olika delar av landet.

Sveriges andel högutbildade[49], enligt en sammanställning från OECD, i åldersgruppen 25 till 64 år var 40,1 procent år 2016, vilket placerar landet på 6:e plats bland 28 EU-länder och efter länder såsom Sydkorea, Japan, Schweiz eller Norge. Det kan ses som ett relativt klent resultat inte minst i förhållande till bakgrunden att Sverige investerar stora belopp i utbildningssystemet. Kostnaderna för hela kedjan från grund- till högskoleutbildning utgör 5,2 procent av Sveriges BNP enligt en sammanställning från OECD. Detta är ett högt värde även internationellt, men det finns flera OECD-länder som ligger ännu högre. Både Danmark, Norge och Finland satsar relativt sett mer på utbildning. Det är dock svårt att utifrån detta dra några långtgående slutsatser eftersom institutionella förutsättningar och utbildningstraditioner är så pass olika från land till land. Systematiska undersökningar kring utbildningssystemet, såsom OECD:s PISA-undersökning, indikerar att Sveriges utbildningssystem numera presterar bättre än OECD-genomsnittet inom många områden.[50]

Anmärkningsvärt är att skillnaderna mellan kvinnor och män fortsätter att öka. År 2016 var andelen högutbildade kvinnor i Sverige 13 procentenheter högre än för män. Överlag är det kvinnor som står för humankapitaltillväxten i samtliga länder i EU. Endast i Schweiz, Tyskland, Österrike och Luxembourg är andelen högutbildade män större. På samma sätt som i Sverige har många andra länder genomgått en transformation mot en situation där kvinnor utgör majoritet bland högutbildade.

Det finns också markanta skillnader mellan Europas regioner. Sverige, de övriga nordiska länderna samt Irland och Storbritannien har samtliga regioner med relativt höga andelar högutbildade i åldersintervallet 25–65. Relativt låga andelar generellt hittar vi i Sydosteuropa samt i Italien och Portugal. En god tillgång till högutbildade är naturligtvis en fördel för Sveriges regioner. Det kan dock konstateras att många regioner i Öst- och Centraleuropa har genomgått en snabb utveckling mot en mer kunskapsbaserad ekonomi. (Figur 41)

Figur 39 Andel högutbildade av befolkningen 25–64 år i procent, 2007–2016, EU-länder (urval)

Kurvdiagram: högutbildade

Figur 40 Andel högutbildade av befolkningen 25–64 år i procent – skillnaden mellan kvinnor och män, 2016, EU-länder

Punktdiagram: högutbildade

Figur 41 Andel högutbildade av befolkningen 25–64 år i procent – europeiska regioner (NUTS 2), 2016

Europakarta: högutbildade

Figur 42 Förändring av andel högutbildade av befolkningen 25–64 år i procent – europeiska regioner (NUTS 2), 2006–2016

Europakarta: högutbildade

Källa: samtliga Eurostat Samtliga figurer, högutbildade minst två år eftergym. utbildning (motsvarar ISCED 5-8)

Enligt en studie från EU-kommissionen tillhör många regioner i Sverige trots en relativt hög utbildningsnivå snarare den stora gruppen av regioner i Europa som befinner sig på en mellannivå.[51] I studien tas förutom utbildning även andra faktorer med i bedömning av regioners utvecklings- och tillväxtförmåga. En slutsats är att många av dessa regioner kan komma i kläm mellan regioner på väg upp från en lägre utvecklingsnivå samtidigt som ”mellanregioner” ofta anses ha svårt att utveckla sina kunskapsresurser tillräckligt mycket, för att i sin tur kunna konkurrera med de mer utvecklade regionerna. Anledning till detta är att behövliga investeringar i humankapital och forskningsresurser ökar exponentiellt med graden av utveckling, vilket många regioner på mellannivå inte bedöms ha råd med.

Sverige – ett tudelat kunskapsland

Utbildning och kunskaper skapas under en lång period i grundskola, gymnasium samt högskola och senare under arbetslivet. Nästan hälften av ungdomarna i en årgång kommer så småningom att avsluta en högre utbildning. I ett relativt litet land som Sverige är det dock kanske ännu mer utbildningens kvalitet som är avgörande. Forskning på området visar att en bra grundskoleutbildning påverkar senare möjligheter på arbetsmarknaden.[52] Detta betonas också i de återkommande PISA-undersökningarna.[53] Regioner och kommuner har goda möjligheter att förbättra samspelet mellan utbildningssystemet och arbetsmarknaden och förväntas också ta ett stort ansvar för att förbättra försörjningen med kompetens regionalt liksom nationellt.

Dagens unga människor förses i regel med en längre och högre utbildning än föräldragenerationen. Genom utbildning tillförs också nya kunskaper som den äldre arbetskraften saknar. Men eftersom unga personer inte alltid kommer tillbaka till sina hembygder efter utbildningen fördröjs denna ”naturliga” kunskapsspridning till olika delar av landet. Resultatet är att skillnaderna mellan regioner är stora vad gäller tillgång till den högre utbildningens kunskaper. I Figur 43 illustreras befolkningens utbildning uppdelad på olika nivåer i regiontyperna. Andelen av befolkningen med lång eftergymnasial utbildning är betydligt högre i storstadsregionerna än i övriga regiontyper. Det framgår också att befolkningen i avlägset belägna landsbygdsregioner i större utsträckning endast har en kortare gymnasieutbildning som högsta utbildningsnivå. Befolkningens utbildningsnivå ökar ju högre upp i den regionala hierarkin vi kommer.

Att minska utbildningsgapet mellan olika delar av landet är av fortsatt stort politiskt intresse.[54] Det finns ett flertal forskningsunderlag som bekräftar att en hög utbildningsnivå bland arbetskraften spelar en avgörande roll för regioners tillväxt och utveckling[55]. Trots stora satsningar på utbyggnaden av universitet och högskolor i landet har skillnaderna mellan FA-regioner inte blivit mindre. Tvärtom, och som framgår av Figur 44, har andelen högutbildade ökat mest i FA-regioner med redan höga andelar högutbildade. Även om utbildningsnivåerna har ökat i samtliga FA-regioner under perioden 2006–2016 finns således inga tecken på minskad regional obalans.

Figur 43 Andel befolkning, 25–64 år, 2016, efter utbildningsnivå och regiontyper

Stapeldiagram: utbildningsnivå

Figur 44 Andel befolkning, 25–64 år, med högre utbildning år 2016 (procent) samt förändring av andelen 2006–2016 (procentenheter), FA-regioner Utbildningsnivåer avser: låg = max två år gymnasieutb. mellanhög = tre år gymnasieutbildning – mindre än tre år eftergym. utb. Hög = minst tre år eftergym. utb.

Punktdiagram: högre utbildning

Figur 45 Andel befolkning, 25–64 år, med hög utbildning, år 2016, FA-regioner

Europakarta: hög utbildadning

Figur 46 Andel befolkning, 25–64 år, med mellanhög utbildning, år 2016, FA-regioner

Europakarta: mellanhög utbildadning

Figur 47 Andel befolkning, 25–64 år, med låg utbildning, år 2016, FA-regioner

Europakarta: låg utbildadning

Källa: samtliga SCB

Eftersom det finns systematiska hinder för att få till en mer jämn utbildningsstruktur i olika delar av landet är det nödvändigt att leta efter andra möjligheter att förbättra den regionala kunskapsbasen. Den formella utbildningen är också bara en del av den samlade kunskapen i en region. Minst lika viktig är praxis och beprövade erfarenheter från yrkeslivet lokalt och regionalt. Det är heller inte nödvändigt att alltid bygga på kunskap producerad i den egna regionala miljön. Tvärtom är det ofta bättre för många regioner utan ett differentierat utbud av kunskapsresurser att koppla upp sig till specifika kunskapskällor nationellt och inte minst internationellt. På så sätt kan egna tillkortakommanden kompenseras och utrymme skapas för att vidareutveckla specifika kunskaper som är viktiga i den regionala specialiseringen.

Det finns enligt forskare en fortsatt stor tillväxtpotential i att ”omvandla” arbetskraft och föra in ytterligare högutbildade i näringslivet.[56] I delar av Sverige kan det dock ibland vara bättre att fokusera på att lyfta utbildningsnivån hos befolkningen i arbetsför ålder med låg formell utbildning. Inte minst för att det kan vara mer kostnadseffektivt än satsningar högre upp i kunskapstrappan. FA-regioner med en hög andel lågutbildade har ofta också har en högre andel äldre i arbetskraften samt en tydlig könssegregering vad gäller nivån på utbildning.

Det regionala utbildningssystemet kan, om hänsyn tas till lokala och regionala förutsättningar, få en tydligare roll i tillväxtarbetet bland annat genom att ge incitament till specialisering. Det är därför viktig att samla näringslivet, kunskapsproducenter samt övriga offentliga institutioner kring en gemensam bedömning och vision.

Det är svårt att hitta enkla men relevanta indikatorer bortom traditionella mått på utbildningsnivån, för att belysa den regionala kunskapsmiljön. Men ett mått som kanske på ett bättre sätt avspeglar helheten på det tillgängliga kunskapskapitalet är det genomsnittliga antalet utbildningsår. Beräkningen görs genom att den teoretiska längden av olika utbildningssteg adderas upp till det totala antalet utbildningsår hos en individ. Eventuella förändringar i befolkningens utbildningsstruktur, även annat än högskoleutbildning, räknas således med. Enligt denna, i många avseenden mer rättvisande beräkningsmetod, har en genomsnittsindivid i åldersgruppen 20 till 64 år 12,2 år utbildning år 2015. Detta motsvarar en nivå knappt över en avslutad treårig gymnasieutbildning.

Bland de 60 FA-regionerna är skillnaden som mest 1,66 utbildningsår. Detta är något mindre än för 10 år sedan. FA-regionen Umeå har med ett värde på 12,8 år för åldersgruppen 20–64 år den högsta genomsnittliga kunskapssnivån. De lägsta värdena finner vi i gränsregionerna Västlandet och Haparanda med ett genomsnittligt antal utbildningsår på 11,2. Stora FA-regioner har även i denna typ av mätning något fler antal utbildningsår än mindre FA-regioner.

Kvinnor svarar för kunskapstillväxten

Det är inte bara de regionala skillnaderna som är anmärkningsvärda utan också skillnader i utbildningsgap mellan kvinnor och män. I samtliga FA-regioner finns betydligt fler högutbildade kvinnor än män. Även för antalet utbildningsår framkommer en skillnad på 0,5 år till kvinnors fördel. På samma sätt som det finns underliggande processer som influerar fördelningen av formell kunskap mellan regioner finns det också processer som påverkar balansen mellan könen.

Figur 48 Genomsnittligt antal utbildningsår år 2005 och år 2015 för kvinnor och män samt totalt för riket

Stapeldiagram: utbildningsår

Figur 49 Genomsnittligt antal utbildningsår år 2005 och år 2015, FA-regioner

Punktdiagram: utbildningsår

Figur 50 Övergångsfrekvens från gymnasieutbildning till högskolor inom tre år, andel av samtliga som avslutade gymnasieutbildning läsåret 2012/13, kvinnor och män, regiontyper

Stapeldiagram: gymnasieutbildning

Figur 51 Övergångsfrekvens från gymnasieutbildning till högskolor inom tre år, andel av samtliga som avslutade gymnasieutbildning läsåret 2012/13, kommuner

Sverigekarta: gymnasieutbildning

Källa: samtliga SCB, egna beräkningar

Den kraftiga yrkesmässiga och branschmässiga segregeringen mellan kvinnor och män avspeglas således delvis också i utbildningsstatistiken.

Kvinnors utbildning är ofta inriktad mot vård, omsorg och utbildning medan män dominerar på tekniska utbildningar. Det är ofta kvinnodominerade yrken som kräver en högre formell utbildning.[57]

Skillnaderna mellan kvinnor och män vad gäller antal utbildningsår och förändringen av dessa är betydande i samtliga FA-regioner (Figur 49). I 16 FA-regioner är utbildningsgapet mellan könen mer än 8 månader och i samtliga FA-regioner har kvinnor en större ökning av antalet utbildningsår än män. Framför allt i mindre FA-regioner står kvinnor för en mycket stor andel av kunskapstillväxten. Den könsmässigt ojämna fördelningen av kunskapskapitaltillväxten kommer att ha konsekvenser för lokala arbetsmarknader. Om inte näringslivet förmår att i större utsträckning attrahera kvinnor kommer bristen på kompetens att förstärkas i många branscher.

Övergången från gymnasium till högskola kan ses som ett avgörande steg i en individs utbildningskarriär. Om man analyserar hur denna övergång fungerar kan man få syn på eventuella ogynnsamma mekanismer och barriärer som är kopplade till den lokala eller regionala miljön.

42,5 procent av gymnasieeleverna i avgångsklasser, år 2012/13, valde att påbörja en högskoleutbildning inom tre år. Det är betydligt fler kvinnor än män som tar steget till högre utbildning.

Om vi anlägger ett regionalt perspektiv så framgår en tudelning när det gäller övergångsfrekvensen. Kommuner[58] i Norrlands inland samt vissa landsbygdskommuner i södra Sverige har generellt sett lägst övergångsfrekvens, medan större städer i regel har betydligt högre andelar övergångar (Figur 51). En förklaring är att det ofta finns färre föräldrar med högskoleutbildning vilket anses vara en viktig faktor för barnens studieval. En annan orsak är att kontaktytorna mellan gymnasium och högskolor är få, vilket förmodligen gäller i ännu högre utsträckning för gymnasier långt bort från Sveriges högskoleorter.

Ett bekymmer är att mönstret av låga övergångsfrekvenser är varaktigt över tid. Sannolikheten att elever söker sig vidare till högre utbildning är dubbelt så stor i många delar av storstadsregionerna än i flera avlägset belägna landsbygdsregioner. Betydande skillnader mellan kvinnor och män kan adderas till detta mönster. Även om antalet elever i de minsta FA-regionerna är för få för att vi ska kunna dra långtgående slutsatser om individuella preferenser så säger situationen med låga övergångsfrekvenserna dock en del om svårigheten att få till kontaktytor med högre utbildningsmiljöer i dessa delar av landet. Eftersom kunskap är viktig även för företag i avlägset belägna delar av landet är det nödvändigt att stärka just denna del av land-stadrelationen.

5.7 Tillgänglighet skapar attraktiva platser och regioner

Tillgänglighet anses har stor betydelse för utveckling och tillväxt i hela landet liksom i övriga Europa.[59] Frågan är mångfacetterad och inrymmer många olika aspekter som inte sällan ändrar skepnad och innebörd beroende på var i landet man befinner sig. Tillgänglighet handlar om möjligheten att nå olika platser[60] och om en vardaglig tillgänglighet till arbete, utbildning, sjukvård, servicefunktioner, fritidsaktiviteter samt sociala relationer. Funktioner som är mycket viktiga för lokala och regionala samhällen i stort och indirekt även för företag och näringsliv.

I ljuset av förändrade behov från företag- och näringsliv utifrån digitalisering och alltmer globaliserade produktionssystem och värdekedjor tillmäts även transport-, energi- och informationsinfrastrukturen allt större betydelse. Detta har lett till ett förnyat intresse från beslutsfattare för frågor kring infrastruktur i samband med företagens lokalisering.[61] Det ena berör framför allt frågor om regionens fysiska struktur och funktionssätt som utmynnar i exempelvis dagliga resmönster. Det andra berör främst frågor om regioners geografiska positionering i relation till andra regioner globalt.

De olika tillgänglighetsdimensionerna utgör viktiga delar av regioners och platsers samlade attraktivitet. Och man behöver förstå för vem olika aspekter av tillgänglighet är av betydelse. Enligt forskare kan det lokala och regionala arbetet uppdelas på insatser riktade mot de boende, näringslivet och besökare,[62] även om det i praktiken finns överlappningar och samstämmighet vad gäller behov och prioriteringar. Specifika krav på åtgärder från en grupp kan dock också skapa motsättningar och konflikter med andra grupper. Förmågan att hantera eventuella intressekonflikter mellan olika målgrupper är förmodligen det viktigaste kännetecknet på ett lyckat arbete med tillgänglighetsfrågor och attraktivitet.

Vi lyfter i rapporten enbart fram tillgänglighet till butiker och skolor för att jämföra några mellanregionala skillnader och förändringar på tillgänglighet på lokal nivå. Urvalet är framför allt avsett att ge en bild av de stora skillnader som finns mellan olika delar av landet. Tillgänglighet till bredband behandlas som aspekt av marknadstillgänglighet senare i samma kapitel.

Kommersiell service – förbättrad tillgänglighet i glesbygder

En ökande befolkningskoncentration i de flesta FA-regioner borde i någon form också påverka den geografiska tillgängligheten till service- och samhällsfunktioner, såsom affär, sjukvård och skola. Forskning visar att tillgängligheten till många servicefunktioner har förbättrats, men i samma undersökning framkommer också att den faktiska restiden för att tillgodose olika behov har ökat. Detta kan tyda på att kvinnor och män i större utsträckning väljer servicefunktioner på andra grunder än närhet. Det kan exempelvis tänkas att sortiment eller butiklokalisering i relation till arbetsresor också har betydelse i detta sammanhang. Forskning har dragit slutsatsen att förbättringen inte så mycket beror på befolkningsomflyttningar utan snarare på en omstrukturering av servicen generellt.[63]

Sammanlagt 153 000 personer i Sverige har mer än 10 minuters bilfärd till den närmaste butiken. Det är en ökning med cirka 10 000 personer sedan år 2008, men en liten minskning sedan 2014.[64] Vi använder oss dock av befolkningens medianavstånd som mått för tillgänglighet till kommersiell service. Medianavståndet är värdet som delar arbetspendlare efter fågelvägavstånd i två lika stora delar. Medianavståndet ger således uttryck för det ”normala” i en region. I glesa områden med en hög andel befolkning koncentrerad i några få tätorter blir medianavståndet något bättre än i FA-regioner med mer utspridd befolkning. Eftersom medianavståndet inte påverkas av extrema avståndsvärden avspeglar medianen också helhetsbilden bättre.

I Figur 52 framkommer att vissa delar av landet såsom FA-regioner i mellersta Sverige samt ett antal FA-regioner i norra och sydöstra Sverige har relativt långa medianavstånd på över en kilometer till sin närmaste butik. Något bättre är situationen i storstadsregionerna som uppvisar ett medianavstånd på 770 m. Anmärkningsvärt är att det genomsnittliga medianavståndet till butiker under perioden 2004 – 2017 har ökat i 41 av 60 FA-regioner (Figur 54). Omstrukturering i handeln med en ökad koncentration till större enheter, inte sällan utanför städer och tätorter, bidrar till denna utveckling. Påfallande är att avståndsförändringen har varit negativ (det vill säga förkortade avstånd) i samtliga mycket avlägset belägna landsbygdsregioner, vilket kanske framför allt kan förklaras av en minskande befolkning liksom en befolkningskoncentration till orterna i regionen. Samtidigt bör man komma ihåg att nedläggningar ofta är särskilt känsliga för den lokalbefolkning som finns kvar då det ofta saknas alternativ. Försvinner den sista butiken i ett område försämras tillgängligheten mycket. I andra regiongrupper har utvecklingen varit mindre entydig och det förekommer förändringar i båda riktningar, vilket tyder på specifika förutsättningar och förändringsprocesser. För en djupare analys hänvisas till Tillväxtverkets servicerapport Tillgänglighet till kommersiell och offentlig service.[65]

Offentlig service

Grundskolor används som en indikator för att avspegla tillgänglighetsförändringar på ett område där det förväntas att andra än marknadsmässiga antaganden styr utvecklingen. En skola i närheten kan ha stor betydelse för val av boende för framför allt barnfamiljer, men eventuella nedläggningar påverkar inte nödvändigtvis utflyttning av barnfamiljer direkt.[66] Förändringar i den offentligen servicen kan därför antas ha konsekvenser först på sikt.

På samma sätt som tidigare används medianvärdet i avståndsberäkningar till skolor inom FA-regioner. Det normala avståndet uttryckt som medianavståndet mellan grundskolor och boendet i FA-regioner är 1260 meter för hela Sverige räknat. Det förekommer relativt höga medianvärden både i de södra och norra delarna av landet (Figur 53). FA-regionerna Överkalix, Torsby, Västlandet, Malung-Sälen, Vansbro har samtliga ett medianavstånd på kring 2000 meter eller mer.

Förändringen mellan år 2004 och 2017 har inneburit längre medianavstånd i 33 av 60 FA-regionerna. Störst var förändringen mot längre avstånd i FA-regionerna Överkalix, Ljusdal, Jokkmokk och Vilhelmina. Som framgår av Figur 55 finns dock en relativt stor spridning inom de olika regiongrupperna, framför allt i de mer avlägset belägna FA-regionerna. På samma sätt som för dagligvaruhandeln kan enskilda skolnedläggningar eller sammanslagningar ge stort utslag i resultaten eftersom befolkningsunderlaget är litet i många berörda FA-regioner.

Den regionala bilden på nivån av FA-regioner återkommer också i analyser för hela EU. Även om tillgängligheten i Sverige till tjänster av allmänt intresse ungefär ligger på det europeiska genomsnittet, gör Sveriges geografi det till en större utmaning att tillhandahålla dessa tjänster.[67] Samtidigt kan avlägsenhet och ett försämrat utbud av service ses som ett resultat av en mångfald av utvecklingsprocesser. Detta leder till en mer differentierad geografi där platser med samma grundförutsättningar visar på mycket skilda utvecklingsförlopp och servicestrukturer. På så sätt, menar forskare, är avlägsenhet inte nödvändigtvis relaterad till bara långa avstånd utan snarare relaterad till en mer övergripande utvecklingsprocess kopplad till ekonomiska och samhälleliga förändringar.[68]

Arbetet med att utveckla lokal service i olika former kommer i ökande grad vara beroende av att marknadskrafterna utnyttjas. Det räcker dock inte alltid med mer marknad och bättre samordnad offentlig service. Det behöver också finnas en bättre samlokalisering och smartare fysisk planering av kommersiella och offentliga intressen för att öka de lokala marknadsplatsernas attraktivitet. IT-lösningar kommer förmodligen inte att avhjälpa samtliga serviceförsörjningsproblem, men digitaliseringen kommer vara ett mycket viktigt verktyg inom många serviceområden. Tillväxtverket har nyligen undersökt hur företagare ser på servicen i de mer avlägset belägna delarna av landet. Det framkom att företag värderar vissa servicefunktioner högre än andra, till exempel tillgång till drivmedel och posttjänster.[69] Detta tyder på att det behövs ett helhetsgrepp om servicefrågor inklusive samverkan mellan olika aktörer. Avgörande är att analys och lärdomar om serviceutveckling tas tillvara i sökandet efter effektiva och hållbara lösningar lokalt.[70]

Figur 52 Befolkningens medianavstånd (meter) till butiker år 2017, FA-regioner

Sverigekarta: avstånd

Figur 53 Befolkningens medianavstånd (meter) till grundskolor år 2017, FA-regioner

Sverigekarta: avstånd

Figur 54 Befolkningens medianavstånd till butiker, procentuell förändring 2004 - 2017, FA-regioner grupperad efter regiontyper

Punktdiagram: medianavstånd

Figur 55 Befolkningens medianavstånd till grundskolor, procentuell förändring 2004 - 2017, FA-regioner grupperad efter regiontyper

Punktdiagram: medianavstånd

Källa: samtliga Tillväxtverket/Pipos, egna beräkningar

Tillgänglighet till arbetskraft – regionförstoring och regionintegrering

En väl utbyggd och fungerande infrastruktur är en grundläggande förutsättning för ett modernt samhälle och dess näringsliv. Detta gäller i mycket hög utsträckning även för regioners inre funktionssätt och tillgänglighet. Med förbättrade och billigare transportmedel har det också blivit enklare och effektivare att både sammanlänka och samtidigt dela upp arbete och boende, vilket har gynnat både företagens rekryteringsmöjligheter och arbetskraftens möjlighet att välja mellan olika jobb. Geografiska områden som fungerar i detta avseende kallas för lokala arbetsmarknader.

En konsekvens av förbättringen i transportsystemet är att en allt större andel av de förvärvsarbetande väljer att arbetspendla. 35 procent av samtliga förvärvsarbetande har år 2016 ett arbete i en annan kommun. Detta är nästan 3 procentenheter fler än för 10 år sedan. Kvinnor har en lägre andel arbetspendlare över kommungränser men ökningstakten har varit högre för kvinnor. Över en tioårsperiod har andelen arbetspendlande kvinnor ökat med 3,4 procentenheter, medan ökningen för män var 2,5 procentenheter (Figur 56). Obalansen mellan kvinnor och män har också minskat i de flesta FA-regioner. Generellt sett har arbetspendlingen över kommungränser ökat i samtliga FA-regioner, förutom i FA-regionerna Gällivare och Lycksele. Störst är ökningstakten numera inte inom storstadsregionerna utan i FA-regioner med närhet till större städer (Figur 57). Trots detta kvarstår att storstäder har nästan dubbelt så många arbetspendlare över kommungränser som andra regiontyper. Lägst är arbetspendlingen över kommungränser i mycket avlägset belägna landsbygdsregioner. En i detta avseende mer ogynnsam geografi med långa avstånd mellan större tätorter gör det naturligtvis svårare för kvinnor och män att arbetspendla och på så sätt ta del av arbetspendlingens vinster för företag och individer.

Sammanlagt har en ökad arbetspendling över kommungränser lett till ett minskande antal lokala arbetsmarknader, vilket talar för en fortsatt regionförstoring i Sverige. Antalet regionala arbetsmarknader har sjunkit från 87 år 2003 till 71 år 2016. Ofta är detta ett resultat av att arbetsmarknader som utgörs av en kommun slås samman med större arbetsmarknadsregioner. I slutet av undersökningsperioden fanns 23 FA-regioner kvar som utgörs av en kommun. Specifika geografiska förutsättningar såsom ett litet befolkningsunderlag och stora avstånd utgör ett givet hinder för en geografisk integrering. FA-regioner som används här i rapporten kan ses som ett troligt framtidsscenario vad gäller regionförstoring. Beräkningar på pendlingsutvecklingen utifrån en prognos samt bedömningar om transportsystemets utveckling resulterade i 60 arbetsmarknads-regioner fram till år 2025.

Studier visar att arbetspendling ökar sannolikheten för en effektivare matchning på arbetsmarknaden. För individer hänger en påbörjad arbetspendling ofta samman med ökade arbetsinkomster.[71] Samtidigt medför arbetspendlingen också ett ekonomiskt, socialt och hälsomässigt pris. Tidsåtgången, sociala (familjära) och ekonomiska kostnader sätter också gränser för längden och formen för pendlingen.[72],[73]

Det är den återkommande rörligheten mellan boende och arbete som sammantaget leder till övergripande geografiska mönster av kvinnors och mäns vardag. Arbetspendlingen blir därför också en central aspekt för samhällsplaneringen. Genom olika åtgärder påverkas och underlättas rörligheten mellan bostads- och arbetsplats. Två olika perspektiv är i fokus: regionförstoring och regionintegrering. Medan det förstnämnda avser den geografiska storleken på pendlingsområden, menas med det andra framför allt en förbättrad integrering av existerande pendlingsområden.

Ett sätt att komplettera och även konkretisera mönster om arbetspendlingen är att se på fågelvägsavståndet mellan koordinatsatt boendeplats och arbetsställe. Till skillnad från tidigare beräkning på flöden över kommungränser räknas här även inomkommunala pendlingsrelationer med. Det tillämpas två olika beräkningsmetoder: median- och medelavstånd. Medianavståndet är värdet som delar arbetspendlare efter fågelvägsavstånd i två lika stora delar. Medianavståndet ger således uttryck för det ”normala” i en region. Med medelavstånd menas det genomsnittliga pendlingsavståndet bland arbetspendlare. Måttet är känsligt för extremvärden, det vill säga de längsta pendlingsavstånden. Värdet indikerar förekomsten av långa pendlingssträckor i regionen. Båda perspektiven kan användas som signaler för den fysiska planeringen: medianavståndet som indikator för att bedöma underlaget för olika transportsätt och medelavståndet som indikator på arbetspendlingens räckvidd. Långa avstånd mellan bostads- och arbetsort kan också bero på en annan form av pendling än den dagliga. Forskare förmodar att en inte obetydlig del av ”regionförstoring” i själva verket utgörs av en ökad andel veckopendling.[74]

Det genomsnittliga medianavståndet för arbetspendling ligger på 6,2 km räknad för hela Sverige. Häften av den förvärvsarbetande befolkningen har således en arbetsresa på bekvämt cykelavstånd. Det finns också påtagliga skillnader mellan FA-regioner. Storstadsregioner och regioner med större städer har ett något längre medianavstånd än övriga FA-regioner. Detta tyder på en större geografisk differentiering av boende och arbete i folkrika FA-regioner. Förändringen mellan år 2005 och år 2015 visar också på korrelation med en ökande folkmängd för FA-regioner.

Medelavståndet mellan bostads- och arbetsställe är 21,6 km år 2015, vilket är en ökning med nästan 2 km jämfört med år 2005. Skillnaderna mellan FA-regionerna är stora vilket också illustreras i Figur 59 nedan. I 8 FA-regioner, samtliga i Norrlands inland, är medelavståndet större än 40 km, vilket är mer än det dubbla avståndet jämfört med FA-regioner som Värnamo, Karlskoga och Ludvika. Relativt höga medelavstånd finns även i storstadsregionerna Malmö och Göteborg, vilket tyder på en relativt stor dominans och dragningskraft från regionernas städer på det geografiskt sett stora omlandet.[75]

Det finns ingen övergripande trend i medelavståndens regionala förändring. Dock har medelavståndet minskat mycket i FA-regionerna Kiruna och Gällivare och ökat i närliggande FA-regioner som Åsele och Jokkmokk. Det är således inte osannolikt att gruvindustrin legat bakom utvecklingen i de norra delarna av landet under denna period.

Det är också i dessa delar av landet skillnaden mellan kvinnor och män är som störst. I FA-regionerna Vilhelmina, Storuman och Åsele är differensen mellan mäns och kvinnors medelavstånd mer än 30 kilometer. Samtidigt kan det konstateras att medel- och medianavståndet ökar kraftigare för kvinnor i något fler FA-regioner. När kvinnors pendlingsmöjligheter förbättras kan också företagen och näringslivet få del av ett större utbud av potentiell arbetskraft vid rekrytering.

Figur 56 Andel arbetspendlare över kommungräns av samtliga sysselsatta efter kön, 2004–2016

Kurvdiagram: arbetspendlare

Figur 57 Andel arbetspendlare över kommungräns av samtliga sysselsatta efter regiontyper, 2006 och 2016

Stapeldiagram: arbetspendlare

Figur 58 Medianavstånd i kilometer mellan bo- och arbetsställen, 2015, FA-regioner

Sverigekarta: medianavstånd

Figur 59 Medelavstånd i kilometer mellan bo- och arbetsställen, 2015, FA-regioner

Sverigekarta: medelavstånd

Källa: samtliga SCB

Tillgänglighet till marknader

Infrastrukturområdet är komplext med många delar som samtliga är viktiga för tillväxt och regional utveckling. Utifrån ett perspektiv på marknadstillgänglighet utmärker sig dock två områden särskilt: IT-infrastrukturen och infrastrukturen för den långväga persontransporten.

I den offentliga debatten har höghastighetsbanor, flygplatser och IT-infrastruktur framskjutna positioner vilket också återspeglas i regioners strategiska bedömningar. Bredband betraktas allt mer som en basförutsättning för ett fungerade samhälle och näringsliv. Att ha tillgång till en hög dataöverföringskapacitet medför helt nya möjligheter att driva och utveckla samhällsfunktioner och företag, inte minst över stora avstånd. En allt mer avancerad kommunikationsteknologi har dock inte ersatt personliga möten och resor över långa avstånd. Tvärtom, att döma av det ökande antalet internationella resor har behovet av möten snarare ökat. Flera forskare har också påpekat att tillgången till global rörlighet framträder som en allt viktigare faktor i ekonomisk tillväxt.[76]

I Figur 60 visas tillgängligheten till transportinfrastrukturen för långväga persontransporter via flygplatser och höghastighetstågstationer för europeiska regioner. Sveriges regioner visar på ett förväntat utfall med högre tidsvärden i avlägset belägna regioner. Endast Skåne och Stockholms län har en relativ god tillgänglighet jämfört med andra regioner i Europa. Den glesa befolkningsstrukturen gör det emellertid svårt att förbättra tillgängligheten ytterligare till rimliga kostnader. I många delar av landet utgör flygplatser en viktig länk utåt för näringslivet. I Figur 61 nedan visas möjligheten att över dagen ta sig till och från olika platser i landet. Flygplatser med många direktlinjer och täta avgångar har givetvis en bättre möjlighet att nå eller nås av övriga flygplatser.

En väl utbyggd digital infrastruktur är en viktig faktor för att få mer likvärdiga förutsättningar att få fram nya affärsmöjligheter, tjänster och innovationer. Enligt regeringens bredbandsstrategi bör minst 95 procent av alla hushåll och företag ha tillgång till bredband om minst 100 Mbit/s år 2020.[77] År 2017 låg tillgången till bredband av denna kapacitet på en andel av 57 procent av befolkningen och 51 procent av arbetsställena[78] enligt mätningar från PTS. Stora insatser kvarstår alltså för att uppnå målet. I många mindre FA-regioner i Norrlands inland, Småland och norra Skåne har mindre än 30 procent av befolkningen möjlighet att använda bredband med denna kapacitet. Försörjningen är bättre i större FA-regioner.

Samtidigt bör man komma ihåg att Sverige internationellt sett har ett mycket väl utbyggt bredbandsnät. Jämfört med många delar av framför allt södra Europa är också kunskaperna att använda olika IT-tjänster mycket högre i Sverige och i de andra nordiska länderna samt i Nederländerna och Storbritannien.[79]

Figur 60 Genomsnittlig restid till accesspunkter av det överordnade transportnätet (järnvägsstationer med snabbtåg, flygplatser), år 2015 Källa: ESPON

Europakrat: restider

Figur 61 Åtkomlighet och tillgänglighet vid svenska flygplatser år 2017 för att nå övriga inrikes destinationer över dagen Källa: Trafikanalys/Transportstyrelsen

Sverigekarta: flygplatser

Figur 62 Tillgång till fast bredband om minst 100 Mbit/s* efter regiontyper, 2017, för hushåll och arbetsställen, procent Källa:PTS

Stapeldiagram: bredbandstillgång

Figur 63 Tillgång till fast bredband om minst 100 Mbit/s* FA-regioner, 2017, för hushåll, procent Källa:PTS

Sverigekarta: bredbandstillgång

Som för infrastruktur i övrigt är effekterna av bredband beroende på hur väl företag och människor kan utnyttja eventuella förbättringar. [80] Det behövs således mer än infrastrukturinvesteringar för att skapa tillväxt och utveckling i regioner.[81] Investeringar bör sättas i relation till regioners förutsättningar och behov, inte minst för att undvika att investeringar leder till långsiktigt oönskade effekter. Såsom när den konkurrenskraftiga regionen förstärker ekonomin och servicen på bekostnad av den perifera regionen. När fokus ligger på regioners egna förutsättningar och resurser borde dock en förbättrad tillgänglighet till andra nationella och internationella marknader vara ytterligare en fördel för ökad tillväxt i regionen.

6 Konkurrenskraftiga företag

Spelreglerna och de tekniska möjligheterna för hur företag kan utvecklas och växa har förändrats i grunden under de senaste decennierna.[82] En konsekvens av detta är att många fler företag agerar på globala arenor och att många fler företag har lärt sig att utnyttja de möjligheter som erbjuds på en global marknad. Även företag utan direkt koppling till en större omvärld påverkas av att ekonomier har blivit allt mer globala. Ingen del av ekonomin i landet är således avskild från skeenden och förändringarna i omvärlden.[83]

Globalisering av ekonomiska aktiviteter leder också till ett ökat konkurrenstryck på företagen och näringslivet regionalt. Förändringen mot en global ekonomi kräver därför en större konkurrenskraft hos företagen och näringslivet. Ett lands, en regions, en branschs eller ett företags förmåga att vinna eller behåller marknadsandelar och bedriva lönsam näringsverksamhet på konkurrensutsatta marknader är kännetecken på konkurrenskraft. Det relativa kostnadsläget gentemot utlandet har naturligtvis betydelse, inte minst på kort sikt. Det är dock bara genom en ökad sammanlagd produktionskapacitet som en regions näringsliv kan öka sin betydelse gentemot andra regioner. Detta sker genom att öka mängden kapital och arbetskraft i branscher och regioner eller/och genom att öka produktiviteten.[84]

Allt detta kräver bra förutsättningar: Det ska vara enkelt att starta nya verksamheter, anställa kompetent personal samt hitta kapital[85] för att investera i exempelvis ny teknologi. Konkurrensen mellan företag på dessa faktormarknader skapar en dynamik och förnyelse med ökad konkurrenskraft som följd.[86]

Förändringen av antalet sysselsatta, arbetskraftens rörlighet mellan företag, förskjutningar mellan olika näringsgrupper och arbetsproduktivitet är indikatorer som används i denna rapport för att belysa några aspekter av näringslivets konkurrenskraft.

6.1 Växer konkurrenskraftiga företag?

Vi har redan visat i det inledande kapitlet att den ekonomiska utvecklingen har varit stark i Sverige och i flertalet av Sveriges regioner under perioden efter den ekonomiska och finansiella krisen år 2008. Alltid åtföljs dock inte en förbättring av företagsinkomster med anställning av personal, som teorin förutspår. Digitaliseringen och den tekniska utvecklingen i övrigt orsakar en inte helt obefogad oro för att antalet företagsjobb totalt sett ska minska. Ett sådant läge har beskrivits för olika länder och för tidigare perioder och sammanfattats under begreppet ”jobbless growth” – tillväxt utan att anställa.[87] [88]

Så har utvecklingen dock inte varit under den senaste tioårsperioden. Räknat på antalet sysselsatta så finns det en ökad efterfrågan på arbetskraft från företag under de senaste åren. Totalt har företagen skapat 39000 fler jobb per år i genomsnitt under perioden 2007 till 2016. Det har inneburit en jobbtillväxt på 11,8 procent. Detta kan jämföras med 4,8 procent för den offentliga sektorn. I Figur 64 framkommer att skillnaden mellan sektorerna är stora även på en aggregerad nivå och under en relativt kort tidsperiod som denna. Att snabbt kunna anpassa antalet sysselsatta till rådande ekonomiska förutsättningar gynnar företagens förmåga att konkurrera internationellt. Den stora upp- och nedgången under de senaste krisåren 2008/09 är ett tecken på en hög flexibilitet på den svenska arbetsmarknaden. Samtidigt visar OECD-jämförelser att Sverige, Tyskland, Frankrike eller Belgien har relativt strikta regler för den fast anställda arbetskraften. Länder som Danmark, Schweiz eller Österrike har exempelvis något flexiblare regler. Sverige är dock relativt tolerant när det gäller tillfälliga anställningar enligt samma sammanställning.[89]

Näringslivet är inbäddat i ett tätt nationellt system av institutioner och ett nationellt nätverk av affärsrelationer. Ändå finns det relativt stora skillnader på hur regioner utvecklas. Figur 65 nedan visar antalet FA-regioner med en viss förändringstakt för antalet sysselsatta i företag per år. Över tid visar Sveriges 60 FA-regioner ett varierande mönster på sysselsättningsförändring som dock relativt väl överensstämmer med den nationella utvecklingen. Det bör noteras att det hela tiden förekommer FA-regioner i samtliga klasser av sysselsättningsförändring.

I slutet av tidsperioden har knappt 60 procent av FA-regionerna en positiv utveckling. 3FA-regioner har till och med haft en sysselsättningstillväxt i företag på över 2,5 procent under år 2016. Samtidigt har knappt 40 procent av FA-regionerna en negativ utveckling. 4FA-regioner visar till och med en minskning på över 2,5 procent av företagssysselsatta. Detta är ett allvarligt problem för dessa FA-regioner, och inte sällan sammanfaller en negativ sysselsättningsförändring med ogynnsamma generella förutsättningar såsom ett litet befolkningsunderlag, hög genomsnittsålder eller ett avlägset geografiskt läge.

Men, samtidigt kan det konstateras att ingen FA-region konstant över samtliga redovisade år har minskat antalet sysselsatta i den privata företagssektorn. I 17 FA-regioner finns dock en negativ sysselsättningsförändring under fler än hälften av åren under perioden 2007–2016. I Figur 66 visas att sådana FA-regioner finns i Norrlands inland, men även utspridda i övriga delar av landet. FA-regionen Kiruna har haft en genomgående sysselsättningstillväxt under perioden. Storstadsregionerna och några större FA-regioner som Luleå, Umeå och Linköping/Norrköping hade bara ett år med minskande sysselsättning i den privata företagssektorn.

Storleken på den lokala marknaden tycks spela roll för sysselsättningstillväxten i företag, men för vissa i mindre utsträckning än vad man kunnat förvänta sig. FA-regioner såsom Örnsköldsvik, Östersund, Värnamo, Kristianstad och Blekinge har relativt många år med negativ sysselsättningstillväxt. Sammanlagt har dock få större FA-regioner minskad företagssysselsättning under denna period. FA-regionerna Trollhättan, Ljungby och Värnamo är några av undantagen. Som förklaring kan ses att samtliga har påverkats kraftigt av finanskrisen och efterföljande omstruktureringar inom bland annat fordonsindustrin. Totalt är det mindre än en tredjedel av FA-regionerna som har minskad företagssysselsättning under perioden.

Sysselsättningstillväxten är mycket hög i FA-regionerna Stockholm, Kiruna och Gällivare, samtliga med en tillväxt på över 20 procent. Även de andra två storstads-FA-regionerna samt några FA-regioner med större städer (Luleå, Umeå, Nyköping) har en betydligt ökad sysselsättning i företagssektorn. Gränsregionen mot Norge och Gotland är andra delar av landet som utmärker sig med en hög procentuell förändring av sysselsatta i företagssektorn. I Figur 67 sammanfattas sysselsättningstillväxten efter regiontyper och där framgår storstadsregionernas betydelse för sysselsättningstillväxten inom företagssektorn nationellt.

I 23 FA-regioner är det dock snarare den offentliga sektorn som är drivkraften bakom sysselsättningstillväxten. I de flesta FA-regioner med större städer är tillväxten av företagssysselsatta betydligt mindre än sysselsättningstillväxten i den offentliga sektorn. Det kan, om utvecklingen håller i sig, ställa till med problem för den regionala ekonomin eftersom en krympande företagssektor sällan leder till större regional konkurrenskraft.

Figur 64 Sysselsättningstillväxt per år, 2007/08–2015/16, inom företags- och offentlig sektor, procent

Kurvdiagram: sysselsättningstillväxt

Figur 65 Andel FA-regioner med positiv respektive negativ sysselsättningstillväxt inom företagssektorn för perioden 2007/08–2015/16, procent

Stapeldiagram: sysselsättningstillväxt

Figur 66 Antal år under perioden 2007/08 till 2015/16 med ett minskande antal sysselsatta i företagssektorn, FA-regioner

Sverigekarta: sysselsatta

Figur 67 Sysselsättningstillväxt (företagssektorn) under perioden 2007 – 2016, regiontyper, procent

Stapeldiagram: sysselsättningstillväxt

Källa: samtliga SCB, bearbetning Tillväxtverket

6.2 Rörlighet på arbetsmarknaden viktig för företagens konkurrenskraft

Ekonomin förändras ständigt och med det uppstår en dynamik i näringslivet som gör att företag behöver minska eller öka antalet anställda.[90] Enligt tillväxtteorin borde olika marknadsmekanismer på sikt leda till att arbetskraft förs över från olönsamma till mer lönsamma verksamheter vilket i sin tur ökar ekonomins konkurrenskraft och tillväxt. En viss rörlighet i arbetskraften är därför en grundläggande förutsättning för att ge företagen möjlighet att växa och anpassa sig till nya utmaningar.

Under år 2015 bytte nästan 588 000 personer jobb. Samtidigt skapades knappt 294 000 nya jobb i samband med att individer utanför arbetsmarknaden har fått en sysselsättning. 227 000 personer avslutade dock också permanent eller tillfälligt sina anställningar när de lämnade gruppen sysselsatta. Under 2015 var således över 1,1 miljoner individer involverade i en rörlighet, som innebar att man fått ett nytt anställningsförhållande eller lämnat sin arbetsgivare.

Flödena på arbetsmarknaden förändras med konjunkturläget. När det går bra för företag är efterfrågan på arbetskraft ofta större och vi ser en sysselsättningstillväxt. Samtidigt ökar också rörligheten på arbetsmarknaden och antalet jobbyten[91] mellan arbetsställen. En sådan dynamik leder också till ett ökat tryck på företagen att förbättra villkoren för den rörliga arbetskraften, inte minst lönen. Men även under perioder med sämre tillväxt är flödena stora på arbetsmarknaden inklusive mellan företag. I Figur 68 nedan illustreras detta med antalet jobbytare och nya förvärvsarbetande. Båda indikatorerna visar på en minskning, men knappast på ett uppehåll i rörligheten på arbetsmarknaden ens under krisåren 2008 och 2009.

Antalet kvinnor som byter jobb är något färre än antalet män. Relativt antalet sysselsatta för respektive kön har dock jobbyten blivit nästan lika vanliga för kvinnor (13,2 procent) som för män (13,4 procent). Detta är en mycket viktig förändring eftersom en bristande rörlighet ofta brukar anges som förklaring till inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män. Den stora efterfrågan på offentliga tjänster på senare år kan förmodligen ses som en bidragande orsak till en större rörlighet bland kvinnor, vilket också bekräftas av statistiken. Andelen jobbyten för kvinnor har ökat med över tre procentenheter inom utbildning, vård och omsorg samt kulturella tjänster.[92] I 9 av 15 näringsgrupper har skillnaderna mellan könen minskat, i 4 av dessa näringsgrupper är skillnaderna numera mindre än 1 procentenhet. I branscherna jordbruk, fiske och skogsbruk, information och kommunikation samt vård och omsorg kvarstår relativt stora skillnader mellan könen vad gäller andelen jobbytare. Dessa är samtidigt också branscher med relativt stora könsobalanser bland de sysselsatta. En jämnare fördelning av jobbytare mellan näringar kommer att gynna företagen eftersom den formella kunskapstillväxten ofta är större hos kvinnor, exempelvis vad avser utbildningsår.

Figur 68 Antal nytillkomna förvärvsarbetande samt jobbytare för perioden 2006/07 – 2014/15

Stapeldiagram: förvärvsarbetande

Figur 69 Andel jobbytare efter kön för perioden 2006/07 – 2014/15

Kurvdiagram: jobbytare

Figur 70 Andel jobbytare efter FA-regionens storlek under 2014/15

Punktdiagram: jobbytare

Figur 71 Andel jobbytare, kvinnor och män, FA-regioner, 2014/15

Punktdiagram: jobbytare

Källa: samtliga SCB

Det är emellertid svårt att säga vad som är en optimal nivå på rörlighet. En mycket hög rotation kan också vara ett tecken på problem. Men samtidigt kan en högre arbetskraftsrörlighet vara en indikation på att effektiviteten i och kvaliteten på matchningen på arbetsmarknaden är bättre.

Eftersom kunskap och erfarenhet knyts till individen medför jobbyten en potential att dessa värden sprids mellan företagen. Kvinnor och män får nya kunskaper i företagen vilket med tiden gör dem mycket värdefulla för andra företag. Rörligheten är såldes inte alltid av godo för det enskilda företaget men det finns inga tecken på att jobbyten skulle skada ekonomin i stort. Tvärtom, har det visat sig att jobbyten ofta bidrar positivt till den ekonomiska utvecklingen.[93]

Stora skillnader på den inomregionala rörligheten

I detta avsnitt studeras den regionala rörligheten inom FA-regioner utifrån jobbyten inom den privata företagssektorn. Jobbyten inom den egna regionen säkerställer att kunskapen sprids vidare till andra företag. Statistiken är hämtad från en tidigare beställning kring arbetet med indikatorer för budgetpropositionens utgiftsområde 19 och framställningen skiljer sig metodiskt något från statistiken i avsnittet ovan.

Var nionde sysselsatt i företag bytte jobb under år 2015. Genomsnittet för FA-regioner låg vid 10 jobbyten per 100 sysselsatta. FA-regionen Stockholm hade med 13 procent den högsta andelen jobbytare. I Vansbro, som hade den lägsta andelen, bytte bara var 20:e sysselsatt jobb inom FA-regionen. I Figur 70 illustreras detta i relation till FA-regionens storlek. Det visar sig att mindre FA-regioner har i genomsnitt något lägre andelar jobbytare än större FA-regioner. Det finns dock FA-regioner som tydligt avviker från detta mönster. FA-regioner som präglas av besöksnäringar såsom Malung, Härjedalen och Östersund samt FA-regioner med betydande gruvindustrier som Kiruna och Gällivare har något högre andelar jobbytare än FA-regioner i övrigt.

Det kan också konstateras att kvinnor inom företagssektorn byter jobb i mindre utsträckning inom FA-regionen. Obalansen är störst mellan könen i de mindre FA-regionerna vilket illustreras i Figur 71. En möjlig förklaring är att företagssektorn för hushållsnära tjänster är liten. Jämfört med andra delar av landet har privata aktörer inte etablerats på samma sätt inom områden som vård, omsorg och skola vilket medför en mindre dynamik på arbetsmarknaden för kvinnor. Som antyddes ovan uppstår jobbyten för kvinnor framför allt inom den offentliga och mellan den privata och offentliga sektorn.

Jobbyten är naturligtvis också beroende på tillgängligheten till jobb i regionen. Små landsbygds-FA-regioner har därför också några givna geografiska nackdelar vad gäller kunskapsspridningen i regionen. Samtidigt bör man komma ihåg att jobbyten också sker till kringliggande FA-regioner. Knappt en fjärdedel av de sysselsatta i företag byter till ett jobb i en annan FA-region.

Betydligt högre andelar jobbytare utanför den egna regionen finns i avlägset belägna landsbygds-FA-regioner. Svårigheten att byta jobb mellan företag i dessa delar av landet förstärks av en företagsstruktur som domineras av enmans- och mikroföretag med svårigheter att tävla om den rörliga arbetskraften. Eftersom den offentliga sektorn i dessa delar av landet ofta sysselsätter fler personer än den privata finns det också en större sannolikhet för jobbyten mellan sektorsgränser än i större FA-regioner.

6.3 Ett näringsliv i förändring

Det internationella konkurrenstrycket som små och öppna ekonomier utsätts för behöver innovativa företag som kan parera sådana utmaningar. I princip finns förnyelseförmågan hos samtliga företag eftersom det kan antas att varje företag har potential att utveckla, ta till sig och använda ny teknik för att stärka sin konkurrensförmåga.[94] I policysammanhang används emellertid begreppet konkurrensutsatt sektor för att understryka betydelsen av företag som påverkas av global konkurrens. Denna sektor samlar inte enbart exporterande företag utan samtliga företag som potentiellt utsetts för konkurrens från utlandet. Det är inom dessa delar av näringslivet som trycket på förändring är som mest kännbart och sårbarheten är som mest påtaglig. Samtidigt är det här som möjligheterna till framgång och vinster också är som störst. Företag som agerar inom den konkurrensutsatta sektorn har därför ett större behov av kontaktytor till nya teknologier som de också tvingas anamma snabbare än företag i övriga delar av näringslivet. För Sverige och Sveriges regioner är den konkurrensutsatta sektorn såldes viktig för att driva produktivitetsutvecklingen framåt.

I Figur 72 nedan redovisas hela näringslivet uppdelat i storleksandelar mellan de konkurrensutsatta näringsgrenarna och övriga, utifrån antalet sysselsatta. Avgränsningen är grov och något förenklad. Det internationellt konkurrerande näringslivet innefattar näringsgrupperna tillverknings- och utvinningsindustri, transportföretag, informations- och kommunikationsföretag, kreditinstitut och försäkringsbolag samt företagstjänster. Sammanlagt återfinns 1550000 sysselsatta inom den delen av näringslivet, vilket motsvarar 47 procent av samtliga sysselsatta i näringslivet. Tillverkning har fortfarande majoriteten av de sysselsatta i den konkurrensutsatta delen av näringslivet (35 procent). Dock är andelen sysselsatta inom näringsgruppen företagstjänster (32 procent) nästan lika stor. Bland de övriga näringarna, som inte på samma sätt anses vara berörda av internationell konkurrens dominerar handeln som utgör den enskilt största näringsgruppen inom det samlade svenska näringslivet vilket sammanlagt har 3,3 miljoner sysselsatta.

Jämfört med år 2007 har det konkurrensutsatta näringslivet visat en sysselsättnings-tillväxt på 24000 personer, vilket motsvarar en procentuell ökning på 1,6 procent mellan år 2007 och år 2016. Relativt hela den privata sysselsättningen minskar dock betydelsen av den konkurrensutsatta sektorn med nästan 5 procentenheter under samma period, vilket förklaras med en större sysselsättningsökning i det övriga näringslivet.

Utvecklingen förtydligas något när ett regionalt perspektiv anläggs. 56 procent av samtliga sysselsatta i den konkurrensutsatta sektorn finns i regiontypen storstadsregion. Knappt en halv miljon (32 procent) sysselsatta återfinns i täta regioner nära städer. De övriga fyra regiontyperna samlar till sig 12 procent av sysselsättningen i företag inom det konkurrensutsatta näringslivet. För samtliga regiontyper ses också en minskning, förutom i storstadsregioner där både antalet och andelen sysselsatta ökade i denna del av näringslivet.

I Figur 75 återges en karta på den FA-regionala fördelningen av den konkurrensutsatta delen av samtliga företagssysselsatta. Det visar sig att många FA-regioner i norra Sveriges inland samt på Gotland har relativt få sysselsatta i denna del av näringslivet. Omvänt finns även många FA-regioner där den konkurrensutsatta sektorn dominerar i näringslivet - som mest i Värnamo, Ludvika, Karlskoga och Ljungby.

Figur 72 Andelsfördelning sysselsatta efter konkurrensutsatta och icke konkurrensutsatta näringsgrupper, år 2016 (blå=konkurrensuts.)

Cirkeldiagram: sysselsatta

Figur 73 Sysselsatta inom den konkurrensutsatta sektorn efter regiontyper år 2007 och år 2016

Stapeldiagram: sysselsatta

Figur 74 Andel sysselsatta inom den konkurrensutsatta sektorn som andel av samtliga sysselsatta i företag efter regiontyper år 2007 och år 2016

Stapeldiagram: sysselsatta

Figur 75 Andel sysselsatta inom den konkurrensutsatta sektorn som andel av samtliga sysselsatta i företag efter FA-regioner år 2016

Sverigekarta: sysselsatta

Källa: samtliga SCB

Det är dock inte så att samtliga företag inom de på så sätt grupperade näringarna upplever internationell konkurrens, det handlar snarare om ett potentiellt hot liksom om möjligheter utgående från internationella marknader. Detta innebär att den konkurrensutsatta sektorn inte bara omfattar företag som agerar över landsgränser utan samtliga företag som producerar varor eller tjänster som i princip kan ersättas med varor och tjänster från andra regioner och länder. Således kan även regioner med relativt svag utrikeshandel ha en stor konkurrensutsatt sektor. [95]

Det finns en föreställning om att storleken på den konkurrensutsatta sektorn ökar känsligheten för externa chocker. Men även om global konkurrens har medfört att verksamheter har lagts ned i vissa regioner så är det inte storleken på den konkurrensutsatta sektorn som är problemet. Det är snarare brist på diversifiering inom densamma som ger upphov till strukturella problem såsom sårbarhet. Detta gör det särskilt viktigt att i god tid arbeta för att etablera nya verksamheter som kan bredda utbudet av konkurrensutsatta näringar regionalt.[96] [97]

Mindre regioner har ofta svårare att arbeta mot en större diversifiering. Underlaget av tillgänglig arbetskraft är oftast för litet för en specialisering inom flera områden. Därtill kommer att efterfrågan på arbetskraft till hushållsnära tjänster från privata och offentliga sektorer är stora, inte minst på grund av den demografiska strukturen i dessa delar av landet. Konkurrensen mellan olika sektorer kan därför också vara ett hinder för att minska riskerna för sårbarhet inom den konkurrensutsatta sektorn. I Figur 76 visas hur antalet branscher förändras med antalet sysselsatta i FA-regionerna. Stora FA-regioner har nästan fem gångar fler branscher än de minsta FA-regionerna.

I större regioner är möjligheterna för diversifiering bättre. Inlåsningseffekter och stigberoende kan dock vara hinder för en komplettering eller omläggning av näringslivet regionalt. Processer av specialisering över en lång tid kan ha bidragit till utformning av ett ändamålsenligt men ofta snävt perspektiv av kollektiv kunskap. Det är ingen lätt uppgift att bryta sårbarheten. När det gäller att hitta nya vägar för det regionala tillväxtarbetet har forskning visat att diversifiering regionalt ofta sker genom omfördelning av arbetskraft till närliggande eller besläktade områden.[98] På så sätt kan olika typer av kunskap kombineras i nya verksamheter. Diversifiering innebär då inte en omstörtande förändring utan snarare en process av kontinuerlig vidareutveckling av verksamheter till närliggande områden. Denna process gynnas av att arbetskraften är rörlig mellan företagen men behöver också entreprenörskap som kan utveckla nya lösningar.

Generellt sett leder en stor andel av konkurrensutsatt sektor inte till en högre regional sårbarhet än om där finns en stor andel icke-konkurrensutsatt sektor. En stor andel av internationellt icke-konkurrensutsatta verksamheter medför också risker för den långsiktiga utvecklingen. OECD har visat att regioner med en kraftigt ökande offentlig sektor samt många jobb i byggsektorn också har drabbats av nedläggningar och minskande arbetstillfällen i samband med den senaste globala ekonomiska krisen.[99] I Sverige har flera regioner expanderat kraftigt inom dessa sektorer.

Figur 76 Branschdiversifiering – antal näringsgrenar efter storlek (antal sysselsatta) i FA-regioner, år 2016 (företagssektor)

Punktdiagram: näringsgrenar

Figur 77 Andel sysselsatta efter näringsgrupper och regiontyper, år 2016 (företagssektor)

Stapeldiagram: sysselsatta

Figur 78 Förändring av sysselsättningsandelar i olika näringsgrupper och regiontyper, 2007 – 2016 (företagssektor)

Stapeldiagram: sysselsättningsandelar

Figur 79 Näringsgrupp med störst sysselsättningstillväxt (andel) under perioden 2007–2016, FA-regioner (företagssektor)

Sverigekarta: sysselsättningstillväxt

Källa: samtliga SCB, bearbetning Tillväxtverket

I åtta FA-regioner har byggbranschen och fastighetsbranschen vunnit flest sysselsättningsandelar inom det privata näringslivet. Brist på bostäder har visserligen lett till en stor efterfrågan, men samtidigt har det också varnats för att när efterfrågan viker kan det få negativa konsekvenser inte bara för byggbranschen utan för hela ekonomin i stort.

På sikt kommer förmodligen skillnader i exponeringen gentemot utländsk konkurrens mellan olika näringar att minska och förmodligen försvinna helt. Redan idag pågår kraftiga förändringar och investeringar i branscher som tidigare inte var särskilt utsatta för internationell konkurrens, som exempelvis inom detaljhandeln och fastighetsbolag.

Konkurrensutsättning av offentlig verksamhet har också ökat och innebär att privata företag får större möjligheter att erbjuda tjänster som tidigare bara har erbjudits av den offentliga sektorn. Inte sällan sker detta genom att offentliga aktörer upphandlar tjänster hos lämpliga leverantörer. I flera FA-regioner har sysselsättningen i företag som verkar inom den offentliga sektorn ökat mest i betydelse. Inom de verksamheter som har öppnats för privata aktörer är konkurrensen från utländska företag liten.[100] Kunskapen om lagar och föreskrifter är förmodligen en stor nackdel för internationella aktörer.

6.4 Näringslivets konkurrenskraft

Konkurrens förstärks av en allt mer globaliserad ekonomi. Konkurrenskraftiga företag kännetecknas av hög lönsamhet vilket i generella termer kan sammanfattas i begreppet produktivitet. Att ha många konkurrenskraftiga och således produktiva företag är naturligtvis ovärderligt för Sverige och Sveriges regioners utveckling. Sveriges regioner har också en relativ hög konkurrenskraft jämfört med andra regioner internationellt[101], men som framgår av den här och andra rapporter så finns där utmaningar som behöver uppmärksammas.

Vi har redan, utifrån internationell statistik, visat att skillnader i tillväxtnivåer ökar mellan regioner samtidigt som skillnader mellan länder minskar över tiden (sid 113). OECD med flera har visat att utvecklingen till stor del beror på ökande produktivitetsskillnader mellan företag. Beräkningar på företagsdata visar att internationella företag i frontlinjen för utveckling av nya tjänster och produkter har dragit ifrån övriga företag.[102] Eftersom många av dessa företag uppstår i storstadsregioner är det inte förvånande att ökande regionala skillnader i arbetsproduktivitet är svåra att bryta. Försök att motverka utvecklingen, exempelvis genom att locka till sig konkurrenskraftiga företag, riskerar att misslyckas på grund av att viktiga förutsättningar för etablering saknas.

Många idag konkurrenskraftiga och ekonomiskt välmående regioner utanför storstadsregioner riskerar därför att fastna på en viss utvecklingsnivå. En studie[103] gjord på uppdrag av EU-kommissionen åskådliggör att nästan samtliga regioner i Sverige kan räknas till så kallade ”medelinkomstregioner”. Det är en typ av regioner i Europa som har kommit relativt långt i utvecklingen, men som börjar känna av konkurrensen från regioner längre ner i utvecklingstrappan. Samtidigt som det verkar vara svårt för dessa regioners näringsliv att växla upp värdeskapandet ytterligare för att leda regionen vidare till nästa nivå.

Figur 80 Arbetsproduktivitet i företagssektorn år 2016 samt genomsnittlig årlig procentuell förändring efter regiontyp, 2007 – 2016

Stapeldiagram: arbetsproduktivitet

Figur 81 Arbetsproduktivitet – genomsnittlig årlig procentuell förändring, FA-regioner grupperade efter regiontyp, 2007 – 2016 (företagssektor) Anmärkning: Arbetsproduktivitet utryckt som lönesumma per sysselsatt i arbetsregionen (företag)

Punktdiagram: arbetsproduktivitet

Figur 82 Arbetsproduktivitet – lönesumma per sysselsatt i företagssektor, år 2016

Sverigekarta: arbetsproduktivitet

Figur 83 Arbetsproduktivitet – genomsnittlig årlig procentuell förändring efter FA-regioner, 2007 – 2016 (företagssektor)

Sverigekarta: arbetsproduktivitet

Källa: samtliga SCB

En sådan transformation av näringslivet bygger på omfattande och långsiktiga investeringar i humankapital och infrastruktur, vilket ofta är svårt att åstadkomma utifrån begränsade regionala resurser i näringslivet inklusive tillskott från staten eller EU. 1990-talets satsningar på regional högskoleutbildning i Sverige är förmodligen ett exempel på en långsiktig investering i denna anda. Utbyggnaden var en reaktion på den dåvarande djupa ekonomiska krisen, men bidrog samtidigt till att driva utveckling mot en mer kunskapsbaserad ekonomi. För aktörer i redan eftersläpande regionala kluster finns en osäkerhet kring framtida avkastning på investeringar. Det kan avskräcka från att utveckla något nytt, även om den nuvarande avkastningen börjar avta.[104]

Mot alla odds finns också företag utanför stadsregionerna som är innovativa och konkurrenskraftiga. Lokala och regionala kluster av företag och branscher har varit betydelsefulla för spridning och delning av nya kunskaper som genererat ett dynamiskt näringsliv. Innovativa processer på landsbygden och i glesa miljöer har också börjat synliggöras i olika studier och forskningsprojekt. Innovationer i sådana miljöer har ofta en stark koppling till enskilda entreprenörer som kan överbrygga brister i den lokala tillväxtmiljön, inte sällan genom samverkan på distans och då även globalt.[105] Vid sådana samverkansformer är således inte nödvändigtvis den närmaste staden den mest relevanta kontaktpunkten för att hämta kunskap och kompetens.

Förändringar i den regionala arbetsproduktiviteten

Som mått på arbetsproduktivitet används lönesumma per sysselsatt inom företagssektorn. Det är naturligtvis en grov förenkling av motsvarande mått på nationell nivå, men det kan ändå ge en fingervisning om strukturella skillnader och utvecklingstrender för näringslivets förmåga att generera avkastning till regioner.

År 2016 hade företagen i Sverige en genomsnittlig arbetsproduktivitet på 348000 kronor per sysselsatt. Skillnader i arbetsproduktivitet varierar mycket mellan olika regioner. I Figur 80 visas variationen mellan regiontyper. Sysselsatta i storstadsregioner generar i genomsnitt 116000 kronor mer per år genom högre arbetsproduktivitet än sysselsatta i mycket avlägset belägna landsbygdsregioner. Ännu större är skillnaderna i arbets-produktivitet mellan högproduktiva och lågproduktiva FA-regioner. Skillnaden mellan genomsnittet av de fem FA-regionerna med högst arbetsproduktivitet, det vill säga Stockholm, Älmhult, Gällivare, Göteborg samt Kiruna och de fem FA-regionerna med lägst Vilhelmina, Strömsund, Härjedalen, Torsby samt Överkalix är 124000 kronor. Kartan (Figur 89) över FA-regioner visar på mycket låga produktivitetsnivåer i Norrlands inland samt i delar av sydöstra Sverige samt Gotland.

Under perioden 2007–2016 steg arbetsproduktiviteten med i genomsnitt 1,5 procent årligen för riket totalt och för hela näringslivet. Uppdelad efter genomsnittet hos regiontyper är förändringstakten mest positiv i storstadsregionerna (1,5 procent). Förändringen är lägre i täta regioner (1,4 procent) och lägst i landsbygdsregioner med en arbetsproduktivitetstillväxt på genomsnittliga 1,2 procent per år.

Utvecklingen för samtliga FA-regioner framgår av Figur 83. Älmhult, Åsele samt Gällivare och Kiruna tillhör de regioner i landet som har haft den snabbaste ökningen av arbetsproduktiviteten. Samtliga storstadsregioner har en arbetsproduktivitetstillväxt kring riksgenomsnittet. Bland de regioner som haft den långsammaste ökningen finns framför allt mindre landsbygdsregioner avlägset eller mycket avlägset belägna. I denna grupp återfinns också ett par småregioner i västra Sverige gränsande mot Norge. Det bör noteras att det gränsregionala läget kan ha bidragit till den låga tillväxten där. Bland FA-regioner med relativt svag arbetsproduktivitetstillväxt återfinns även några större FA-regioner såsom Sundsvall, Östersund, Karlstad och Kalmar. Ljungby och Karlskoga är två ytterligare FA-regioner med mycket låg arbetsproduktivitetstillväxt.

Vi kan notera en utveckling mot större arbetsproduktivitetsskillnader mellan storstadsregionerna och mindre FA-regioner. Det kan förväntas att avstånden mellan olika typer av regioner kommer att öka om rådande trender håller i sig. Däremot visar ett antal mindre FA-regioner på en mycket bra produktivitetsutveckling, vilket i sin tur bidragit till ökande FA-regionala skillnader i arbetsproduktiviteten under 2016 jämfört med 2007. Sammanlagt bekräftas alltså bilden av en större regional heterogenitet för Sverige, vilket överensstämmer med utvecklingen inom övriga EU (sid 68).

Den konkurrensutsatta sektorn som drivkraft för regionernas tillväxt

Vi återgår till den inledande frågan om den konkurrensutsatta sektorns betydelse för regional konkurrenskraft och tillväxt. Utifrån den tidigare gjorda uppdelningen av näringsgrupper beräknas nivåer på och förändring av arbetsproduktiviteten för regiontyper och FA-regioner.

Det finns ett betydande produktivitetsgap mellan den konkurrensutsatta sektorn och övriga näringar i Sverige. Näringar i den konkurrensutsatta sektorn genererar 95000 kronor högre lönesumma per sysselsatt än övriga näringar. Störst är skillnaderna i regiontypen storstadsregioner. Här hamnar övriga näringar i genomsnitt på en produktivitetsnivå på 328000 kronor per sysselsatt medan den konkurrensutsatta sektorn når värden på 431000 kronor. Arbetsproduktiveten samvarierar för både konkurrensutsatt och övriga näringar med graden av täthet och tillgänglighet som regiontyperna ger uttryck för. I avlägset belägna landsbygdsregioner är arbetsproduktivitet i den konkurrensutsatta sektorn till och med lägre än arbetsproduktiviteten för de övriga näringarna i storstadsregioner. Men, även i dessa delar av landet är den konkurrensutsatta sektorn mer produktiv än de övriga näringarna (Figur 84).

I Figur 85 illustreras arbetsproduktiviteten bland FA-regionerna. Storstads-FA-regionerna Stockholm och Göteborg samt FA-regionerna Älmhult, Gällivare och Kiruna har samtliga en arbetsproduktivitet på över 400000 kronor i den konkurrensutsatta sektorn. Anmärkningsvärd är den tydliga tudelningen mellan inlands-FA-regioner (samt FA-regionen Gotland) och övriga Sverige. En förklaring är att större industriella produktionsenheter varit få i dessa delar av landet. Traditionellt har den industriella tyngdpunkten legat på trävaror och sågindustri, branscher som har minskat kontinuerligt under flera decennier. Även om det finns enskilda FA-regioner i Norrlands inland med en betydande konkurrensutsatt sektor är avkastningen i löner relativt liten, vilket också kan, som beskrivits tidigare, hänga samman med det låga kunskapsinnehållet i produktionen.

Förändringen i arbetsproduktivitet inom den konkurrensutsatta sektorn visar på en än större variation. Flera FA-regioner i det norra inlandet såsom Överkalix, Malung och Östersund har en exceptionell tillväxt under perioden 2007–2016. Det gäller även malmfältsregionen. Både FA-regionen Kiruna och Gällivare ligger högt upp på tillväxtlistan. På topp finns FA-regionen Älmhult som har en genomsnittlig årlig tillväxt på 3,5 procent, vilket är mer än det dubbla av rikets tillväxt på 1,6 procent. Lägre är tillväxttakten i FA-regionerna Stockholm och Malmö 1,4 procent och Göteborg 1,6 procent.

Figur 84 Arbetsproduktivitet i konkurrensutsatt sektor samt övriga näringar, år 2016 efter regiontyper (företag)

Stapeldiagram: arbetsproduktivitet

Figur 85 Arbetsproduktivitet i konkurrensutsatt sektor år 2016 efter FA-regioner

Sverigekarta: arbetsproduktivitet

Figur 86 Förändring arbetsproduktivitet i konkurrensutsatt sektor, 2007–2016, efter FA-regioner (2016 års priser)

Sverigekarta: arbetsproduktivitet

Figur 87 Skillnader i arbetsproduktivitet mellan konkurrensutsatt sektor och det övriga näringslivet år 2007 och år 2016 efter regiontyper (2016 års priser)

Stapeldiagram: arbetsproduktivitet

Källa: samtliga SCB, bearbetning Tillväxtverket

Bland de FA-regioner som ökat sin arbetsproduktivitet långsammast finner vi ett antal mindre norrländska FA-regioner, Vilhelmina, Arjeplog och Arvidsjaur samt Karlskoga. Bland FA-regioner med en större ekonomisk massa har under samma period FA-regionerna Västerås, Örebro, Östersund, Skellefteå och Linköping/Norrköping utmärkt sig med en tillväxttakt i arbetsproduktivitet över riksgenomsnittet (Figur 86). Aggregerad på regiontyper elimineras den stora variationen bland FA-regioner inom gruppen, men det kvarstår en något lägre tillväxttakt för regiontypen storstadsregioner (1,5 procent/år) samt för regiontypen mycket avlägsen belägna landsbygdsregioner (1,3 procent/år). De övriga regiontyperna lyckades att nå en tillväxttakt på 1,6 procent/år. Störst är den genomsnittlig årliga arbetsproduktivitetstillväxten i täta regioner avlägset belägna (1,7 procent/år). Här ingår bland andra malmfältsregionerna.

Det bör särskilt noteras att arbetsproduktivitetsskillnader mellan näringar i den konkurrensutsatta sektorn och övriga näringar ökade mellan år 2007 och år 2016 (Figur 87). En sådan utveckling kan ses för samtliga regiontyper. Störst är skillnaden i regiontypen storstadsregion. Men ökningen har varit större i andra regiontyper vilket relativt sett tyder på en viss utjämning mellan regioner. Regiontypen täta regioner nära städer har förändrats mot en situation som liknar storstädernas.

Förutom i storstadsregioner har det inte funnits en sysselsättningstillväxt inom den konkurrensutsatta sektorn av näringslivet, vilket tyder på att produktionen mer och mer blivit avhängig rationaliseringar och tekniska förbättringar. Trots att sysselsättningen minskar är betydelsen av den konkurrensutsatta sektorn ändå stor. Detta gäller framför allt tillverkningsindustrin som på många håll är ryggraden i den regionala ekonomin. I storstadsregioner har arbetsproduktivitetstillväxten tagit en annan form och här växer både sysselsättning och inkomster i den konkurrensutsatta sektorn. I dessa delar av landet finns förmodligen också de bästa förutsättningarna för att öka produktiviteten i övriga näringar som ännu inte ses som konkurrensutsatta.

7 Hållbar tillväxt skapar sysselsättning och inkomster

Ekonomisk tillväxt anses allmänt som en förutsättning för ökat välstånd. Det är ingen slump att Sverige ligger jämförelsevis väl till vad gäller tillväxt och välfärd. En långsiktig politik som byggt på en fortgående omställning på arbetsmarknaden, generella välfärdstjänster och en öppen ekonomi med hög konkurrenskraft har bidragit till att Sverige ofta rankas högt i olika internationella tillväxtmätningar.[106], [107] Den svenska, eller nordiska modellen, lyfts också gärna fram som ett bra exempel på hur det går att främja både effektiviteten i ekonomin, den sociala sammanhållningen samt jämlikheten.[108] Därtill ska naturligtvis också främjandet av miljö- och klimathänsyn läggas , som på senare tid i allt högre utsträckning ses som en avgörande faktor i tillväxtpolitiken.[109]

Detta kapitel visar på hur den ekonomiska utvecklingen ger avkastning i form av förbättringar i olika sammanhang. Kapitlet inleds med en analys av den regionala befolkningens förvärvsarbete, sett ur olika perspektiv och befolkningsgrupper, vilken kompletteras med några beskrivningar av den regionala arbetslösheten och matchningen. Därefter presenteras ett inkomstperspektiv på den regionala befolkningen med särskilt fokus på skillnader mellan olika inkomstgrupper och regioner.

Analysen återkopplar således till de tidigare kapitlen genom att tillväxt ses som ett medel för att utveckla välfärden i olika delar av landet. Men rapporten kompletteras här med ett bredare socioekonomiskt perspektiv.

7.1 Befolkningens förvärvsarbete och möjligheter till försörjning

Till att börja med riktas uppmärksamheten mot de regionala arbetsmarknadernas förmåga att ge så många som möjligt ett arbete och därmed en försörjning. Enligt teorin ska tillväxt i företag ge avkastning i form av ett ökat antal jobb, åtminstone på sikt. Men, en dåligt fungerande arbetsmarknad där många kvinnor och män i arbetsför ålder, trots tillväxt, står utanför arbetskraften eller är arbetslösa indikerar att något i ekonomin inte fungerar på ett effektivt sätt. Detta framkommer i övergripande nationella analyser men blir ännu tydligare regionalt och lokalt. Det har tidigare konstaterats att arbetsmarknader i stor utsträckning fungerar regionalt. Att öka regioners sysselsättning, minska arbetslösheten och förbättra matchningseffektiviteten medför en ökning av tillväxten och inkomsterna både för regionerna och för riket.

På olika beslutsnivåer har intensiteten av förvärvsarbete formulerats som ett mål för politiken. I Europa 2020 - strategin finns ett mål om att 80 procent av befolkningsgruppen 20–64 år i Sverige ska ha sysselsättning.[110] I dag används dock snarare relativa mål såsom ett ökat antal personer som arbetar och Europas lägsta arbetslöshet år 2020.

Formuleringar som väl fungerande arbetsmarknader och ett ökat arbetskraftsutbud finns sedan början av 2000-talet med som viktiga mål för den regionala tillväxtpolitiken. I detta sammanhang är förvärvsintensiteten för befolkningen, 20–64 år, också ett väl etablerat mått och en indikator för jämförelser på olika geografiska skalnivåer. Därför används detsamma även som utgångspunkt i analysen nedan.

Sverige har ett mycket högt deltagande på arbetsmarknaden

Det har tagit lång tid för Europa att återhämta sig från den djupa ekonomiska krisen för ganska exakt 10 år sedan. Efterverkningarna är fortfarande ett givet tema i beskrivningar och analyser av det ekonomiska läget. Sverige har jämfört med många andra länder klarat sig väl under krisen och därefter och har i dag med 81,2 procent den högsta andelen förvärvsarbetande i åldersgruppen 20–64 år av samtliga länder inom EU.

Efter en relativt lång period med stagnation på arbetsmarknaden har dock förbättringar tagit fart i de flesta länder. Många östeuropeiska länder har visat på ett rejält kliv framåt när det gäller att öka befolkningens arbetsmarknadsdeltagande. Samtidigt kan det konstateras att den positiva utvecklingen inte alltid räcker till för att uppfylla medlems-ländernas nationella målsättningar och det är uppenbart att skillnaderna mellan länderna inom EU är alldeles för stora.

Positivt är att kvinnor och män i många EU-länder närmar sig varandra vad gäller andelen av förvärvsarbetande. I nästan samtliga 28 EU-länder har skillnaderna minskat. Trots detta kvarstår relativt stora ojämlikheter mellan könen. Inom EU är det bara Litauen, Sverige och Finland som har lyckats med att skapa en någorlunda jämställd arbetsmarknad. Och det är enbart Sverige och Norge som lyckats göra det på en relativt hög grad av förvärvsarbete totalt. En konsekvens av framgången är att det har blivit svårare att få tag på arbetskraft. I många andra länder finns däremot betydande arbetskraftsreserver, inte minst bland kvinnor.

Utblicken avslutas med en bild av regionala skillnader för förvärvsintensiteten i Europa. När det gäller nivån på densamma framkommer tydligt att skillnaderna mellan olika länder ofta är större än inom länderna, vilket tyder på att nationella faktorer inte är oväsentliga i detta sammanhang. De nordliga och centralt belägna regionerna av Europa tycks ha en större förmåga att få befolkningen i arbete. Likväl finns det i de flesta länder regioner som avviker från den generella bilden, vilket inte nödvändigtvis framkommer på kartan nedan (Figur 91). Det är viktigt med en hög förvärvsintensitet, men ännu viktigare är att utvecklingen äntligen har vänt i många delar av EU. Många öst- och sydeuropeiska regioner har, som illustreras i Figur 91, en mycket kraftig positiv förändring av förvärvsintensiteten.

Högt deltagande på arbetsmarknaden i Sveriges regioner – skillnaderna har minskat

En hög förvärvsintensitet för riket avspeglas inte i alla delar av landet. Det har länge varit så att vissa delar av Sverige har haft särskilt svårt att utnyttja den tillgängliga arbetskraftspotentialen. Norrlands inland, Bergslagen och många både mindre och större bruksorter har tidigare visat på allvarliga omställningssvårigheter och problem på arbetsmarknaden. Detta har på olika sätt och under olika perioder gjort avtryck i industri- och regionalpolitiska satsningar.[111]

Figur 88 Förvärvsintensitet, 20–64 år för olika länder i EU, år 2016

Kurvdiagram: förvärvsintensitet

Figur 89 Förvärvsintensitet för kvinnor och män 20–64 år, EU-länder år 2016

Punktdiagram: förvärvsintensitet

Figur 90 Förvärvsintensitet, 20–64 år, NUTS 2-regioner, år 2016

Europakarta: förvärvsintensitet

Figur 91 Förändring förvärvsintensitet, 20–64 år, NUTS 2-regioner, 2006–2016

Europakarta: förvärvsintensitet

Källa: samtliga Eurostat – bearbetning Tillväxtverket

I Figur 92 jämförs förvärvsintensiteten för FA-regioner år 2006 och år 2016. Under tidigare perioder skulle diagrammet ha visat på en kraftig regional samvariation och en betydande beständighet över tid. Även om de regionala skillnaderna inte har försvunnit än så har det regionala läget blivit mindre förutsägbart än tidigare. Förbättringen i många FA-regioner i Norrland har lett till att bilden av Sverige på sätt och vis har vänts upp och ner. Sveriges FA-regioner med högst förvärvsintensitet heter numera Härjedalen, Lycksele, Arjeplog, Arvidsjaur eller Jokkmokk, samtliga med förvärvsintensiteter på över 82 procent. Malmfältsregionerna Kiruna och Gällivare ligger också kvar på över 85 procent, trots en något sämre efterfråga på malm globalt. Som tidigare finner vi höga förvärvsintensiteter i Småland, men nivåerna är numera lägre än före den ekonomiska krisen 2008 som drabbade regionen mycket hårt.

Den positiva utvecklingen i många delar av Sverige har medfört att skillnaderna mellan FA-regioner har minskat mellan år 2006 och år 2016. En bidragande orsak är att många större FA-regioner såsom Karlskrona, Trollhättan, Karlstad, Eskilstuna, Linköping, Västerås och Gävle inte förmår komma över riksgenomsnittet. Även gränsregionerna Malmö, Västlandet samt Haparanda presterar mindre bra men där kan gränspendlingen ha påverkat utfallet. Stockholm och Göteborgs FA-regioner har lyckats lyfta sig till en förvärvsintensitet kring 80 procent vilket är i paritet med riksgenomsnittet. Trots förbättringar i vissa delar av landet finns således stora skillnader kvar vilket förtydligas i Figur 93 där FA-regionerna grupperas efter regiontyper.

I Figur 95 kompletteras analysen över FA-regioner med ett lokalt perspektiv på arbetsmarknadsdeltagandet vilket ger möjlighet att se på inomregionala skillnader. FA-regioner med många kommuner, som Stockholm, Göteborg och Malmö, visar också på en stor lokal variation av förvärvsintensiteten. Exempelvis så har utbildningskommunerna Lund och Uppsala av förklarliga skäl låga förvärvsintensiteter.

Anmärkningsvärt är att utjämning inom FA-regionerna inte är större. Teoretiskt borde skillnader mellan olika delar av en regional arbetsmarknad bli mindre över tid men tydligen är det många gånger inte fallet. FA-regioner som Östersund och även Stockholm visar exempelvis relativt stora variationer på lokala förvärvsintensiteter. Båda dessa arbetsmarknader är stora till ytan men mycket olika vad gäller övriga förutsättningar. En fördjupad analys av, inte minst pendlingsflödena, kan bidra till att identifiera hinder för en utjämning inom en arbetsmarknadsregion – som exempelvis ett relativt specialiserat näringsliv lokalt, boendesegregering eller brister i transportsystemet. Viktigt är att sådana analyser görs regelbundet och inte minst i samband med det övergripande planeringsarbetet i regioner och kommuner. Detta för att konkretisera ett makroperspektiv på arbetsmarknaders funktionssätt med konkreta förslag på förbättringsinsatser regionalt och lokalt.[112],[113]

Figur 92 Förvärvsintensitet, 20–64 år, år 2006 och år 2016, FA-regioner

Punktdiagram: förvärvsintensitet

Figur 93 Förvärvsintensitet 20–64 år, år 2016, FA-regioner efter regiontyper

Punktdiagram: förvärvsintensitet

Figur 94 Förvärvsintensitet, 20–64 år, år 2016, FA-regioner

Sverigekarta: förvärvsintensitet

Figur 95 Förvärvsintensitet, 20–64 år, år 2016, kommuner

Sverigekarta: förvärvsintensitet

Källa: samtliga SCB, bearbetning Tillväxtverket

7.2 Förbättrad arbetsintensitet – många olika bakgrundsförklaringar

46 av 60 FA-regioner visar på en positiv förändring av förvärvsintensiteten under perioden 2006–2016 och många FA-regioner som tidigare har haft låga förvärvsfrekvenser ligger nu i topp bland Sveriges regioner. Frågan är vad som har lett till denna utveckling.

Förvärvsintensiteten beräknas som kvot mellan förvärvsarbetande och befolkningen i en viss åldersgrupp, nedan 20–64 år. Befolkningstillväxten avser då denna grupp. Förändringen av förvärvsintensiteten över tid är således resultat av förändringar i antingen nämnaren eller täljaren eller både och. Det medför att sammanlagt sex olika förändringstyper kan härledas:

  • jobbtillväxt större än befolkningstillväxt (T1)

  • befolkningstillväxt större än jobbtillväxt (T2)

  • jobbtillväxt och befolkningsminskning (T3)

  • befolkningstillväxt och jobbminskning (T4)

  • befolkningsminskning större än jobbminskning (T5)

  • jobbminskning större än befolkningsminskning (T6)

Typerna T1, T3 och T5 leder till en förbättrad förvärvsintensitet, medan övriga leder till en försämrad förvärvsintensitet. I Figur 96 nedan visas den geografiska fördelningen av dessa typer under perioden 2006–2016.

I 8 FA-regioner är minskningstakten för jobb större än för befolkningen (T6). Detta ger en negativ förändring av förvärvsintensiteten. Situationen indikerar grundläggande problem vad gäller den regionala attraktiviteten samt ekonomins efterfrågan på arbetskraft. FA-regionerna Blekinge och Kramfors kan tjäna som exempel på denna förändringstyp.

Befolkningsminskningen är större än jobbminskning (T5) i 22 FA-regioner vilket resulterar i en förbättring av förvärvsintensiteten. Många mindre FA-regioner i Norrlands inland karakteriseras av en sådan utveckling där förvärvsintensiteten hålls uppe av den demografiska utvecklingen. Men om denna utveckling inte ingår i en medveten avveckling av en region behövs en grundläggande förstärkning av både arbetskraft och jobb.

I 2 FA-regioner, Ljungby och Värnamo, råder förhållandet att befolkningen ökar samtidigt som jobben minskar (T4). Arbetsmarknadsläget har försämrats, men befolkningstillväxten indikerar ändå att regionerna är attraktiva för den arbetsföra befolkningen. På sikt finns således förutsättningar för en hållbar utveckling.

Jobbtillväxt och befolkningsminskning (T3) finns i 8 FA-regioner. Flera större FA-regioner som Karlstad, Falun-Borlänge, Östersund samt Luleå ingår i denna grupp. Förändringen av förvärvsintensiteten indikerar också att situationen på arbetsmarknaden förbättras snabbt. Ett tillskott av befolkning i arbetsför ålder är dock nödvändig för att få tillstånd en hållbar utveckling. Arbetskraftsbrist kan bli en fråga på kort sikt främst i FA-regioner som redan har en hög förvärvsintensitet.

4 FA-regioner karakteriseras av att befolkningstillväxten är större än jobbtillväxten (T2). Konsekvensen av förändringen i de ingående variablerna är en negativ förändring av förvärvsintensiteten. Obalansen indikerar på svårigheter att skapa jobb åt den växande befolkningen i arbetsför ålder. FA-regionerna Växjö samt Trollhättan är exempel på denna typ av utveckling.

De resterande 16 FA-regioner präglas av befolkningstillväxt och en ännu högre jobbtillväxt (T1). Resultatet är en positiv förändring av förvärvsintensiteten. Samtliga storstads FA-regioner och många större FA-regioner ingår i denna grupp. För att utvecklingen ska fortsätta är det nödvändigt att hålla igång den positiva utvecklingsspiralen av jobbtillväxt, som ger befolkningstillväxt, som leder till jobbtillväxt. Spiralen kan dock inte tas för given då det kan finnas faktorer som bromsar eller till och med förhindrar en fortsatt positiv utveckling, som till exempel bostadsbrist eller brister i transportsystemet. 75 procent av befolkningen i arbetsför ålder bor i den sistnämnda regiontypen medan bara 10 procent av den arbetsföra befolkningen finns i regioner med minskande befolkning i åldersgruppen 20 – 64 år.

I ett tillväxtperspektiv är det gynnsamt att merparten av humankapitalet finns i regioner med goda långsiktiga utvecklingsförutsättningar. Utifrån ett policyperspektiv kvarstår utmaningen att det finns en stor heterogenitet bland FA-regioner med olika utvecklingsförlopp.

Figur 96 Förvärvsintensitetens förändringskomponenter för perioden 2006–2016, för åldersgruppen 20–64 år, FA-regioner

Sverigekarta: förvärvsintensitet

Figur 97 Förvärvsintensitetens förändringskomponenter för perioden 2006–2016, för åldersgruppen 20–64 år, kommuner

Sverigekarta: förvärvsintensitet

Källa: SCB, bearbetning Tillväxtverket *ökad förvärvsintensitet

På vilket sätt förbättringar kan åstadkommas är dock också beroende på de lokala förutsättningarna. På kartan (Figur 97) redovisas samma förändringstyper på kommunnivå för att illustrera eventuella inomregionala skillnader.

7.3 Det regionala arbetsmarknadsdeltagandet – skillnader mellan olika delar av samhället

Sociostrukturella skillnader på arbetsmarknaden kan belysas utifrån många olika vinklar. I ett läge med mycket skilda demografiska utmaningar i olika delar av landet är frågan av central betydelse för politiken. Kön, ålder och bakgrund utgör aspekter som upptar stor plats i den offentliga debatten, inte minst när det gäller ekonomisk ojämlikhet och diskriminering. I detta avsnitt redovisar vi den regionala förvärvsintensiteten efter kön och bakgrund som sedan kompletteras med ytterligare en dimension, den angående förvärvsarbete över livscykeln.

Nästan lika många kvinnor som män deltar på arbetsmarknaden. Skillnaden är år 2016 mindre än 190000 personer. Det höga arbetskraftsdeltagandet för både kvinnor och män är till stor del ett resultat av ett antal stora reformer sedan 1970-talet, inte minst inom familje- och skattepolitiken.

Det finns 815000 utrikes födda som förvärvsarbetar. Antalet utrikes födda har ökat markant under de senaste decennierna och andelen invandrare i befolkningen är också högt i ett internationellt perspektiv. Av olika skäl finns utrikes födda oftare bland de arbetslösa och mindre ofta bland de sysselsatta än svenskfödda. Eftersom det sker en kontinuerlig invandring är det dock inte nödvändigtvis samma personer som står utanför arbetsmarknaden. Det är snarare så att det tar tid att komma in på den svenska arbetsmarknaden. Språk måste läras och tidigare förvärvade kunskaper behöver kompletteras. Knappt 290000 av de utrikes födda med jobb är kvinnor, men allt för många utrikes födda kvinnor står mycket långt från arbetsmarknaden.

I Figur 99 presenteras utvecklingen av förvärvsarbete i befolkningen 20–64 år mellan år 2004 och år 2016. Bortsett från ett tillfälligt avbrott under den ekonomiska krisen år 2008 framkommer en positiv utveckling vad gäller förvärvsarbete i de olika grupperingarna. Det är värt att påpeka att förvärvsintensiteten för inrikes födda män och kvinnor numera ligger på samma höga nivå, det vill säga långt över 80 procent. Även för gruppen utrikes födda sker en positiv förändring för förvärvsintensiteten vilken når en nivå på knappt över 60 procent. Men avståndet till den inrikes födda befolkningen är i stort sett densamma som i början av perioden. Utrikes födda kvinnor har särskilt svårt att etablera sig och jämfört med inrikes födda kvinnor har läget försämrats. En förbättring finns dock vad gäller skillnaden mellan inrikes och utrikes födda män.

Skillnaden i andelen förvärvsarbetande mellan kvinnor och män (Figur 100) samt mellan utrikes och inrikes födda (Figur 101) framträder ännu tydligare på ett regionalt plan. Här märks också en viss beständighet över tid. Det vill säga rangordningen mellan FA-regioner har inte förändrats nämnvärt mellan år 2006 och år 2016. FA-regionerna Ljungby, Värnamo, Karlskoga och Vimmerby visar samtliga på fortsatt relativt stora skillnader mellan könen. Förbättringar kan dock ses för samtliga FA-regioner. I många mindre FA-regioner i Norrlands inland samt några större regioner som Luleå, Skellefteå, Mora och Karlskrona är förhållandena nu relativt balanserade. Den stora efterfrågan på offentliga tjänster kan förmodligen vara en del av förklaringen bakom denna förändring.

Figur 98 Antal förvärvsarbetande, 16–74 år, efter kön och födelselandgrupp, år 2016

Stapeldiagram: förvärvsarbetande

Figur 99 Förvärvsintensitet, 20–64 år efter kön och födelselandgrupp, år 2004 till år 2016

Kurvdiagram: förvärvsarbetande

Figur 100 Förvärvsintensitet, för befolkningen 20-64 år, regionala skillnader mellan män och kvinnor i procentenheter år 2006 och år 2016, FA-regioner

Punktdiagram: förvärvsintensitet

Figur 101 Förvärvsintensitet för den utrikes födda befolkningen 20-64 år, år 2006 och år 2016, FA-regioner

Punktdiagram: förvärvsintensitet

Källa: samtliga SCB, bearbetning Tillväxtverket

Den stora invandringen på senare år har lett till att integrationen av den utrikes födda befolkningen på arbetsmarknaden behöver fungera ännu bättre. Förmågan att försörja sig har stor betydelse för individen. Det är därför bra att förvärvsintensiteten för den utrikes födda befolkningen har förbättrats till 60,7 procent. Den är dock fortsatt 23 procentenheter lägre än för den inrikes födda befolkningen. För att få upp andelen utrikes födda till samma nivå av arbetsmarknadsdeltagande behövs drygt 300 000 nya jobb. Bara i FA-regiongruppen storstäder finns det ett behov av 166 000 nya jobb.

I Figur 101 framkommer hur förvärvsintensiteten för invandrare förändrades mellan år 2006 och år 2016. I 23 FA-regioner har läget för den utrikes födda befolkningen förbättrats. FA-regionerna Göteborg, Skellefteå och Gällivare visar på en ökning med omkring 8 procentenheter. I en studie om platsens betydelse för etablering av invandrare kom man fram till att fyra faktorer förklarar en mycket stor del av skillnaderna i utrikesföddas förvärvsarbete: vistelsetid, utbildningsnivå, invandringsskäl och lokal arbetsmarknad. [114]

Eftersom individsammansättningen av den utrikes födda befolkningen ständigt förändras är det emellertid svårt att dra några långtgående slutsatser om huruvida vissa regioner presterar bättre än andra. Forskning på området har dock visat att regionala och lokala aktörer har stor betydelse för att få in invandrare på arbetsmarknaden.[115] På så sätt kan invandringen i många delar av landet också blir ett tillskott till en för övrigt krympande och åldrande befolkning.

Samtidigt måste man ha klart för sig att den invandrade befolkningen ofta har samma flyttmönster som den inhemska. Beräkningar av den regionala omflyttningen efter tidigare invandringsvågor visar att invandrare inte nödvändigtvis stannar kvar i invandringsregionen. På liknande vis som den inhemska befolkningen flyttar gruppen invandrare vidare till större städer.[116]

7.4 Förvärvsintensitet över livscykeln

Den svenska arbetsmarknaden har genomgått stora strukturella förändringar som kan relateras både till den demografiska sammansättningen och till förändrade och ökade krav på kompetens. Framför allt åldersgrupperna i början och i slutet av en yrkeskarriär är viktiga att studera, eftersom dessa åldersgrupper är särskilt känsliga för förändringar på arbetsmarknaden.

I övrigt är arbetsmarknaderna för de båda grupperna dock ytterst olikartade och ett relativt lågt arbetskraftsdeltagande är i stort sett det enda gemensamma. Orsakerna till det låga arbetskraftsdeltagandet är däremot helt olika för de yngre och de äldre. Utifrån ett samhällsperspektiv är det utan tvekan avgörande med en skyndsam etablering av unga liksom av invandrare samt ett så sent som möjligt utträde från arbetsmarknaden för den äldre befolkningen.

Figur 102 redovisar förvärvsintensitetens utveckling över livscykeln mellan år 2006 och år 2016. Förvärvsintensiteten har ökat synbart över tiden i de flesta åldersgrupperna. En något lägre ökning av förvärvsintensiteten gäller för åldersgruppen 30–34 år.

Figur 102 Förvärvsintensitet efter åldersgrupp och efter kön, år 2006 och år 2016

Totalt

Kurvdiagram: förvärvsintensitet

Män

Kurvdiagram: förvärvsintensitet

Kvinnor

Kurvdiagram: förvärvsintensitet

Figur 103 Förvärvsintensitet för åldersgruppen 20-24 år, år 2016, FA-regioner

Sverigekarta: förvärvsintensitet

Figur 104 Förvärvsintensitet för åldersgruppen 60-64 år, år 2016, FA-regioner

Sverigekarta: förvärvsintensitet

Källa: samtliga SCB, bearbetning Tillväxtverket

Det är särskilt positivt att förvärvsintensiteten ökar i de äldre åldersgrupperna. I åldersgruppen 60–64 år ökade förvärvsintensiteten med 7 procentenheter till 70,2 procent. För kvinnor var ökningen till och med 8 procentenheter till en andel på 68,4 procent förvärvsarbetande. Det har funnits en positiv trend i denna åldersgrupps förvärvsintensitet under hela 2000-talet. Att de äldre klarar sig bra har också positiva effekter på sysselsättningen totalt då arbetslöshet i denna grupp annars ofta medför att de lämnar arbetsmarknaden för gott.[117]Det har lyfts fram en rad faktorer som är avgörande för om äldre lämnar eller stannar kvar i arbete såsom anställningskostnader, arbetsgivarens syn på äldre, arbetets utformning och anpassning mot äldre, förmåns- och pensionsrättigheter samt samhällets normer för utträde.[118]

Trots en positiv utveckling finns det tecken på att den äldre arbetskraften väljs bort vid jobbansökningar. Chansen att bli kontaktad av en arbetsgivare avtar enligt en forskningsstudie kraftigt redan i 40-årsåldern, och minskar sedan med den sökandes ålder.[119] Detta har betydande konsekvenser för rörligheten på arbetsmarknaden och leder i förlängning till en sämre matchning. Eftersom den politiska ambitionen är att hålla kvar arbetskraften ännu längre upp i åldern kommer åldersdiskriminering att vara en viktig fråga framöver, inte minst i regioner med en hög andel äldre i arbetskraften.

För de yngre är situationen präglad av att klara övergången från utbildning till arbetsliv. Detta är ofta en mycket osäker process som för många innebär kortare perioder av arbetslöshet. Under de senaste decennierna har utbildningstiden ökat markant och en avslutad gymnasieutbildning anses numera som en miniminivå. Ett resultat av en längre utbildningstid är att förvärvsintensiteten är mycket låg för de yngre. 22,4 procent av 16–19 åringarna registreras som sysselsatta i statistiken år 2016. Anmärkningsvärt är att värdet är högre än år 2006 och detta särskilt för kvinnor som har 5 procentenheter högre förvärvsintensitet än män i samma åldersgrupp. Även för åldersgruppen 20–24 år noteras en ökad förvärvsintensitet. En tänkbar förklaring är det gynnsamma konjunkturläget och minskande kohortstorlekar för gruppen födda i slutet av 1990-talet. Ett snabbt inträde för ungdomar behöver dock inte vara odelat positivt. Det kan ibland finnas ett värde i att vänta på rätt jobb. Ett fördröjt arbetsmarknadsinträde på grund av studier kan snarare ses som en framtidsinvestering som förhoppningsvis ger avkastning i form av högre lön senare under arbetslivet.[120]

En längre utbildning innebär för många ungdomar och unga vuxna en flytt från hemkommunen. För många inträffar denna tidpunkt efter avslutad gymnasieutbildning. De som stannar kvar har dock i dag goda chanser att få jobb. Av Figur 103 framgår att många utflyttningsregioner uppvisar ett högt arbetsmarknadsdeltagande i gruppen unga vuxna. I många delar av landet är förvärvsintensiteteten för denna grupp i nivå med den arbetsföra befolkningens i övrigt. En stor efterfrågan på arbetskraft från den lokala och regionala ekonomin på senare tid kan tjäna som förklaring till detta. Eftersom många av de erbjudna jobben inte nödvändigtvis kräver längre utbildning kan det också innebära en möjlighet för nyligen invandrade kvinnor och män att få ett jobb i dessa regioner.

7.5 Arbetslöshet, vakanser och matchning

Ett mer direkt sätt att belysa hur arbetsmarknaden fungerar är att studera mängden arbetslösa i förhållande till vakanser. Ett ökat antal vakanser borde leda till att antalet arbetslösa minskar i något så när samma utsträckning, men så är dock inte fallet, åtminstone inte på nationell nivå - i Sverige ökar vakanstalet medan arbetslöshetstalet inte minskar lika mycket. Matchningen, det vill säga mötet mellan efterfrågan och utbudet på arbetskraft, tycks inte fungera optimalt. Det påpekas också av företag och företags-organisationer att det är svårt att hitta de kompetenser man vill ha. Samtidigt hamnar många arbetstagare på positioner som inte motsvarar deras utbildnings- eller kompetensnivå.[121] Detta motiveras ofta med att sammansättningen av de arbetssökande har större inslag av lågutbildade, utrikes bakgrund, hög ålder och funktionshinder än tidigare.

Med detta som bakgrund redovisas några aspekter av regional matchning.[122] Det är på nivån av regionala arbetsmarknaderna som de flesta byten mellan arbetsplatser och rekryteringar av arbetskraft sker. Det är därför betydelsefullt att få en uppfattning om hur matchningen mellan arbetskraftsefterfrågan och arbetskraftsutbudet fungerar regionalt. Ett rimligt antagande är att större regioner har en bättre förmåga till matchning än mindre. Men, det finns också forskning som menar att folkrika regioners heterogenitet kan innebära en nackdel i detta avseende.[123] I mindre regioner kan enligt studien matchningen vara bättre eftersom kunskapen om den tillgängliga arbetskraften är större.

Arbetslöshetstalen är dock i genomsnitt något lägre i folkrika FA-regioner än i övriga regioner, men inte nödvändigtvis lägst bland samtliga FA-regioner. FA-regionerna Malung-Sälen, Vansbro och Mora har exempelvis de lägsta talen för år 2016. En låg arbetslöshet finns också i FA-regionerna Gotland, Skövde, Kiruna samt Gällivare. Utifrån ett nationellt perspektiv är det viktigt att de största FA-regionerna har ett lågt arbetslöshetstal. FA-regionerna Stockholm och Göteborg har båda värden väl under 5 procentenheter. FA-region Malmö har med 7,4 procent högst arbetslöshetstal bland storstadsregionerna.

Denna statistik kan också användas för att illustrera eventuella regionala strukturproblem på arbetsmarknaden. De regionala arbetsmarknadernas arbetslöshetstal varierar över tid med förändringar i konjunkturen. Samtidigt har ett antal utredningar och studier med utgångspunkt i förhållandena under 1980- och 1990-talen visat att de regionala skillnaderna har varit relativt sett oförändrade över många år.[124],[125] En otillräcklig rörlighet hos befolkning i arbetsför ålder har bland annat pekats ut som orsak. Aktuella beräkningar visar dock att ett sådant samband är mindre tydligt i dag. Många tidigare problemområden har således förbättrat sin position avsevärt. De strukturella problemen har dock inte försvunnit helt - fördelningen av arbetslöshetstalen för år 2004 förklarar fortfarande drygt 20 procent av fördelningen för år 2016 (Figur 106).

I Figur 105 illustreras matchningen på arbetsmarknaden mellan år 2004 fram till år 2017, uttryckt i vakans- och arbetslöshetstalens utveckling över tid. Kurvan kallas för Beveridge-kurvan och används för att på ett enkelt sätt visa effektiviteten i matchningen på arbetsmarknaden.

Figur 105 Vakanser och arbetslösa relativt befolkningen, 20–64 år, 2004–2017

Kurvdiagram: arbetslösa

Figur 106 Andel arbetslösa (öppet arbetslösa samt personer i konjunkturåtgärder), 20–64 år, år 2004 och år 2016, FA-regioner

Punktdiagram: arbetslösa

Figur 107 Andel arbetslösa relativt befolkningen 20–64 år (procent), år 2016, FA-regioner

Sverigekarta: arbetslösa

Figur 108 Vakans- och arbetslöshetstalen för perioden 2004–2017, regiontyper

Diagram: arbetslösa

Källa: samtliga Raps/Tillväxtverket

Beräkningen tillämpas på de tre regiontyperna: storstadsregioner, täta regioner samt landsbygdsregioner för perioden 2014–2016. Om arbetslösheten är hög trots att det finns många vakanser är det ett tecken på en mindre effektiv arbetsmarknad.[126]Omvänt anses matchningen och läget på arbetsmarknaden vara bättre ju närmare nollpunkten kurvan ligger.

Regiongrupperna följer i stort varandras utveckling. Det finns dock signifikanta skillnader och regiontypen storstadsregion ligger några procentenheter lägre i arbetslöshetstalen än de övriga. Utvecklingen efter den ekonomiska krisen 2008/09 var mycket bra för samtliga regiontyper, men storstadsregionen klarade sig betydligt bättre. Sedan dess kan det noteras en svag minskning av arbetslöshetstalen i framför allt landsbygdsregioner och täta regioner. Problematiskt är att vakanstalen inte ter sig på samma sätt. I samtliga regiontyper finner vi kraftigt ökande vakanstal. Detta talar för en sämre matchningsutveckling i samtliga regiontyper och en tendens till flaskhalsar på rätt kompetens. Beräkningar på FA-regionnivå visar på en mer delad bild där knappt hälften av FA-regionerna visar en förbättring av matchningseffektiviteten tack vare minskande arbetslöshetstal. Den stora majoriteten av FA-regioner vittnar dock om en situation mot ökande vakanstal.

Att minska gapet mellan antalet vakanser och antalet arbetslösa kräver fortsatta kraftansträngningar på samtliga beslutsnivåer. Det är viktigt att fokusera på att få utsatta grupper närmare arbetsmarknaden, samtidigt som det är nödvändigt att även öka rörligheten bland de sysselsatta. Detta eftersom en stor del av missmatchningen också beror på försämringar för relativt väletablerade grupper på arbetsmarknaden.[127]

7.6 Tillväxt, inkomster och välfärd

Regional tillväxt kan ses som ett resultat av en process, där regionala förutsättningar lägger grunden för ekonomins utveckling och tillväxtens storlek. Tillväxt ger ett större konsumtionsutrymme och kan leda till en förbättrad välfärd för regionernas invånare.

Bruttoregionalprodukten (BRP), som är den regionala motsvarigheten till bruttonationalprodukten (BNP), är det tekniskt sett mest kompletta måttet, då det både inkluderarar löner och eventuella driftöverskott i beräkningen. Vi har redan inledningsvis i kapitel 3 visat på BRP-utvecklingen inklusive per capitanivåer utefter län. Att regioner har ett högt BRP till följd av stora driftöverskott i produktionen behöver dock inte innebära att det är resurser som kommer den regionala ekonomin till del, vare sig i form av investeringar, löner eller skatteunderlag. Vinster och kapitalinkomster utgör inte en del av den kommunala skattebasen och verksamheternas överskott kan mycket väl komma att användas för investeringar i andra regioner än i de regioner där överskotten har genererats. [128]

Det är dock inte bara därför måtten har kritiserats. En alltför snäv syn på produktion och inkomster döljer andra aspekter som har med människors välbefinnande, livskvalitet och miljöpåverkan att göra. BNP och BRP säger också lite om hur inkomsterna fördelas mellan olika samhällsgrupper. I flera arbeten internationellt liksom i Sverige har man gått vidare med detta och utvecklat kompletterande och bredare mått på tillväxt som också tar hänsyn till hur tillgångarna används.[129],[130],[131],[132]

Som vi redan redovisade inledningsvis i kapitel 3 är lönesumman som mått på regional inkomst ett tillräckligt bra mått för att illustrera utfallet av tillväxt regionalt. Detta inte minst med anledning av att lönesumman är fullt beskattningsbar på regional nivå och för att den återstående delen kan disponeras av den regionala befolkningen för konsumtion och sparande eller investeringar – inte minst i den egna regionens näringsliv.

Som en indikator används lönesumman beräknad efter de sysselsattas boendekommun (nattlönesumman) per invånare i en region vilket också kallas regional inkomst. Indikatorn avspeglar ett bredare inkomstbegrepp då den relaterar till hela befolkningen och på så sätt blir avhängig åldersstrukturen i regionen, såsom antalet äldre, barn eller kvinnor och män utan förvärvsarbete. Den regionala inkomsten påverkas också av arbetspendling som inkluderar inkomster intjänade utanför hemmaregionen. Ur ett regionalt perspektiv, med fokus på skattebaser och den egna befolkningens försörjningsmöjligheter är måttet på regional inkomst per invånare det mest relevanta, eftersom detta också fångar territoriella egenskaper såsom möjligheten till förvärvsarbete och därmed inkomster bortom gränsen för den egna FA-regionen.

I Figur 109 redovisas skillnader i per capitainkomster i FA-regioner. Skillnaderna är relativt stora. Differensen mellan FA-regionerna med de högsta inkomsterna per invånare (Stockholm, Gällivare) och FA-regionerna med de lägsta genomsnittliga inkomsterna (Åsele och Haparanda) är 80300 kronor år 2016. Här bör dock noteras att gränsregionen Haparanda på samma sätt som övriga FA-regioner med motsvarande geografiska läge, har betydande inkomster från arbete i grannlandet som dock inte redovisas i statistiken. Tidigare skattningar utgår från att så mycket som 15 procent av inkomsterna kan komma från andra länder i vissa gränsregioner. Dessa inkomster utgör dock inte heller en direkt källa för lokala och regionala skatter, men mycket väl en betydande del av berörda invånares samlade konsumtionsutrymme.

Det framkommer en relativt tydlig geografisk tudelning när det gäller inkomster per invånare. Inlandets FA-regioner samt FA-regioner i sydöstra Sverige har relativt låga per capitavärden. Långa avstånd till marknader och större städer tycks vara en gemensam förklaring till detta. Beräkningar visar att det finns ett relativt kraftigt samband mellan regionstorlek och den genomsnittliga nivån på regionala inkomster per capita. Stora FA-regioner såsom Stockholm, Göteborg och Malmö samt FA-regioner med större städer har en relativt hög nivå på per capitainkomster. Inkomstnivåerna avtar med minskande storlek på FA-regioner.

Ett sådant mönster upprepas för regiontyper på aggregerad nivå. Regiontyperna storstäder och täta regioner har relativt höga inkomstnivåer och framför allt landsbygdsregioner avlägset belägna redovisar något lägre inkomster. Tillväxten per capita under perioden 2007–2016 har dock varit bäst i den yttersta periferin. Där har den genomsnittliga årliga procentuella förändringen i den regionala inkomsten varit över 2 procent, vilket kan jämföras med tillväxten i storstadsregioner på 1,8 procent årligen.

Figur 109 Regional inkomst per capita år 2016, FA-regioner

Sverigekarta: inkomst

Figur 110 Regional inkomst per capita, årlig procentuell förändring 2007–2016, FA-regioner

Sverigekarta: inkomst

Figur 111 Genomsnittlig årlig procentuell tillväxt av nattbefolkningslönesumma per invånare samt lönesumma totalt för perioden 2007–2016, 2016 års priser

Punktdiagram: invånare

Figur 112 Regional inkomst per capita efter regiontyper, år 2007 och år 2016

Stapeldiagram: inkomst

Källa: samtliga SCB, egna beräkningar

En på många håll vikande befolkning och ett stabilt antal arbetstillfällen gör att många avlägsna FA-regioner har höjt sina inkomster per invånare. Den genomsnittliga inkomstökningen under perioden 2007–2016 var 20100 kronor. I regiontypen mycket avlägset belägen landsbygdsregion var ökningen 19200 kronor, vilket är mycket bättre än i de övriga regiontyperna, bortsett från storstäderna som hade en inkomstökning på 23500 kronor. För de övriga regiontyperna framkommer en förändring på 16000 kronor för täta regioner nära städer och 16200 kronor för täta regioner avlägset belägna. Minst, 13400 kronor, var inkomstökningen i landsbygdsregioner avlägset belägna. Landsbygds-regioner med större städer hade en tillväxt på 14800 kronor. Bland FA-regionerna förekom den bästa förbättringen i Gällivare, 37000 kronor, och Kiruna med 30000 kronor. Stockholms FA-region hade en per capita tillväxt på 27000 kronor under analysperioden.

Även procentuellt sett har den genomsnittliga per capitautvecklingen (Figur 110) varit mycket positiv i stora delar av Norrland under perioden 2007–2016. I många FA-regioner var utvecklingen över 2 procent i genomsnitt per år. Något över riksgenomsnitt på 1,7 procent per år var utvecklingen även i storstads-FA-regionerna Stockholm och Göteborg och ett antal täta FA-regioner med större städer såsom Linköping/Norrköping och Örebro. Sämre var utvecklingen i flera industribetonade FA-regioner såsom delar av Småland, Eskilstuna, Gävle, Blekinge och Karlstad. Under riksgenomsnittet finns även FA-regionen Malmö med en genomsnittlig årlig procentuell förändring på 1,6 procent. Lägst var förändringen av den regionala tillväxten i FA-regionerna Avesta, Karlskoga och Ljungby. Dessa tre regioner hade en tillväxt på mindre än en procent per år under perioden.

Räknat på samtliga 60 FA-regioner har dock, denna delvis mycket positiva utveckling i regioner med lägre inkomstnivåer, inte lett till minskande skillnader (konvergens) mellan FA-regionerna. Beräkningar för år 2016 visar att de genomsnittliga skillnaderna i per capita-inkomster mellan FA-regioner i stort sett är oförändrade jämfört med år 2007.

Som framkommer är sambandet mellan tillväxt i lönesumma totalt och per capita-tillväxt inte särskilt starkt. Man skulle kunna förvänta sig att FA-regioner med en snabb tillväxt också får avkastning i form av ökande nattbefolkningslönesumma per capita. Vissa FA-regioner med hög lönesummetillväxt totalt, såsom Stockholm, Göteborg och Malmö, har emellertid en ganska måttlig per capita tillväxt. Tvärtom förhåller sig FA-regionerna Åsele, Överkalix och Strömsund. Som redan antytts i tidigare avsnitt om förvärvsintensitetens förändring kan situationen förklaras med att antalet invånare i olika delar av landet utvecklats åt olika håll. En kraftigt ökande befolkning i storstadsregionerna medför att per capita tillväxten förblir låg trots hög tillväxttakt i lönesumman totalt. I den andra gruppen är det snarare ett resultat av ett vikande befolkningsunderlag.

Ökande inkomstskillnader inom regioner

Det räcker dock inte att enbart se på genomsnittliga inkomstskillnader mellan regioner. För att få en uppfattning om förändrade inkomstskillnader mellan regioner är det viktigt att även se på andra delar i inkomstfördelningen. Indikatorer som kan användas för detta är olika percentilkvoter eller Gini-koefficienten som är ett mått på inkomstfördelningen i sin helhet.

Sverige har enligt båda mätmetoderna relativt låga inkomstskillnader, men inte de lägsta. Samtliga övriga nordiska länder och flera centraleuropeiska länder har en jämnare inkomstspridning.[133] Inom OECD har ojämlikhet lyfts fram som ett allvarligt hot mot en hållbar utveckling. [134]För Sveriges del är det främst trenden mot ökande inkomstskillnader som stått i centrum för oron. Utifrån ett tillväxtperspektiv är det heller inte nödvändigtvis bra om skillnaderna är för små. Det finns således också argument för ökande ojämlikhet. Inkomstskillnader kan exempelvis ses som positivt då det kan skapas incitament för större ansträngning hos individer för att förbättra deras ekonomiska situation. Tillväxten kan också främjas av att det finns rika människor som kan göra stora, riskfyllda investeringar.

En förändring mot större inkomstskillnader kan dock även peka på underliggande problem som kan hota tillväxten på sikt. Följande argument har lyfts fram: Individer med sämre resurstillgång har svårare att göra produktiva investeringar såsom i utbildning eller i hälsa och ekonomiskt sätt sämre ställda gruppers behov av belåning kan leda till finansiell instabilitet och i värsta fall ekonomisk kris. Ojämlikhet kan också leda till ökad protektionism. Människor blir negativa till frihandel och öppna marknader eftersom det upplevs som att frukterna av globaliseringen fördelas ojämlikt. [135]

Generellt sett är det svårt att härleda ökad ojämlikhet till en specifik utveckling eller enskilda faktorer. Olika strukturomvandlingseffekter, såsom teknologisk utveckling och ökad globalisering förklarar en del av utvecklingen. Det har exempelvis påpekats att globaliseringen medför ett tryck nedåt på lönerna för redan lågavlönade grupper.[136] Andra hänvisar till institutionella förutsättningar samt policy- och attitydförändringar som till exempel en högre acceptans för ekonomisk ojämlikhet. Kapitalinkomsternas bidrag till ökande inkomstskillnader är ytterligare en förklaring som framförs både i den inhemska och i den internationella debatten.[137] Som vi har kunnat visa i tidigare kapitel kan många av dessa förklaringar också relateras till regionala förutsättningar och marknaders regionala funktionssätt. På så sett blir det också relevant att se på skillnader mellan och inom regionerna.

För Sverige är den disponibla inkomsten[138] med ett Gini-värde på 0,32 betydligt jämnare fördelad än faktorinkomsten[139] med ett värde på 0,52, vilket visar att skatter och transfereringar omfördelar från rika till fattiga. Det visar sig dock att län med en större ojämlikhet vad gäller faktorinkomster också har en ojämnare fördelning vad gäller disponibla inkomster. Stockholm har den minsta skillnaden mellan Gini-värdena för disponibel respektive faktorinkomsten, vilket indikerar en svagare omfördelning mellan inkomstgrupperna. Bättre tycks omfördelningen fungera i Gävleborg, Norrbotten och Västernorrland.

I samtliga län har dock inkomstskillnaderna ökat under perioden 2011–2016 och mest i Stockholm, Jönköping och Jämtlands län. Detta behöver inte vara ett problem utan kan vara ett tecken på ett dynamiskt näringsliv som ger god avkastning i form av löner i vissa och sämre löner i andra delar av näringslivet.

Figur 113 Gini-koefficient, disponibel inkomst, efter län, 2011 och 2016

Stapeldiagram: inkomster

Figur 114 Gini koefficient, faktorinkomster, efter län, 2011 och 2016

Stapeldiagram: inkomster

Figur 115 Andel individer, 20–64 år, med mycket låga disponibla inkomster (mindre än 60 procent av medianinkomsten) i procent år 2016, kommuner

Sverigekarta: inkomster

Figur 116 Förändring under perioden 2011–2016 av andelen individer, 20–64 år, med mycket låga disponibla inkomster (mindre än 60 procent av medianinkomsten), procentenheter, kommuner

Sverigekarta: inkomster

Källa: samtliga SCB

På så sätt kan skapas incitament för jobbyten mellan sektorer vilket på sikt leder till effektivare regionala ekonomier. Generellt sett har länen blivit mer lika varandra vad gäller faktorinkomsternas fördelning. Mer problematiskt är att det förefaller finnas ökande skillnader mellan länen vad gäller fördelningen av disponibel inkomst. I Sverige och övriga nordiska länder tycks det finnas en stor enighet kring välfärdsstatens fördelningssystem som också kan ses som ett sätt att hantera marknadsmisslyckanden inom den privata sektorn. Ökande inkomstklyftor kan också tänkas strida mot regeringens ambition att hålla samman Sverige.

Gini-koefficienten avspeglar hela inkomstfördelningen och det gör det svårt att dra några långtgående slutsatser om vilka inkomstgrupper som har bidragit mest till den ojämlika utvecklingen. I detta avslutande avsnitt om inkomstklyftor kompletteras bilden genom att se på regionala och lokala skillnader vad gäller andelen individer med mycket låga disponibla inkomster. För detta används i rapporten andelen av befolkningen i åldersgruppen 20–64 år med en disponibel inkomst lägre än 60 procent av medianen för riket. Åldersgruppen valdes för att gruppen har möjlighet att mer direkt, genom arbete, påverka de egna inkomsterna. Med denna avgränsning har 12,7 procent av knappt 5,5 miljoner individer mycket låga disponibla inkomster år 2016.

I Figur 115 visas disponibla inkomster fördelat på kommuner. Kartbilden antyder att relativt många landsbygdsregioner har en hög andel individer med mycket låga inkomster. Många gränsregioner mot Norge och Finland utmärker sig också i detta avseende, men eftersom det är sannolikt att många har inkomster i grannlandet är bilden inte rättvisande.

Något överraskande är få storstadskommuner med. Högst andel finns i Malmö, Södertälje och Huddinge kommun. Räknat på antalet individer med låga inkomster återfinns 35 procent av dessa i gruppen storstad. Flest individer med låga inkomster finns dock i gruppen täta kommuner nära större stad, nästan 44 procent av samtliga individer med låga inkomster återfinns i denna kommungrupp. Här ingår kommunerna Perstorp, Filipstad, Landskrona, Kristinehamn och Eskilstuna med särskilt höga andelar.

Tillgänglig statistik gör det också möjligt att beräkna förändringen mellan år 2011 och 2016, vilket redovisas i Figur 116 ovan. I knappt en fjärdedel av kommunerna[140] förbättrades situationen under perioden. I gruppen storstadsregioner skedde en förbättring i 75 procent av kommunerna. Minst var förbättringen i gruppen täta kommuner avlägset belägna där enbart 2 av 25 kommuner visade på en minskning av andelen individer med inkomster under 60 procent av rikets medianvärde.

En större ojämlikhet på länsnivå kan således delvis förklaras av en relativ förändring nedåt i den nedre delen av inkomstfördelningen. Landsbygdskommuner har relativt sett drabbats i större utsträckning av detta. En bidragande orsak har varit en förhållandevis svag inkomsttillväxt i den nedre delen av inkomstfördelningen där andelen individer som får sin huvudsakliga försörjning från olika typer av transfereringar är större. Eftersom ojämlikheterna är störst i storstadslänen kan det antas att orsaken där är en mycket gynnsam utveckling i gruppen med mycket höga inkomster.

Det kvarstår att samtliga tre storstadslän har kommuner med höga och ökande andelar individer med mycket låga inkomster. En sådan utveckling pekar också på en ökande segregering inom storstadsregionerna, med kommuner som över en längre tid har förlorat gentemot utvecklingen i övriga kommuner i regionen.[141]

Det finns ett ökat intresse från beslutsfattare på olika nivåer att bemöta utvecklingen mot ökande samhällsklyftor. Den ojämna fördelningen av tillväxtens frukter inom och mellan regioner ställer också stora krav på politiken att hitta en balans mellan omfördelning och utveckling av näringslivet i samtliga delar av landet. Runtom i landet arbetas också med att förnya och modernisera organisationer och näringsliv utifrån specifika, platsbundna förutsättningar. Detta kräver dock också ett regionalt och inte sällan även lokalt arbetssätt som tar hänsyn till platsens relationer med omvärlden. På så sätt är det möjligt att förankra utbyten med omvärlden i en regional och lokal miljö. Det kan också ses som ett sätt att möta hotet om marginalisering och utanförskap som globalisering och digitalisering ger upphov till.

Litteratur

Aldén L, Hammarstedt M (2016). Boende med konsekvens – en ESO-rapport om etnisk bostadssegregation och arbetsmarknad. ESO 2016:1. Finansdepartementet.

Almqvist A (2016). Den ekonomiska ojämlikheten i Sverige. LO.

Amcoff J (2007). Regionförstoring – idé, mätproblem och framtidsutsikter. Institutet för framtidsstudier.

Amcoff J (2012). Do Rural -Districts Die When Their Schools Close? Evidence from Sweden around 2000. In: Educational Planning. Vol. 20, nr 3, s. 47-60.

Amcoff J. et al. (2009). När lanthandeln stänger. En studie av lanthandelns betydelse för flyttning in och ut och för människorna i byn. Institutet för framtidsstudier.

Andersson F W, Andersson J (2012). Företagsledarna i Sverige – En algoritm för att peka ut företagens operativa ledare i näringslivet. Fokus på näringsliv och arbetsmarknad. SCB.

Andersson J (2006). En rörlig arbetsmarknad – dynamiken bland jobb, individer och företag. SCB, AM9903.

Andersson M, Thulin P (2008). Globalisering, arbetskraftens rörlighet och produktivitet. Underlagsrapport 23 till Globaliseringsrådet.

Aranki T, Löf M (2008). Matchningsprocessen på den svenska arbetsmarknaden: en regional analys, Penning- och valutapolitik 2008:1, Sveriges Riksbank.

Barca F, McCann P, Rodríguez-Pose A (2012). The Case for Regional Development Interventions: Place-Based versus Place-Neutral Approaches. Journal of Regional Science, Vol. 52, NO 1. 2012, pp 134-155

Baumol W (2002). The Free-Market Innovative Machine. Princeton University Press.

Braunerhjelm P (2007). Behövs entreprenörerna? Om deras betydelse för kunskapsutveckling, kommersialisering och tillväx. Ekonomisk Debatt, årg. 35, nr 6.

Bryden J, Hard K (2004). The Socio-economic Dynamics of Rural Areas in Germany, Greece, Scotland and Sweden. Aberdeen University.

Carlsson M, Eriksson S (2017). Påverkar arbetssökandes ålder och kön chansen att få svar på jobbansökan? IFAU, rapport 2017:8.

Cingano, F. (2014), "Trends in Income Inequality and its Impact on Economic Growth", OECD Social, Employment and Migration Working Papers, No. 163, OECD Publishing, Paris.

Ekholm K (2008). Globaliseringens drivkrafter och samhällsekonomiska konsekvenser. Underlagsrapport 18 till Globaliseringsrådet.

Eklund J, Karlsson P, Petterson L (2014). Högre utbildning och konkurrenskraft – Hur påverkar högre utbildning företags och regioners tillväxt? Ratio.

Eklund J, Karlsson P, Petterson L (2015) Arbetslöshet, vakanser och utbildning – Hur har matchningen på svensk arbetsmarknad utvecklats sedan 1990-talskrisen? JIBS.

Eliasson K, Westerlund O (2003). Regionala tillväxtindikatorer - teoretiska aspekter begrepp och empiriska illustrationer. ITPS.

Eliasson K, Westerlund O, Åström J (2008). Flyttning och pendling i Sverige. Bilaga 3 till Långtidsutredningen 2008.

Entreprenörskapsforum (2018). Entreprenörskap i Sverige – Nationell GEM rapport 2017.

Erikson R, Nordström Skans O, Sjögren A och Åslund O (2007). Ungdomars och invandrades inträde på arbetsmarknaden 1985–2003. IFAU.

ESPON (2011) EDORA - European Development Opportunities in Rural Areas.

ESPON (2013). KIT - Knowledge, Innovation, Territory. Executive Summary.

ESPON (2013). Service of General Interest. Policy Brief.

ESPON (2013). Services of General Interest. Evidence Brief.

ESPON (2014). TOWN – Small and Medium-Sized Towns.

ESPON (2017). PROFECY – Inner Peripheries: National territories facing challenges of access to basic services of general interest. Executive Summery.

ESPON (2018). Small and Medium-Sized Enterprises in European Regions and Cities. Final Report.

ESPON (2018). The World in Europe: global FDI flows towards Europe. Synthesis Report.

EU-Commission (2017). My Region, My Europe, Our Future. 7th cohesion report.

EU-kommissionen (2009). Bortom BNP. Att mäta framsteg i en föränderlig värld. KOM (2009) 433 slutlig.

EU-kommissionen (2014). Statistical Data on Women Entrepreneurs in Europe.

European Commission (2017). The state of European Cities 2016.

Finansdepartementet (2007). Äldres arbetsutbud och möjligheter till sysselsättning. Ds 2007:21.

Finansdepartementet (2017). Den svenska modellen.

Fjertorp J (2012). Bör kommuner eftersträva befolkningstillväxt? Ekonomisk Debatt, årg. 40, nr 3.

Florida R, Mellander C, Holgersson T (2012). Up in the Air: The Role of Airports for Regional Economic Development. Working Paper – CESIS.

Fölster S (2014). Vartannat jobb automatiseras inom 20 år – utmaningar för Sverige. SSF

Glaeser Ed (2013). Stadens triumf. SNS-förlag.

Hartman L och Svaleryd H (2010). Hur stor är risken för bestående hög arbetslöshet? Ekonomisk Debatt, årg. 38, nr 6.

Haugen K (2012). The accessibility paradox. Everyday geographies of proximity, distance and mobility. Gerum. Umeå Universitet.

Hedberg Ch, Pettersson K (2010). Rörlighet på den segregerade arbetsmarknaden Entreprenörskapets möjligheter och begränsningar. I rapporten rörlighet, pendling och regionförstoring för bättre kompetensförsörjning, sysselsättning och hållbar tillväxt. Vinnova.

Henning M, Moodysson J, Nilsson M (2010). Innovation och regional omvandling. Från skånska kluster till nya kombinationer. Region Skåne.

Henrekson M, Johansson D (1999). Sysselsättnings- och företagsstrukturen: Endast Sverige snapsglas har, eller? Ekonomisk Debatt, årg. 27, nr 3.

Iammarino S, Rodriguez-Pose A, Storper M (2017). Why regional Development matters for Europe’s economic future. EU-kommissionen. WP 07/2017.

Institutet för entreprenörskapsforskning, ESBRI (2011). Glesbygden innoverar på distans. Entré, nr 2.

ITPS (2007). Konkurrenskraft på branschnivå. Rapport.

Johansson P (2017). Konkurrenskraft i svenska regioner. I Eklund J och Thulin P (red.). Svensk konkurrenskraft. Entreprenörskapsforum.

Jordbruksverket (2012). Arbete och liv på landsbygden – Landsbygdens förutsättningar i kunskapsekonomin. Rapport 2012:19

Konjunkturinstitutet (2018). Konjunkturläget mars 2018.

Kåpe L (1999). Medelstora svenska städer. En studie om befolkning, näringsliv och ortssystem.

Lindblad S. et al (2015). Demografins regionala utmaningar. Bilaga 3 till Långtidsutredning 2015.

Lindh T (2008). ”Sverige i en åldrande värld – framtidsperspektiv på den demografiska utvecklingen”. Underlagsrapport 13 till Globaliseringsrådet.

LO (2013). Sökes: Kompetent, flexibel och billig arbetskraft.

Lundvall B-Å (2007). Teorier om nationella innovationssystem; Hur kan dessa studeras? ITPS.

McKelvey M, Zaring O (red) (2016). Sveriges entreprenöriella ekosystem – Företag, akademi, politik. ESPRI.

Moretti E (2012). The new Geography of Jobs. Marnier Books. New York.

Mälardalsrådet (2017). Arbetspendling 2014 – i Stockholm-Mälarregionen.

Niedomysel T (2006). Migration and Place Attractiveness. Geografiska Regionstudier Nr 68, Uppsala.

Nordregio (2016). From migrants to workers: Regional and local practices on integration of labour migrants and refugees in rural areas in the Nordic countries. Policy brief.

Nubler I (2016). New technologies: A jobless future or golden age of job creation? Working Paper 13. ILO.

Näringsdepartementet (2015). Sveriges företagande och konkurrenskraft. Ds 2015:43.

OECD (2009). How Regions Grow.

OECD (2015). How´s life?

OECD (2015). The future of productivity.

OECD (2016). Regional Outlook 2016.

OECD (2017). Going Digital: Making the Transformation Work for Growth and Well-Being. Meeting of the OECD Council at Ministerial Level.

Picketty T (2014). Kapitalet i tjugoförsta århundradet. Karneval förlag.

PTS (2018). PTS mobiltäcknings- och bredbandskartläggning 2017.

Regeringen (2018). En sammanhållen politik för Sveriges landsbygder – för ett Sverige som håller ihop.

Reglab (2014). Regionala matchningsindikatorer.

Reglab (2017). Platsens betydelse för utrikes föddas etablering på arbetsmarknaden. Studie.

Riksrevisionen (2017). Matchningen på arbetsmarknaden – sökandesammansättningens betydelse. 2017:26.

SCB (2018): Sveriges Ekonomi – statistiskt perspektiv, nr 1, 2018.

Sjöholm F (2009). Globaliseringen och företagen. Särtryck ur Henrekson M (red) (2009). Sju decennier av forskning om ett näringsliv i förändring. Ekerlids förlag.

Skedinger P (1991). Varför består de regionala skillnaderna i arbetslöshet? Ekonomisk Debatt, årg. 19, nr 7.

Solá G (2013). På väg mot jämställda arbetsresor. Vardagens mobilitet i förändring. Göteborgs universitet.

Syssner J (2014). Politik för kommuner som krymper. Linköpings universitet.

Tano S (2014). Migration and sorting of skills. Avhandling. Umeå universitet.

Tillväxtanalys (2011). Föreställningar om regional sårbarhet.

Tillväxtanalys (2011). Tillgänglighet och näringslivets konkurrenskraft.

Tillväxtanalys (2012). Från aktiv lokaliseringspolitik till regional politik.

Tillväxtanalys (2014). Bättre statistik för bättre regional- och landsbygdspolitik.

Tillväxtanalys (2014). Fakta och exempel kring lokal attraktivitet.

Tillväxtanalys (2015). Att mäta kvinnors företagande.

Tillväxtanalys (2016). Näringslivsdynamik, städer och agglomerationsekonomier– forskningsöversikt och agenda.

Tillväxtanalys (2016). Sverige i en sammanlänkad värld – slutrapport.

Tillväxtanalys (2017). The global mobility of skilled workers. PM 2017:14.

Tillväxtanalys (2017). Utländska företag 2016.

Tillväxtverket (2014). Etableringen av Facebooks europeiska datacenter i Sverige och Luleå. Rapport.

Tillväxtverket (2016). Pilotkommuner för serviceutveckling.

Tillväxtverket (2017). Företagens behov av service i gles- och landsbygder.

Tillväxtverket (2017). Räcker pengarna? Studie kring kapital för företag i Mellersta Norrland.

Tillväxtverket (2017). Sårbara kommuner 2016.

Tillväxtverket (2018). BRP+, breddat mått på regional utveckling.

Tillväxtverket (2018). Tillgänglighet till kommersiell och offentlig service 2018.

Tillväxtverket, Boverket (2016). Tillväxt kräver planering. Slutrapport.

Trafikanalys (2011). Arbetspendling i storstadsregioner – en nulägesanalys. Rapport 2011:3.

Webster N A (2016). Gender and Social Practices in Migration. Stockholms universitet.

Vilhelmson B (1988). Befolkningens resvanor i tidsperspektiv. Livscykel- och generationsaspekter 1978 - 1985. Göteborgs universitet.

Wincent J. et al (2015). Att mäta innovationsutveckling i svenska regioner. Vinnova: Det innovativa Sverige 2. ESBRI.

Världsbanken (2009). World Development Report 2009. Reshaping Economic Geography.

Världsbanken (2016). Global rankings 2016.

Förkortningar

ESPON – European Observation Network for Territorial Development and Cohesion (EU-program)

FA-regioner – Funktionella analysregioner

OECD – Organization for Economic Co-operation and Development

PTS – Post- och Telestyrelsen

Raps – Regionalt analys- och prognossystem

Förkortningar på FA-regioner i diagram

Arjeplog ARJ Karlstad KAR Storuman STN Arvidsjaur ASJ Kiruna KIR Strömsund STR Avesta-Hedemora AVE Kramfors KRA Sundsvall SUN Bollnäs-Ovanåker BOL Kristianstad-Hässleholm KRI Torsby TOR Borås BOR Lidköping-Götene LID Trollhättan-Vänersborg TRO Eskilstuna ESK Linköping-Norrköping LIN Umeå UME Falun-Bor länge FAL Ljungby LBY Vansbro VAN Got land GOT Ljusdal LID Vilhelmina VIL Gällivare GÄL Ludvika LUD Vimmerby VIM Gävle GÄV Luleå LUL Värnamo VMO Göteborg GÖT Lycksele LYC Västervik VÄV Halmstad HAL Malmö-Lund MMÖ Västerås VÄS Haparanda HAP Malung-Sälen MAL Västlandet VLT Hudiksvall HUD Mora MOR Växjö VÄX Härjedalen HÄR Nyköping-Oxelösund NYK Åsele ÅSE Jokkmokk JOK Oskarshamn OSH Älmhult-Osby ÄLM Jönköping JÖN Skellefteå SKE Örebro ÖRE Kalmar KAL Skövde-Skara SKÖ Örnskö ldsvik ÖVI Karlskoga KSK Sollefteå SFT Östersund ÖSD Karlskrona KKR Stockholm STO Överkalix ÖKX

Utsatt för internationell konkurrens

Tillverknings- och utvinningsindustri

Transportföretag

Informations- och kommunikationsföretag

Kreditinstitut och försäkringsbolag Företagstjänster

Ej utsatt för internationell konkurrens

Jordbruk, skogsbruk och fiske

Företag inom energi och miljö

Byggindustri

Handel

Hotell och restauranger

Fastighetsbolag

Civila myndigheter och försvaret

Utbildningsväsendet

Enheter för vård och omsorg

Personliga och kulturella tjänster m.m. okänd

Näringsgrupper enligt SCB



[1] Barca F, McCann Ph, Rodríguez-Pose A (2012). The Case for Regional Development Interventions: Place-Based versus Place-Neutral Approaches. Journal of Regional Science, Vol. 52, NO 1. 2012 pp 134-155

[2] OECD (2009). How Regions Grow?

[3] Världsbanken (2009). World Development Report 2009. Reshaping Economic Geography.

[4] Konjunkturinstitutet (2018). Konjunkturläget mars 2018.

[5] OECD (2016). Regional Outlook 2016, sid 30.

[6] Genomsnitt för samtliga länders regionala variationskoefficienter. Länder som ingår i beräkningen är Australien, Österrike, Belgien, Kanada, Chile, Tjeckien, Danmark, Tyskland, Finland, Frankrike, Grekland, Ungern, Italien, Japan, Korea, Nederländerna, Nya Zeeland, Portugal, Polen, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Storbritannien, Förenta Staterna.

[7] Se exempelvis Jordbruksverket (2012) Arbete och liv på landsbygden. Rapport 2012:19.

[8] Eliasson K, Westerlund O (2003). Regionala tillväxtindikatorer – teoretiska aspekter, begrepp och empiriska illustrationer. ITPS.

[9] Om ägaren tar ut lön anses hen också som sysselsatt.

[10] För en genomgång och problematisering se t.ex. SCB (2018): Sveriges Ekonomi – statistiskt perspektiv. 1/2018.

[11] Befolkning i FA-region: Malmö 11,5 procent, Göteborg 11,8 procent, Stockholm 26,9 procent.

[12] Henrekson M, Johansson D (1999). Sysselsättnings- och företagsstrukturen: Endast Sverige snapsglas har, eller? Ekonomisk Debatt, årg. 27, nr 3.

[13] ESPON (2018). Small and Medium-Sized Enterprises in European Regions and Cities. Final Report.

[14] ESPON (2018). The World in Europe: Global FDI flows towards Europe. Synthesis Report.

[15] Tillväxtanalys (2017). Utländska företag 2016.

[16] Andersson F W, Andersson J (2012). Företagsledarna i Sverige – En algoritm för att peka ut företagens operativa ledare i näringslivet. Fokus på näringsliv och arbetsmarknad. SCB.

[17] McKelvey M, Zaring O (Red.) (2016). Sveriges entreprenöriella ekosystem – Företag, akademi, politik. ESPRI.

[18] För en mätning på entreprenörskap se t.ex. Entreprenörskapsforum (2018). Entreprenörskap i Sverige – Nationell GEM rapport 2017.

[19] EU-kommissionen (2014). Statistical Data on Women Entrepreneurs in Europe.

[20] Webster N A (2016). Gender and Social Practices in Migration. Stockholms universitet.

[21] Hedberg C, Pettersson K (2010). Rörlighet på den segregerade arbetsmarknaden – Entreprenörskapets möjligheter och begränsningar. I rapporten Rörlighet, pendling och regionförstoring för bättre kompetensförsörjning, sysselsättning och hållbar tillväxt. Vinnova.

[22] Tillväxtanalys (2015). Att mäta kvinnors företagande.

[23] Moretti E (2012). The new Geography of Jobs. Marnier Books. New York.

[24] ESPON (2011) EDORA – European Development Opportunities in Rural Areas.

[25] Glaeser Ed (2013). Stadens triumf. SNS-förlag.

[26] Kåpe L (1999). Medelstora svenska städer. En studie om befolkning, näringsliv och ortssystem.

[27] ESPON (2014). TOWN – Small and Medium-Sized Towns.

[29] Immarino S, Rodriguez-Pose A, Storper M (2017). Why regional development matters for Europe’s Economic Future. European Commission. WP 07/2017.

[30] Tillväxtanalys (2016). Näringslivsdynamik, städer och agglomerationsekonomier – forskningsöversikt och agenda.

[31] European Commission (2017). The state of European Cities 2016.

[32] Lindblad S. et al (2015). Demografins regionala utmaningar.

[33] ESPON-policy brief (2016). Polycentric Territorial Structures and Territorial Cooperation.

[34] Tillväxtverket, Boverket (2016). Tillväxt kräver planering.

[35] Västra Götalandsregionen (2005). Västsverige och den nya ekonomiska geografin.

[36] Pettersson L, Klaesson J (2009). Interdependent urban-rural development in Sweden.

[37] Bryden J, Hard K (2004). The Socio-economic Dynamics of Rural Areas in Germany, Greece, Scotland and Sweden. Aberdeen University.

[38] Fjertorp J (2012). Bör kommuner eftersträva befolkningstillväxt? Ekonomisk Debatt, årg. 40, nr 3.

[39] Syssner J (2014). Politik för kommuner som krymper. Linköpings universitet.

[40] Niedomysel T (2006). Migration and Place Attractiveness. Geografiska Regionstudier nr 68, Uppsala.

[41]Eliasson K. et al (2008). Flyttning och pendling i Sverige. Bilaga 3 till långtidsutredningen 2008, s. 85.

[42] Aldén L, Hammarstedt M (2016). Boende med konsekvens – en ESO-rapport om etnisk bostadssegregation och arbetsmarknad. ESO 2016:1. Finansdepartementet.

[43] Nordregio (2016). From migrants to workers. Policy brief.

[44] Tillväxtanalys (2017). The global mobility of skilled workers. PM.

[45] Lindh, T (2008). Sverige i en åldrande värld – framtidsperspektiv på den demografiska utvecklingen. Underlagsrapport 13, Globaliseringsrådet.

[46] Lindblad S. et al (2015). Demografins regionala utmaningar. Bilaga 3, Långtidsutredningen 2015.

[47] ESPON (2013). KIT – Knowledge, Innovation, Territory. Executive Summary.

[48] Braunerhjelm P (2007). Behövs entreprenörerna? Om deras betydelse för kunskapsutveckling, kommersialisering och tillväx. Ekonomisk Debatt, årg. 35, nr 6.

[49] Avser här personer med längre än minst två år eftergymnasial utbildning.

[50] Resultat från OECD:s Pisa-undersökning http://www.compareyourcountry.org/pisa/country/swe?lg=en

[51] Iammarino S, Rodriguez-Pose A, Storper M (2017). Why regional Development matters for Europe’s economic future. EU-kommissionen. WP 07/2017.

[52] Tano S (2014). Migration and sorting of skills. Avhandling. Umeå universitet.

[53] PISA undersökningar i Sverige. Se information från Skolverket.

[54] Regeringen (2018). En sammanhållen politik för Sveriges landsbygder – för ett Sverige som håller ihop.

[55] Moretti E (2013). The new geography of jobs. First Mariner books.

[56] Eklund J, Karlsson P, Petterson L (2014). Högre utbildning och konkurrenskraft – Hur påverkar högre utbildning företags och regioners tillväxt?. Ratio.

[58] Eftersom tillgänglig statistik inte kan aggregeras till FA-regioner redovisas denna på nivå av kommuner.

[59] ESPON (2013). Service of General Interest. Policy Brief.

[60] För en djupare diskussion se t.ex. Haugen K (2012). The accessibility paradox. Everyday geographies of proximity, distance and mobility. Gerum. Umeå universitet.

[61] Tillväxtverket (2014). Etableringen av Facebooks europeiska datacenter i Sverige och Luleå.

[62] Tillväxtanalys (2014). Fakta och exempel kring lokal attraktivitet.

[63] Amcoff J. et al. (2009). När lanthandeln stänger. En studie av lanthandelns betydelse för flyttning in och ut och för människorna i byn. Institutet för framtidsstudier.

[64] Tillväxtverket (2018). Tillgänglighet till kommersiell och offentlig service 2018.

[65] Ibid.

[66] Amcoff J (2012). Do Rural – Districts Die When Their Schools Close? Evidence from Sweden around 2000. Educational Planning. – 0315-9338; 20:3, s 47-60.

[67] ESPON (2013). Services of General Interest. Evidence Brief.

[68] ESPON (2017). PROFECY – Inner Peripheries: National territories facing challenges of access to basic services of general interest. Executive Summery.

[69] Tillväxtverket (2017). Företagens behov av service i gles- och landsbygder.

[70] Tillväxtverket (2016). Pilotkommuner för serviceutveckling.

[71] Eliasson K, Westerlund O, Åström J (2008). Flyttning och pendling i Sverige. Bilaga 3 till Långtidsutredningen 2008.

[72] Vilhelmson B (1988). Befolkningens resvanor i tidsperspektiv. Livscykel- och generationsaspekter.

[73] Solá G (2013). På väg mot jämställda arbetsresor. Vardagens mobilitet i förändring. Göteborgs universitet.

[74] Amcoff J (2007). Regionförstoring – idé, mätproblem och framtidsutsikter. Institutet för framtidsstudier.

[75] Trafikanalys (2011). Arbetspendling i storstadsregioner – en nulägesanalys. 2011:3.

[76] Florida R, Mellander C, Holgersson T (2012). Up in the Air: The Role of Airports for Regional Economic Development. Working Paper – CESIS.

[77] PTS (2018). PTS mobiltäcknings- och bredbandskartläggning 2017.

[78] Det kan finnas flera förklaringar för den något lägre andelen arbetsställen med bredband med denna kapacitet. Enligt PTS kan det finnas vissa mätproblem i undersökningen. En annan förklaring är att företag i mindre grad är benägna att bekosta accesslösningar med hög kapacitet.

[79] EU-kommissionen – Digital Scoreboard https://digital-agenda-data.eu/ (besökt maj 2018).

[80] OECD (2017). Going Digital: Making the Transformation Work for Growth and Well-Being. Meeting of the OECD Council at Ministerial Level.

[81] Tillväxtanalys (2011). Tillgänglighet och näringslivets konkurrenskraft. PM 2011:35.

[82] Sjöholm F (2009). Globaliseringen och företagen.

[83] Tillväxtanalys (2016). Sverige i en sammanlänkad värld.

[84] ITPS (2007). Konkurrenskraft på branschnivå.

[85] Tillväxtverket (2017). Räcker pengarna? Studie kring kapital för företag i Mellersta Norrland.

[86] Exempelvis Baumol W (2002). The Free-Market Innovative Machine. Princton University Press.

[87] Fölster S (2014). Vartannat jobb automatiseras inom 20 år – utmaningar för Sverige. SSF.

[88] Nubler I (2016). New technologies: A jobless future or golden age of job creation? Working Paper 13. ILO.

[90] SCB (2006). En rörlig arbetsmarknad.

[91] Jobbytare är personer som räknas som förvärvsarbetande både år 1 och år 2, men tillhör ett nytt arbetsställe år 2. Arbetsstället ska ha ändrat personalsammansättning med minst 50 procent, för att undvika "falska jobbyten" som endast beror på att företaget har bytt organisations- eller arbetsställenummer.

[92] Statistik SCB – regionala matchningsindikatorer http://www.statistikdatabasen.scb.se/sq/49463

[93] Andersson M, Thulin P (2008). Globalisering, arbetskraftens rörlighet och produktivitet. Underlagsrapport 23, Globaliseringsrådet.

[94] Lundvall B Å (2007). Teorier om nationella innovationssystem. Hur kan dessa studeras? ITPS.

[95] Tillväxtanalys (2015). Sverige i en sammanlänkad värld.

[96] Tillväxtanalys (2011). Föreställningar om regional sårbarhet.

[97] Tillväxtverket (2017). Sårbara kommuner 2016.

[98] Henning M, Moodysson J, Nilsson M (2010). Innovation och regional omvandling. Från skånska kluster till nya kombinationer. Region Skåne.

[99] OECD (2016). Regional Outlook.

[100] Tillväxtanalys (2017). Utländska företag 2017.

[101] EU-Commission (2017). My Region, My Europe, Our Future. 7th cohesion report.

[102] OECD (2015). The future of productivity samt OECD (2016). Regional Outlook 2016.

[103] Iammarino S, Rodríguez-Pose A, Storper M (2017). Why Regional development matters for Europe’s Economic Future. WP 07/2017. DG Regio, European Commission.

[104] Wincent J. et al (2015). Att mäta innovationsutveckling i svenska regioner. Vinnova: Det innovativa Sverige. ESBRI.

[105] Entré, Nr 2 (2011). Glesbygden innoverar på distans. Institutet för entreprenörskaps- och småföretagsforskning, ESBRI.

[106] Näringsdepartementet (2015). Sveriges företagande och konkurrenskraft. Ds 2015:43.

[107] Världsbanken (2016). Global rankings 2016.

[108] Finansdepartementet (2017). Den svenska modellen.

[110] Förvärvsarbete enligt definition av sysselsättningsstatus RAMS/SCB som i huvudsak avser november som referensperiod.

[111] Tillväxtanalys (2012). Från aktiv lokaliseringspolitik till regional politik. PM 2012:18.

[112] Tillväxtverket, Boverket (2016). Tillväxt kräver planering. Slutrapport.

[113] Mälardalsrådet (2017). Arbetspendling 2014 – i Stockholm-Mälarregionen.

[114] Reglab (2017). Platsens betydelse för utrikes föddas etablering på arbetsmarknader.

[115] Nordregio (2016). From migrants to workers: Regional and local practices on integration of labour migrants and refugees in rural areas in the Nordic countries.

[117] Hartman L, Svaleryd H (2010). Hur stor är risken för bestående hög arbetslöshet? Ekonomisk Debatt, årg. 38, nr 6.

[118] Finansdepartementet (2007). Äldres arbetsutbud och möjligheter till sysselsättning. Ds 2007:21.

[119] Carlsson M, Eriksson S (2017). Påverkar arbetssökandes ålder och kön chansen att få svar på jobbansökan? IFAU, rapport 2017:8.

[120] Erikson R, Nordström Skans O, Sjögren A och Åslund O (2007). Ungdomars och invandrades inträde på arbetsmarknaden 1985–2003. IFAU, rapport 2007:18.

[121] LO (2013). Sökes: Kompetent, flexibel och billig arbetskraft.

[122] För en mer omfattande analys och underlag se Reglab (2014). Regionala matchningsindikatorer.

[123] Aranki T, Löf M (2008). Matchningsprocessen på den svenska arbetsmarknaden: en regional analys. Penning- och valutapolitik 2008:1, Sveriges Riksbank.

[124] Skedinger P (1991). Varför består de regionala skillnaderna i arbetslöshet? Ekonomisk Debatt, årg. 19, nr 7.

[125] Eliasson K m.fl. (2003). Regionala tillväxtindikatorer teoretiska aspekter, begrepp och empiriska illustrationer. ITPS.

[126] Eklund J, Karlsson P, Petterson L (2015) Arbetslöshet, vakanser och utbildning – Hur har matchningen på svensk arbetsmarknad utvecklats sedan 1990-talskrisen? JIBS.

[127] Riksrevisionen (2017). Matchningen på arbetsmarknaden – sökandesammansättningens betydelse. Rapport 2017:26.

[128] Jordbruksverket (2012). Arbete och liv på landsbygden – Landsbygdens förutsättningar i kunskapsekonomin. Rapport 2012:19.

[129] OECD (2015). How´s life?.

[131] EU-kommissionen (2009). Bortom BNP. Att mäta framsteg i en föränderlig värld. KOM (2009) 433 slutlig.

[134] Cingano, F. (2014), Trends in Income Inequality and its Impact on Economic Growth, OECD Social, Employment and Migration Working Papers, No. 163, OECD Publishing, Paris.

[135] För en fördjupad genomgång och kunskapsöversikt se t.ex. Almqvist A (2016). Den ekonomiska ojämlikheten i Sverige. LO.

[136] Ekholm K (2008). Globaliseringens drivkrafter och samhällsekonomiska konsekvenser. Underlagsrapport 18, Globaliseringsrådet.

[137] Picketty T (2014). Kapitalet i tjugoförsta århundradet. Karneval förlag.

[138] Med disponibel inkomst avses summan av alla skattepliktiga och skattefria inkomster minus skatt och övriga negativa transfereringar samt eventuella realiseringsvinster/-förluster, vid försäljning av tillgångar, t.ex. aktier, fonder eller fastigheter.

[139] Faktorinkomst är summan av löneinkomst, företagarinkomst, inkomst från fåmansföretag, ränta och utdelning samt kapitalvinst och kapitalförlust.

[140] Gränsregion utgörs av kommunerna Torsby, Eda, Arvika, Årjäng, Dals-Ed, Bengtsfors, Strömstad samt Haparanda och Övertorneå och ingår inte beräkningen.

[141] ESO (2016). Boende med konsekvens – en ESO-rapport om etnisk bostadssegregation och arbetsmarknad.

Tillväxtverket-logo

Bookmark
Remove
Footnote